fredag 31 januari 2020

Recension av Gert Nygårdshaugs roman Mengele Zoo om ett uppror i Brasilien


Här en recension införd i Flamman i november.

”Tidernas bästa norska bok” i svensk översättning


Gert Nygårdshaug. "Mengele Zoo" Oktoberförlaget, översättning: Lars Lindgren.


I vårt grannland har den korats till tidernas bästa roman, men först i år kommer berättelsen om Mino och ursprungsbefolkningens uppror mot det brasilianska storkapitalet ut på svenska. En berättelse som är aktuellare än någonsin.


Kultur

När Brasiliens president Jair Bolsonaro ger sitt stöd åt skövlingen av regnskogen och förstörelsen av ursprungsbefolkningens marker så skapar det förstås motstånd. Kanske kommer någon att göra som indianpojken Mino i romanen Mengele Zoo av den norske författaren Gert Nygårdshaug? Den skrevs redan 1989 men är först nu översatt till svenska. I Norge är den däremot en storsäljare och korades 2007 vid en litteraturfestival till bästa norska romanen genom tiderna.

Bakgrunden i Nygårdshaugs roman är att människorna i en by i regnskogen vägrar att lämna ifrån sig marken till ett gruvbolag. Militären jämnar byn med marken och dödar alla invånare, endast Mino kommer undan. Pojken flyr in i djungeln och överlever tack vare en kringresande magiker. Från sina föräldrar har han ärvt både ett rättvisepatos och stor kunskap om djur och natur, särskilt om fjärilar.

Pojken följer med magikern på turné i byar och städer och lär sig både om orättvisorna i landet och om magiska knep som kan trollbinda folk, vilket han får användning av ju längre berättelsen fortskrider. Han studerar och söker politiska vägar för att förändra samhället, men behovet av att hämnas de som dödade hans föräldrar och de andra i byn leder snart till direkta aktioner. Tillsammans med några vänner bildar Mino en hemlig grupp, som blir kända som Mariposa-rörelsen, då de har fjärilar som sin symbol. De kallas terrorister men ser sig själva som förkämpar för regnskogen och för ursprungsbefolkningens rättigheter.

Boktiteln anspelar på nazisten Josef Mengele som kom till Latinamerika och fick skydd av den brasilianska högerjuntan (som Bolsonaro gjort sig känd för att hylla) efter andra världskriget, och Nygårdshaug har med stor skicklighet skapat en spännande och lättläst roman, som med en stor portion humor tar sig an ett ämne som dessvärre blivit plågsamt aktuellt i och med Bolsonaros makttillträde. Författaren visar med Minos hjälp hur militärens makt bygger på stödet från multinationella bolag och hur gruvbolagen i sin tur är beroende av militären för att kunna profitera på mark som inte är deras. När samhället accepterar denna ordning tar Mino och vännerna sig rätten att hämnas.

I Norge kom i år Nygårdshaugs femte och avslutande del i serien om Mino och om kampen för regnskogen, Europa Zoo, där klimatfrågan står i centrum. Mengele Zoo gavs ursprungligen ut på ett mindre förlag och det var först när den senare kom ut på ett större som den även fann en större publik. När den nu kommer på svenska är det lilla Oktoberförlaget som har stått för översättningsarbetet. Förhoppningsvis når den ut så brett att hela serien snart kommer på svenska.
Åke Johansson

Flamman 4 november 2019

Rädda Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek!


24 januari var jag en av 378 folkrörelseaktiva, författare och forskare som i Arbetet protesterade mot att personalen på Arbetarrörelsens bibliotek riskerar att sägas upp. Vi försvarar arbetarrörelsens kulturarv och vill rädda arbetarrörelsen!

I en tid då arbetarrörelsen är på reträtt och krafter som ifrågasätter forskning tar ton är det ett särskilt olyckligt beslut att säga upp all personal på Arbetarrörelsens bibliotek, det skriver 378 forskare, debattörer och folkrörelseaktiva i ett upprop.

”De omfattande nedskärningarna innebär också en kraftigt ökad press på den kvarvarande personalen, och har redan fått effekter i form av minskade öppettider och avskaffande av möjligheten att låna och återlämna böcker via ABF-huset”, skriver debattörerna.

Det är med bestörtning vi nås av nyheten att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek säger upp all bibliotekspersonal och totalt minskar personalstyrkan med åtta personer jämfört med i början av förra året.
Alla inköp av böcker och tidskrifter har avbrutits. Kombinerat med att man nu gör sig av med nästan all bibliotekskompetens riskerar det att bli början på slutet för biblioteket.

Det är inte uteslutet att detta kan leda fram till att frågan om att överhuvudtaget bevara biblioteksbeståndet väcks. Enkelt uttryckt riskerar ovärderliga delar av arbetarrörelsens idéarv att hamna i soporna om inte utvecklingen bryts. 
De omfattande nedskärningarna innebär också en kraftigt ökad press på den kvarvarande personalen, och har redan fått effekter i form av minskade öppettider och avskaffande av möjligheten att låna och återlämna böcker via ABF-huset.
Detta är en följd av åratal av i princip oförändrade anslag i reella tal. 
Vad det innebär för förutsättningarna att bedriva verksamheten är uppenbart. Såväl staten som LO och Socialdemokraterna har satt Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek på undantag, och nu ser vi de dramatiska följderna.
Det är särskilt allvarligt att detta sker i en tid då arbetarrörelsen är på reträtt, samtidigt som främlingsfientliga krafter har flyttat fram sina positioner.
I flera europeiska länder har vi också sett angrepp och inskränkningar mot forskningsvärlden, kritiska medier med mera. Det allra sista som behövs i det här läget är att kasta arbetarrörelsens idéarv och minne i soporna och inskränka möjligheterna till forskning i dess historia.
Vi 378 undertecknare slår vakt om arbetarrörelsens minne och möjligheten till forskning i arbetarrörelsens historia.
Därför säger vi: rädda Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek!
Anslagsgivarna måste skyndsamt skjuta till ökade resurser till verksamheten, och biblioteksverksamheten måste räddas.
Undertecknas:
378 namn
Arbetet 24 januari

tisdag 27 augusti 2019

Deckare om ett förändrat Sverige




Den skrattande hazaren Kjell Eriksson Ordfront Förlag

(Min recension från tidningen Flamman, förra veckans nr)

Tio år efter att den senaste boken kom ut är författaren Kjell Eriksson tillbaka med en Ann Lindell-deckare, den elfte i ordningen. Under tiden som gått har Eriksson bland annat skrivit två deckare som utspelar sig i Brasilien, där han numera oftast bor, samt en roman om spanska inbördeskriget. Han har dessutom fått ta emot fackföreningsrörelsens stora Ivar Lo-pris.

I den nya boken har Ann Lindell lämnat polisjobbet i Uppsala, flyttat till landet med sin son och arbetar nu på ett ostmejeri. Hon är mer tillfreds med livet, dricker inte lika mycket vin och har blivit smalare om midjan. Men nyfikenheten och lusten till att bekämpa brottslighet, när den visar sig, liksom lusten till sin tidigare kärlek, Edvard på Gräsö, finns kvar.

Andra poliser har tagit över på våldsroteln i Uppsala, men de känner eller känner till Lindellskan och tar gärna del av hennes tips och erfarenhet, särskilt eftersom hon bor i byn där mycket utspelar sig.

*Den skrattande hazaren* utspelar sig i ett Sverige som har förändrats. Det nya Sverige är ett politikens misslyckande där politiker följer i marknadens spår och lämnar byar åt sitt öde. Där flyktingboenden bränns ner och människor mördas kallblodigt och orter, som socialdemokraterna tidigare dominerat, blivit fästen för högerpopulister och rasister. Kjell Eriksson har följt den politiska utvecklingen på avstånd, men han har också rest i sina uppländska hemtrakter och pratat med folk han mött.

Titeln anspelar på en afghansk flykting som flyr undan en mordbrand, och är en spännande kriminalroman med ett driv, en dramatik och en närvaro som gör att läsare som tidigare följt böckerna om Ann Lindell som kommissarie, inte kommer att bli besvikna.

Människorna finns där, så tydliga att man kan ta på dem, höra dem samtala och höra dem undvika att berätta om vad som ännu inte kan sägas. Samtidigt finns den större diskussionen där, inte på något sätt övertydlig. Den som handlar om det som finns bakom berättelsen, om varför boenden bränns ner och om varför Sverige blev en framgångssaga för rasisterna.

Språkmässigt är boken en fullträff. Kjell Eriksson har en suverän känsla för orden, han kan sitt och bybornas språk. Det är deras berättelse om svek som han förmedlar. Han är hemtam, väl förtrogen med såväl arbete och människor som med jord och natur. Och så har han en angelägen berättelse om samhället att föra vidare, den om vårt ansvar.

*Den skrattande hazaren* är första delen i en trilogi. Jakten på mördare och på ett annat Sverige fortsätter.
Åke Johansson

onsdag 21 augusti 2019

Med Vibeke Olsson från Strindberg via Sundsvallsstrejken till dagens Sverige

Jag skrev ett kort inlägg på Fb efter Vibeke Olsson utmärkta föredrag i Sundsvall nyligen. Många gillade det och tyckte att åtminstone lokaltidningen borde ha haft en journalist på plats. Men det hade de inte. Här följer i alla fall en något längre text utifrån en del av Vibekes föredrag.

Finns det något att lära av en strejk i Sundsvall för 140 år sedan? Somliga vill nog bara att den ska glömmas bort. Men andra, som författaren Vibeke Olsson har studerat strejken noga, dels för att kunna skriva sin romanserie om Bricken på Svartvik och dels för att lära av den och föra lärdomarna vidare, i böckerna och i de föredrag hon håller.



I lördags deltog hon i ett också i övrigt utmärkt arrangemang i Bänkåsvikens Sommargård i Sundsvall. Karl Östmansällskapet arrangerade tillsammans med Sågverksfolket Alnö, Strejkens Vänner och Svartviks Kulturarv. Övriga medverkande var Hans Gillgren från Sågverksfolket och sångaren Jan Hammarlund. Även Åke Näsholm sjöng en sång om Sundsvallsstrejken.
Vibeke Olsson började med att läsa upp en berömd scen ur August Strindbergs roman Röda Rummet, som kom ut samma år. Det är det avsnitt då snickaren talar om för välgörenhetsdamerna som är på besök i fattigkvarteren, att det kommer en dag då alla fattiga kommer att kräva sin rätt. Strindberg räknade med att de fattiga i Stockholm skulle göra uppror som på andra håll i Europa, som vid Pariskommunen 1871. 
Men upproret kom istället i Sundsvall. Då 6000 sågverksarbetare fick nog av sänkta löner. Särskilt när sågverkspatronerna fått tre miljoner från riksdagen för att klara sig genom krisen, men istället för att höja lönerna, valde att äta och supa upp pengarna på Hotell Knaust i Sundsvall.

Sågverksarbetarna förlorade strejken, men istället lyckades de, som Vibeke förklarade, göra hela Sverige bättre. Sundsvalls arbetare förändrade Sverige för alltid. De gav arbetarklassen ett ansikte och de satte sig i respekt.
Arbetarna var inte organiserade som fackförening ännu. Däremot var många av dem med i olika frikyrkor och där hade de lärt sig principen en man en röst. Den första folkrörelsen kom nu att följas av andra, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen och även av rösträttsrörelsen. Varför skulle de rika ha rösträtt men inte arbetare?
Sågverksarbetarna, berättade Vibeke, exponerade förtrycket, gjorde sig synliga och till hjälp hade de nu dagstidningar. Över hela landet läste man nu om arbetarnas uppror i Sundsvall. Så spreds lärdomarna från Sundsvall. Att landshövdingen skickat ett tusen soldater och sex kanonbåtar till Sundsvall istället för bröd och demokrati. Att man inte lyssnade på arbetarna.
Oavsett var vi har våra biologiska rötter, sa Vibeke, kommer vi alla härifrån. Det moderna Sverige startade här.
Vår tid är besatt av individuella rättigheter, Vi kan välja elbolag och könstillhörighet, men vi har glömt den gemensamma kampen för ett bättre samhälle. Vi har till och med en arbetarrörelse som idag är med på att begränsa strejkrätten. Inte ens på artonhundratalet var det förbjudet att strejka. Det man var mest rädd för var fattigdomen, att vara utan arbete och bostad.


I en tid med alltfler fattigpensionärer, med privatiseringar av skola och omsorg, med försämrade försäkringar för sjuka och arbetslösa, med skattesänkningar för de rika, så behöver vi använda oss av gamla lärdomar; att gå samman i folkrörelser, göra våra röster hörda och tillsammans bidra till att samhället blir bättre att leva i, för alla.
Vibeke Olsson kan höras snart igen i Sundsvall. 14 september ska flera författare prata om dagens arbetarlitteratur på Café Svartvik.
Även de övriga inslagen var alldeles utmärkta, såväl Hans Gillgrens bild av tiden, av hur och vad som gjorde att Sundsvall blev ett centrum för sågverksindustrin, som Jan Hammarlunds sånger, bland annat en nyskriven visa om Sundsvallsstrejken, med text av Kalle Holmqvist.

Snasahögarna, 21 augusti

måndag 20 maj 2019

Sundsvallsstrejken 140 år, i ST 14 juni

14 maj publicerade Sundsvalls Tidning denna min artikel om Sundsvallsstrejken 140 år. Den innehåller också en kommentar till dagens politiska läge med barn som skolstrejkar för en bättre framtid och om politiker som vill begränsa strejkrätten och göra det lättare för företagare att säga upp personal. Den avslutas med texten till skillingtrycket Upprorsfanan i Sundsvall.

Till uppslaget hörde också en kort artikel om hur 140-årsminnet uppmärksammades av föreningen Strejkens vänner, LO och Svartviksspelet 18 maj i Svartvik där minnesmärket finns.

Sundsvallsstrejken fyller 140 år – fast arbetarna förlorade skapade de ett bättre liv för alla som kom efter dem

26 maj 1879 lade 5000 sågverksarbetare i Sundsvall ner arbetet. Det var den första stora strejken i Sverige och den största under hela århundradet.
Arbetarna visste att de riskerade att förlora inte bara sitt arbete och sin lön utan också sin familjs möjlighet att överleva och sin bostad. De hade inte en aning om att de genom sin strejk var med och skapade ett bättre liv för alla Sveriges arbetare och att de vann människovärdet tillbaka åt en hel klass. De visste bara att de hade fått nog.
Träpatronerna hade sänkt deras lön till runt en krona om dagen. För en arbetsdag på tio-tolv timmar sex dagar i veckan. Eftersom sågarna stod stilla under vintern gällde det att dessutom få ihop pengar till de skulder man skaffat sig hos handlaren i väntan på att arbetet skulle komma igång.
Uppslag i Sundsvalls Tidning 13 maj 2019
När 5 000 arbetare lade ned arbetet märktes det också i staden, med då ca 9 000 invånare. Vid åtminstone två tillfällen gick stora tåg av strejkande arbetare genom staden för att visa sin styrka och enighet. Arbetare på andra arbetsplatser lade också ner arbetet, både av solidaritet och med egna krav. Men allt gick lugnt tillväga. Arbetarna begärde att det inte skulle säljas sprit i affärer under de dagar strejken pågick. Skärmytslingar uppstod, men inga större.

Många författare har beskrivit strejkens förlopp och människorna som var med. Vibeke Olsson är den senaste med serien om sågverksflickan Bricken. Författaren följer Bricken från strejken och framåt i tiden. Hon skriver in strejken som en viktig del av Sveriges demokratiska utveckling. Hur arbetarna, när de genom strejken insåg kraften i att vara många och eniga, snart också började organisera sig för ett samhälle där ingen skulle sko sig på andras arbete, för socialismen. Strejken lägger grunden för det moderna Sverige och sundsvallsborna bör räta på ryggen och känna sig stolta över sin historia.
Arbetarnas beslutsamhet berodde inte bara på insikten att lönen inte kommer att räcka. Den kom sig också av ägarnas attityd. Disponenterna fick pengar av riksdagen för att kunna hantera det sjunkande världsmarknadspriset på sågat virke. Men de valde att inte dela med sig till arbetarna. De sänkte lönerna och bjöd sig själva till hejdundrande kalas på Knaust Hotell.
Alla disponenterna var inte överens om den hårda linjen mot arbetarna. Några ville låta arbetarna behålla sin fjolårslön mot att de återgick i arbete, men pressades att hålla ihop mot arbetarna. Landshövdingen Curry Treffenberg spelade en viktig roll. Han kände till arbetares uppror i andra länder, Pariskommunen 1871 och arbetare i England som organiserat sig i socialistiska rörelser och som gick ut i "strike". När arbetarna i Sundsvall "strikade" så var det mer än en fråga om lön. Det handlade om en strid om makten mellan klasser. Det förstod Treffenberg.
Han övertalade kung och riksdag att skicka militärer till Sundsvall. Soldater omringade arbetarna och krigsfartyg placerades på redden utanför den plats där arbetarna samlats, vid dåvarande Skarpskyttelägret. På den platsen placerade LO senare ett minnesmärke som med Sundsvallsbrons tillkomst flyttades till Svartvik.
Det fanns ingen facklig organisation, ingen ledning för strejken, det hela skedde oplanerat. Något utlöste förstås strejken. Kanske var det som Lars Molin skriver i romanen Träkusten, att en faktor hotat några arbetare på Heffners med sparken. Där och då utlöstes vreden över en ständigt nedlåtande behandling och över den sänkta lönen och samtidigt vreden över träpatroner som festar upp de pengar som borde ha gått till deras lön, för det kände man till. Någon tyckte att ”då kan de ta mig fasen såga sitt timmer själv” och slog av maskinen. Först på Heffners och dagen efter hade arbetarna på alla 23 sågar utom en lämnat arbetet.
Denna avsaknad av planering och dess stora betydelse får mig att tänka på en annan aktion. 16-åriga Greta Thunberg, som plötsligt får nog och bestämmer sig för att klimatet och jordens framtid är så viktig att hon sittstrejkar från skolan utanför riksdagen. Återigen en strejk. Ganska snart sprider sig hennes aktion runt om i Sverige och över världen. Ungdomar demonstrerar och strejkar med henne i Fridays for Future. Många organisationer har pratat om klimathotet, men den unga flickans beslut och exempel får långt större genomslagskraft.
Det finns en likhet i känslan/vetskapen att det här går inte längre. Sågverksarbetarna var hunsade, nertryckta, hungrande. De var inga socialister, möjligen några enstaka. Många av dem var frireligiösa och som sådana ipräntade att inte sätta sig upp mot överheten. Ändå .. Men några av dem hade genom föreningen skaffat sig vanan att tala inför andra.
Isak Boström tillhörde dem och han blev den mest kände talespersonen i strejken. Han berättade senare om strejkens betydelse i en intervju:
"Förut var arbetaren som en hund. Man skulle stå med mössan i hand och i stram givakt för att tala med den minsta överhetsperson, var det så bara en brädgårdsfaktor. Efter strejkåret blev det lite annan stil och hållning. Människovärdet liksom kom även till arbetaren, och sågverkspatronerna tog sig nog en del till vara."
När Boström vågade tala, och till och med inför landshövding Treffenberg, så kunde snart också andra ta ordet i sin mun. Några blev talesmän för de strejkande och för deras familjer. De växte, alla växte.
Efter att strejken slagits ner visste man. De måste ha en förening liksom patronerna hade. De hade känt på storheten när de var tillsammans under strejken. Den känslan slog undan den rädsla som funnits. Rädslan så fort man stod inför faktorn eller någon annan från kontoret. Enighet blev nyckelordet. Det kom att skrivas in på många av de fackföreningsfanor som snart började synas på möten där organisationer bildats.
Men motståndet var stort. 1899 stod en stor strid återigen i Sundsvall, då sågverksägarna lockoutade, utestängde, ca 1500 arbetare, som var medlemmar i fackföreningar, från jobbet och flera hundra familjer vräktes från de av patronerna ägda barackerna.
Först 1906 genom den så kallade decemberkompromissen erkänner Arbetsgivarföreningen arbetarnas rätt att organisera sig fackligt. Med åttatimmarsdagen och den allmänna rösträttens införande drygt tio år senare, efter omfattande demonstrationer och strejker, och revolutioner i omvärlden, växer det moderna demokratiska Sverige fram.
Men 2019 har utvecklingen sedan länge vänt. 140 år efter den strejk som betydde så mycket för både fackföreningarna och för Sverige, ska riksdagen besluta om inskränkningar i strejkrätten, medan storbolagsdirektörer tar ut närmast astronomiska löner och bonusar. Att Svenskt Näringsliv nu kräver att få tillbaka ”rätten” till att fritt få säga upp anställda är en följd av regeringens utredning om ytterligare avsteg från anställningsskyddet. Det kommer att bli mycket spännande att se hur såväl regeringens utredning som arbetsgivarsidans krav kommer att bemötas av fackföreningsrörelsen.
Sundsvallsstrejken i litteraturen och på scenen
Sundsvallsstrejken har blivit rikligt uppmärksammad i litteraturen, men också på scen. 1979 och något år efteråt sattes ett arbetarspel upp på Karlsviks gamla fabrik på Alnö, Spelet om Sundsvallsstrejken. Föreningen Svartviksspelen har under de två senaste somrarna visat upp en musikteater, med manus efter Vibeke Olssons två första böcker i serien om Bricken. Och Bengt Bratts TV-serie Träpatronerna finns att se på Öppet arkiv på nätet.
Det finns också ett skillingtryck som spreds efter strejken, ”Upprorsfanan i Sundsvall”. I den hjälteförklarar landshövding Treffenberg sig själv då han, i Karl Xlls anda, räddat Sundsvall och Sverige från revolution. Oklart när och av vem den skrevs.
Upprorsfanan i Sundsvall (mel: Lilla vackra Anna)
Hopp min grålle, hopp, ja i galopp!
Fanders, fanans fanstång, ryckom opp!
Upprorsandar viken
"leve republiken"
Så I ropen, men jag ropar stopp!!

Ja, jag är den Morske Treffenberg.
Men jag ryser i båd´ ben och märg
Härska är min vana
men för denna fana
tror jag nästan att jag skiftar färg.

Se blott fanans inskrift, läs och märk:
det är arga demagogers verk.
Men jag höjer glaven -
fanan är ju av en
strejkande arbetarhustrus - särk.

Men den trasan färgats rosenröd
Dock, framåt till seger eller död!
Sundsvallsboer hören,
ned med gärdsgårdsstören!

Jag är kungamaktens stolta stöd.
Ned med fanan utan all pardon
Annars blir här tvärt revolution
Jag min kraft vill samla
Vilken skall nu ramla
gärdsgårdsstören eller - kungens tron?

Jo jag segrar, segern vinkar här
Sköna dag, jag nya lagrar skär!
Tolfte Carl, min hjälte
drog sitt svärd ur bälte
liksom jag, min förebild han är.

Jag med hjältemod och kraftig hand
dämpar upprorslågans hemska brand
drar som triumfator
fram på stadens gator
Se´n jag räddat tron och fosterland.

Forntids krigare och riddersmän
I, som lagerkransade gått hän,
Skåden på mig neder
Skuggor glädjen eder
Gamla Svea har en hjälte än.


onsdag 10 april 2019

Sverige måste säga nej till Eurovision i Israel

För en vecka sedan, 2 april, publicerades ett upprop i Aftonbladet, Sverige måste säga nej till Eurovision i Israel. Jag är en av dem som skrev under uppropet. Vi var bl a några arbetarskrivare som tillfrågades. Så här lyder den korta texten:

DEBATT. Vi svenska artister och kulturarbetare som undertecknar detta upprop kan inte stillatigande åse hur Israel använder sig av Eurovision Song Contest för att dölja sina brott mot det palestinska folket.
Bara några dagar efter den israeliska segern i Eurovision Song Contest maj 2018 sköt Israels armé ihjäl 62 palestinier som protesterade mot sin fängelseliknande instängning i Gaza.
Sex av dessa mördade var barn. Samtidigt uttryckte den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu sin förtjusning över att Netta Barzilai, den vinnande sångerskan, var den bästa ambassadören för Israel ute i världen.
Så länge Israel med sin apartheidpolitik förnekar palestinierna deras grundläggande mänskliga rättigheter, så länge måste vi avstå från israeliskt deltagande i kulturutbyten.

Bland de som skriver under uppropet finns Joakim Thåström, Lo Kauppi, Mikael Wiehe, Sven Wollter, Kajsa Ekis Ekman, Love Antell, Athena Farrokhzad, Stefan Sundström, Syster Sol, Mari Boine, Per Gahrton, Maria-Pia Boëthius och Ewert Ljusberg.

Hela uppropssidan finns här: 

Uppropet har följts av en debatt, men inte särskilt omfattande. Den borde ha hörts mer. Men det kanske kommer. 

måndag 8 april 2019

Med anledning av det ökande antalet döda på arbetsplatserna


Antalet döda på våra arbetsplatser ökar. Min fackliga tidning Sekotidningen tar, liksom SEKO, seriöst på de många och ökande dödsfallen på arbetsplatserna. Se det senaste numret av tidningen. 
https://sekotidningen.se/reportage/bangarden-skordar-liv-nu-hojs-krav-pa-forandring/
Men samtidigt drar den politiska majoriteten in på pengar till arbetsmiljön, både forskning och arbetsmiljöarbete. Svensk politik idag, när nyliberaler får bestämma. Då är privatiseringar och ökade inkomster åt de rikaste prio ett.
Förra året var det två dödsolyckor på Green Cargo.

Jag skrev en text, när en tidigare arbetskamrat avled på arbetsplatsen, när hon arbetade på ett växellok. Hon var ensam på loket och stod på utsidan, när det hoppade ur spår och hon fick det över sig. Efter olyckan drogs den loktypen in.

När jag gick över till persontrafiken och SJAB, blev hon kvar på växlingen och det som blev Green Cargo. 
Politikerna valde att i nyliberal anda slå sönder det gamla SJ i ett antal tårtbitar. Tårtbitar som hungriga företagare proppade i sig. Idag är flera hundra bolag på spåren. Och verksamheten saknar en helhet, en strategi för ökad och säker järnvägstrafik. Istället är det vinsten i förgrunden.

Kajsa Ekis Ekman frågade i en artikel om någon kunde säga en privatisering som varit positiv. Nej, och särskilt inte den på järnvägen. 

Textenen finns också inläst på youtube.



Texten publicerades 2014 i Föreningen Arbetarskrivares antologi Det arbetande folket, bredvid texter av bl a Jenny Wrangborg, Torgny Karnstadt, Maria Hamberg, Bengt Berg och många många fler fina arbetarförfattare.






Jag har några ex kvar av boken.
Du som inte har den, skaffa den! Läs den! Du hittar den och andra antologier via hemsidan arbetarskrivare.se och där hittar du även den förträffliga tidskriften Klass
Bli medlem så får du Klass!





söndag 7 april 2019

Elmbrant och Marknadens tyranni

Marknadens tyranni


Jag var och lyssnade på författaren och journalisten Björn Elmbrant på ABF i Sundsvall häromkvällen. Han pratade om sin bok Marknadens tyranni och det var nära på fullsatt i ABFs cafédel. 
Boken handlar om hur marknadskrafterna så totalt kunnat ta makten i Sverige och om att det inte bara varit de borgerliga nyliberala partierna som stått för denna politik. Han höll sig mycket kring hur socialdemokratiska partiets ledning varit med om att genomföra denna överföring av makt och kapital från det gemensamma till det privata. Och dessutom tydligt mot medlemmarnas önskan, till och med brutit mot partikongressbeslut. 
Det finns många exempel på Socialdemokraternas svek mot sina väljare och mot arbetarna. Jag vill bara ta upp ett av de många exempel Elmbrant nämnde. Det finns mängder av exempel i hans bok. Ett av de värsta är hur de gjort mer än var femte pensionär till fattigpensionär, medan de rika blir allt rikare. De gjorde upp med de borgerliga partierna i riksdagen, Vänsterpartiet fick inte vara med eftersom vi sa nej till att skapa ett pensionssystem som skulle gynna fondbolag men göra alltfler till fattigpensionärer. S var däremot med att driva igenom detta och fortsätter försvara det. 
När resultatet nu är tydligt för alla, så fortsätter de samarbeta i den odemokratiska interna pensionsgruppen med de borgerliga i riksdagen och ska nu ha folk att arbeta ännu längre för att få en pension som ändå för de flesta blir en sämre pension än ATP gav. Och många av oss kan inte eller får inte arbeta till vi blir 69. Men premiepensionsdelen som göder fondbolagen rör de inte. Och de rika tillåts bli allt rikare. Den stora kritiken från alla pensionärsorganisationerna bryr S och de borgerliga sig inte om. De lever i sin odemokratiska bubbla i riksdagen. 
Pensionärer måste höja sina röster mot S och de borgerliga. Välkommen till Vänsterpartiet, vi ställer inte upp på att sno pengar från arbetare och pensionärer för att berika de redan rika. Vi accepterar inte Marknadens tyranni.
Pensionärer måste höja sina röster mot S och de borgerliga. Välkommen till Vänsterpartiet, vi ställer inte upp på att sno pengar från arbetare och pensionärer för att berika de redan rika. Vi accepterar inte Marknadens tyranni.

Det blev en bra debatt efter Elmbrants inledning. Elmbrant hoppas själv att det ska gå att reformera socialdemokratiska partiet. Då krävs mycket självkritik. Är det möjligt? Han ser hur den fackliga tankesmedjan Katalys som bl a i samarbete med Göran Therborn gjort mycket för att visa hur långt det nyliberala experimentet hat tagit oss, inkomstskillnaderna är t ex tillbaka på 40-talets nivå och Sverige är det land där klyftorna ökar snabbast. Men det kommer inte att hända av sig självt. Då måste medlemmar och fr a fackföreningar påverka opinionen i Sverige. Vi måste alla höras mer än Svenskt Näringslivs och Timbros många eftersägare. Det var hans egen analys och jag tror ingen på mötet var emot den, däremot är frågan, vart går S? 
Och samma fråga ska ställas till Vänsterpartiet! Det pratas äntligen mer om Klass i Vänsterpartiet. Ska partiet kliva upp från ett 5-8 %-parti så måste det nå ut på arbetsplatserna, till pensionärerna, och uy i bostadsområdena och prata om ökad jämlikhet. Prata mer om klass mindre om identitet. Om inte V gör det så kommer högerpopulistiska grupper att fortsätta plocka poäng och röster på den nyliberala politikens misslyckande.


Recension av Gert Nygårdshaugs roman Mengele Zoo om ett uppror i Brasilien

Här en recension införd i Flamman i november. ”Tidernas bästa norska bok” i svensk översättning Gert Nygårdshaug. "Meng...