tisdag 27 augusti 2019

Deckare om ett förändrat Sverige




Den skrattande hazaren Kjell Eriksson Ordfront Förlag

(Min recension från tidningen Flamman, förra veckans nr)

Tio år efter att den senaste boken kom ut är författaren Kjell Eriksson tillbaka med en Ann Lindell-deckare, den elfte i ordningen. Under tiden som gått har Eriksson bland annat skrivit två deckare som utspelar sig i Brasilien, där han numera oftast bor, samt en roman om spanska inbördeskriget. Han har dessutom fått ta emot fackföreningsrörelsens stora Ivar Lo-pris.

I den nya boken har Ann Lindell lämnat polisjobbet i Uppsala, flyttat till landet med sin son och arbetar nu på ett ostmejeri. Hon är mer tillfreds med livet, dricker inte lika mycket vin och har blivit smalare om midjan. Men nyfikenheten och lusten till att bekämpa brottslighet, när den visar sig, liksom lusten till sin tidigare kärlek, Edvard på Gräsö, finns kvar.

Andra poliser har tagit över på våldsroteln i Uppsala, men de känner eller känner till Lindellskan och tar gärna del av hennes tips och erfarenhet, särskilt eftersom hon bor i byn där mycket utspelar sig.

*Den skrattande hazaren* utspelar sig i ett Sverige som har förändrats. Det nya Sverige är ett politikens misslyckande där politiker följer i marknadens spår och lämnar byar åt sitt öde. Där flyktingboenden bränns ner och människor mördas kallblodigt och orter, som socialdemokraterna tidigare dominerat, blivit fästen för högerpopulister och rasister. Kjell Eriksson har följt den politiska utvecklingen på avstånd, men han har också rest i sina uppländska hemtrakter och pratat med folk han mött.

Titeln anspelar på en afghansk flykting som flyr undan en mordbrand, och är en spännande kriminalroman med ett driv, en dramatik och en närvaro som gör att läsare som tidigare följt böckerna om Ann Lindell som kommissarie, inte kommer att bli besvikna.

Människorna finns där, så tydliga att man kan ta på dem, höra dem samtala och höra dem undvika att berätta om vad som ännu inte kan sägas. Samtidigt finns den större diskussionen där, inte på något sätt övertydlig. Den som handlar om det som finns bakom berättelsen, om varför boenden bränns ner och om varför Sverige blev en framgångssaga för rasisterna.

Språkmässigt är boken en fullträff. Kjell Eriksson har en suverän känsla för orden, han kan sitt och bybornas språk. Det är deras berättelse om svek som han förmedlar. Han är hemtam, väl förtrogen med såväl arbete och människor som med jord och natur. Och så har han en angelägen berättelse om samhället att föra vidare, den om vårt ansvar.

*Den skrattande hazaren* är första delen i en trilogi. Jakten på mördare och på ett annat Sverige fortsätter.
Åke Johansson

onsdag 21 augusti 2019

Med Vibeke Olsson från Strindberg via Sundsvallsstrejken till dagens Sverige

Jag skrev ett kort inlägg på Fb efter Vibeke Olsson utmärkta föredrag i Sundsvall nyligen. Många gillade det och tyckte att åtminstone lokaltidningen borde ha haft en journalist på plats. Men det hade de inte. Här följer i alla fall en något längre text utifrån en del av Vibekes föredrag.

Finns det något att lära av en strejk i Sundsvall för 140 år sedan? Somliga vill nog bara att den ska glömmas bort. Men andra, som författaren Vibeke Olsson har studerat strejken noga, dels för att kunna skriva sin romanserie om Bricken på Svartvik och dels för att lära av den och föra lärdomarna vidare, i böckerna och i de föredrag hon håller.



I lördags deltog hon i ett också i övrigt utmärkt arrangemang i Bänkåsvikens Sommargård i Sundsvall. Karl Östmansällskapet arrangerade tillsammans med Sågverksfolket Alnö, Strejkens Vänner och Svartviks Kulturarv. Övriga medverkande var Hans Gillgren från Sågverksfolket och sångaren Jan Hammarlund. Även Åke Näsholm sjöng en sång om Sundsvallsstrejken.
Vibeke Olsson började med att läsa upp en berömd scen ur August Strindbergs roman Röda Rummet, som kom ut samma år. Det är det avsnitt då snickaren talar om för välgörenhetsdamerna som är på besök i fattigkvarteren, att det kommer en dag då alla fattiga kommer att kräva sin rätt. Strindberg räknade med att de fattiga i Stockholm skulle göra uppror som på andra håll i Europa, som vid Pariskommunen 1871. 
Men upproret kom istället i Sundsvall. Då 6000 sågverksarbetare fick nog av sänkta löner. Särskilt när sågverkspatronerna fått tre miljoner från riksdagen för att klara sig genom krisen, men istället för att höja lönerna, valde att äta och supa upp pengarna på Hotell Knaust i Sundsvall.

Sågverksarbetarna förlorade strejken, men istället lyckades de, som Vibeke förklarade, göra hela Sverige bättre. Sundsvalls arbetare förändrade Sverige för alltid. De gav arbetarklassen ett ansikte och de satte sig i respekt.
Arbetarna var inte organiserade som fackförening ännu. Däremot var många av dem med i olika frikyrkor och där hade de lärt sig principen en man en röst. Den första folkrörelsen kom nu att följas av andra, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen och även av rösträttsrörelsen. Varför skulle de rika ha rösträtt men inte arbetare?
Sågverksarbetarna, berättade Vibeke, exponerade förtrycket, gjorde sig synliga och till hjälp hade de nu dagstidningar. Över hela landet läste man nu om arbetarnas uppror i Sundsvall. Så spreds lärdomarna från Sundsvall. Att landshövdingen skickat ett tusen soldater och sex kanonbåtar till Sundsvall istället för bröd och demokrati. Att man inte lyssnade på arbetarna.
Oavsett var vi har våra biologiska rötter, sa Vibeke, kommer vi alla härifrån. Det moderna Sverige startade här.
Vår tid är besatt av individuella rättigheter, Vi kan välja elbolag och könstillhörighet, men vi har glömt den gemensamma kampen för ett bättre samhälle. Vi har till och med en arbetarrörelse som idag är med på att begränsa strejkrätten. Inte ens på artonhundratalet var det förbjudet att strejka. Det man var mest rädd för var fattigdomen, att vara utan arbete och bostad.


I en tid med alltfler fattigpensionärer, med privatiseringar av skola och omsorg, med försämrade försäkringar för sjuka och arbetslösa, med skattesänkningar för de rika, så behöver vi använda oss av gamla lärdomar; att gå samman i folkrörelser, göra våra röster hörda och tillsammans bidra till att samhället blir bättre att leva i, för alla.
Vibeke Olsson kan höras snart igen i Sundsvall. 14 september ska flera författare prata om dagens arbetarlitteratur på Café Svartvik.
Även de övriga inslagen var alldeles utmärkta, såväl Hans Gillgrens bild av tiden, av hur och vad som gjorde att Sundsvall blev ett centrum för sågverksindustrin, som Jan Hammarlunds sånger, bland annat en nyskriven visa om Sundsvallsstrejken, med text av Kalle Holmqvist.

Snasahögarna, 21 augusti

måndag 20 maj 2019

Sundsvallsstrejken 140 år, i ST 14 juni

14 maj publicerade Sundsvalls Tidning denna min artikel om Sundsvallsstrejken 140 år. Den innehåller också en kommentar till dagens politiska läge med barn som skolstrejkar för en bättre framtid och om politiker som vill begränsa strejkrätten och göra det lättare för företagare att säga upp personal. Den avslutas med texten till skillingtrycket Upprorsfanan i Sundsvall.

Till uppslaget hörde också en kort artikel om hur 140-årsminnet uppmärksammades av föreningen Strejkens vänner, LO och Svartviksspelet 18 maj i Svartvik där minnesmärket finns.

Sundsvallsstrejken fyller 140 år – fast arbetarna förlorade skapade de ett bättre liv för alla som kom efter dem

26 maj 1879 lade 5000 sågverksarbetare i Sundsvall ner arbetet. Det var den första stora strejken i Sverige och den största under hela århundradet.
Arbetarna visste att de riskerade att förlora inte bara sitt arbete och sin lön utan också sin familjs möjlighet att överleva och sin bostad. De hade inte en aning om att de genom sin strejk var med och skapade ett bättre liv för alla Sveriges arbetare och att de vann människovärdet tillbaka åt en hel klass. De visste bara att de hade fått nog.
Träpatronerna hade sänkt deras lön till runt en krona om dagen. För en arbetsdag på tio-tolv timmar sex dagar i veckan. Eftersom sågarna stod stilla under vintern gällde det att dessutom få ihop pengar till de skulder man skaffat sig hos handlaren i väntan på att arbetet skulle komma igång.
Uppslag i Sundsvalls Tidning 13 maj 2019
När 5 000 arbetare lade ned arbetet märktes det också i staden, med då ca 9 000 invånare. Vid åtminstone två tillfällen gick stora tåg av strejkande arbetare genom staden för att visa sin styrka och enighet. Arbetare på andra arbetsplatser lade också ner arbetet, både av solidaritet och med egna krav. Men allt gick lugnt tillväga. Arbetarna begärde att det inte skulle säljas sprit i affärer under de dagar strejken pågick. Skärmytslingar uppstod, men inga större.

Många författare har beskrivit strejkens förlopp och människorna som var med. Vibeke Olsson är den senaste med serien om sågverksflickan Bricken. Författaren följer Bricken från strejken och framåt i tiden. Hon skriver in strejken som en viktig del av Sveriges demokratiska utveckling. Hur arbetarna, när de genom strejken insåg kraften i att vara många och eniga, snart också började organisera sig för ett samhälle där ingen skulle sko sig på andras arbete, för socialismen. Strejken lägger grunden för det moderna Sverige och sundsvallsborna bör räta på ryggen och känna sig stolta över sin historia.
Arbetarnas beslutsamhet berodde inte bara på insikten att lönen inte kommer att räcka. Den kom sig också av ägarnas attityd. Disponenterna fick pengar av riksdagen för att kunna hantera det sjunkande världsmarknadspriset på sågat virke. Men de valde att inte dela med sig till arbetarna. De sänkte lönerna och bjöd sig själva till hejdundrande kalas på Knaust Hotell.
Alla disponenterna var inte överens om den hårda linjen mot arbetarna. Några ville låta arbetarna behålla sin fjolårslön mot att de återgick i arbete, men pressades att hålla ihop mot arbetarna. Landshövdingen Curry Treffenberg spelade en viktig roll. Han kände till arbetares uppror i andra länder, Pariskommunen 1871 och arbetare i England som organiserat sig i socialistiska rörelser och som gick ut i "strike". När arbetarna i Sundsvall "strikade" så var det mer än en fråga om lön. Det handlade om en strid om makten mellan klasser. Det förstod Treffenberg.
Han övertalade kung och riksdag att skicka militärer till Sundsvall. Soldater omringade arbetarna och krigsfartyg placerades på redden utanför den plats där arbetarna samlats, vid dåvarande Skarpskyttelägret. På den platsen placerade LO senare ett minnesmärke som med Sundsvallsbrons tillkomst flyttades till Svartvik.
Det fanns ingen facklig organisation, ingen ledning för strejken, det hela skedde oplanerat. Något utlöste förstås strejken. Kanske var det som Lars Molin skriver i romanen Träkusten, att en faktor hotat några arbetare på Heffners med sparken. Där och då utlöstes vreden över en ständigt nedlåtande behandling och över den sänkta lönen och samtidigt vreden över träpatroner som festar upp de pengar som borde ha gått till deras lön, för det kände man till. Någon tyckte att ”då kan de ta mig fasen såga sitt timmer själv” och slog av maskinen. Först på Heffners och dagen efter hade arbetarna på alla 23 sågar utom en lämnat arbetet.
Denna avsaknad av planering och dess stora betydelse får mig att tänka på en annan aktion. 16-åriga Greta Thunberg, som plötsligt får nog och bestämmer sig för att klimatet och jordens framtid är så viktig att hon sittstrejkar från skolan utanför riksdagen. Återigen en strejk. Ganska snart sprider sig hennes aktion runt om i Sverige och över världen. Ungdomar demonstrerar och strejkar med henne i Fridays for Future. Många organisationer har pratat om klimathotet, men den unga flickans beslut och exempel får långt större genomslagskraft.
Det finns en likhet i känslan/vetskapen att det här går inte längre. Sågverksarbetarna var hunsade, nertryckta, hungrande. De var inga socialister, möjligen några enstaka. Många av dem var frireligiösa och som sådana ipräntade att inte sätta sig upp mot överheten. Ändå .. Men några av dem hade genom föreningen skaffat sig vanan att tala inför andra.
Isak Boström tillhörde dem och han blev den mest kände talespersonen i strejken. Han berättade senare om strejkens betydelse i en intervju:
"Förut var arbetaren som en hund. Man skulle stå med mössan i hand och i stram givakt för att tala med den minsta överhetsperson, var det så bara en brädgårdsfaktor. Efter strejkåret blev det lite annan stil och hållning. Människovärdet liksom kom även till arbetaren, och sågverkspatronerna tog sig nog en del till vara."
När Boström vågade tala, och till och med inför landshövding Treffenberg, så kunde snart också andra ta ordet i sin mun. Några blev talesmän för de strejkande och för deras familjer. De växte, alla växte.
Efter att strejken slagits ner visste man. De måste ha en förening liksom patronerna hade. De hade känt på storheten när de var tillsammans under strejken. Den känslan slog undan den rädsla som funnits. Rädslan så fort man stod inför faktorn eller någon annan från kontoret. Enighet blev nyckelordet. Det kom att skrivas in på många av de fackföreningsfanor som snart började synas på möten där organisationer bildats.
Men motståndet var stort. 1899 stod en stor strid återigen i Sundsvall, då sågverksägarna lockoutade, utestängde, ca 1500 arbetare, som var medlemmar i fackföreningar, från jobbet och flera hundra familjer vräktes från de av patronerna ägda barackerna.
Först 1906 genom den så kallade decemberkompromissen erkänner Arbetsgivarföreningen arbetarnas rätt att organisera sig fackligt. Med åttatimmarsdagen och den allmänna rösträttens införande drygt tio år senare, efter omfattande demonstrationer och strejker, och revolutioner i omvärlden, växer det moderna demokratiska Sverige fram.
Men 2019 har utvecklingen sedan länge vänt. 140 år efter den strejk som betydde så mycket för både fackföreningarna och för Sverige, ska riksdagen besluta om inskränkningar i strejkrätten, medan storbolagsdirektörer tar ut närmast astronomiska löner och bonusar. Att Svenskt Näringsliv nu kräver att få tillbaka ”rätten” till att fritt få säga upp anställda är en följd av regeringens utredning om ytterligare avsteg från anställningsskyddet. Det kommer att bli mycket spännande att se hur såväl regeringens utredning som arbetsgivarsidans krav kommer att bemötas av fackföreningsrörelsen.
Sundsvallsstrejken i litteraturen och på scenen
Sundsvallsstrejken har blivit rikligt uppmärksammad i litteraturen, men också på scen. 1979 och något år efteråt sattes ett arbetarspel upp på Karlsviks gamla fabrik på Alnö, Spelet om Sundsvallsstrejken. Föreningen Svartviksspelen har under de två senaste somrarna visat upp en musikteater, med manus efter Vibeke Olssons två första böcker i serien om Bricken. Och Bengt Bratts TV-serie Träpatronerna finns att se på Öppet arkiv på nätet.
Det finns också ett skillingtryck som spreds efter strejken, ”Upprorsfanan i Sundsvall”. I den hjälteförklarar landshövding Treffenberg sig själv då han, i Karl Xlls anda, räddat Sundsvall och Sverige från revolution. Oklart när och av vem den skrevs.
Upprorsfanan i Sundsvall (mel: Lilla vackra Anna)
Hopp min grålle, hopp, ja i galopp!
Fanders, fanans fanstång, ryckom opp!
Upprorsandar viken
"leve republiken"
Så I ropen, men jag ropar stopp!!

Ja, jag är den Morske Treffenberg.
Men jag ryser i båd´ ben och märg
Härska är min vana
men för denna fana
tror jag nästan att jag skiftar färg.

Se blott fanans inskrift, läs och märk:
det är arga demagogers verk.
Men jag höjer glaven -
fanan är ju av en
strejkande arbetarhustrus - särk.

Men den trasan färgats rosenröd
Dock, framåt till seger eller död!
Sundsvallsboer hören,
ned med gärdsgårdsstören!

Jag är kungamaktens stolta stöd.
Ned med fanan utan all pardon
Annars blir här tvärt revolution
Jag min kraft vill samla
Vilken skall nu ramla
gärdsgårdsstören eller - kungens tron?

Jo jag segrar, segern vinkar här
Sköna dag, jag nya lagrar skär!
Tolfte Carl, min hjälte
drog sitt svärd ur bälte
liksom jag, min förebild han är.

Jag med hjältemod och kraftig hand
dämpar upprorslågans hemska brand
drar som triumfator
fram på stadens gator
Se´n jag räddat tron och fosterland.

Forntids krigare och riddersmän
I, som lagerkransade gått hän,
Skåden på mig neder
Skuggor glädjen eder
Gamla Svea har en hjälte än.


onsdag 10 april 2019

Sverige måste säga nej till Eurovision i Israel

För en vecka sedan, 2 april, publicerades ett upprop i Aftonbladet, Sverige måste säga nej till Eurovision i Israel. Jag är en av dem som skrev under uppropet. Vi var bl a några arbetarskrivare som tillfrågades. Så här lyder den korta texten:

DEBATT. Vi svenska artister och kulturarbetare som undertecknar detta upprop kan inte stillatigande åse hur Israel använder sig av Eurovision Song Contest för att dölja sina brott mot det palestinska folket.
Bara några dagar efter den israeliska segern i Eurovision Song Contest maj 2018 sköt Israels armé ihjäl 62 palestinier som protesterade mot sin fängelseliknande instängning i Gaza.
Sex av dessa mördade var barn. Samtidigt uttryckte den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu sin förtjusning över att Netta Barzilai, den vinnande sångerskan, var den bästa ambassadören för Israel ute i världen.
Så länge Israel med sin apartheidpolitik förnekar palestinierna deras grundläggande mänskliga rättigheter, så länge måste vi avstå från israeliskt deltagande i kulturutbyten.

Bland de som skriver under uppropet finns Joakim Thåström, Lo Kauppi, Mikael Wiehe, Sven Wollter, Kajsa Ekis Ekman, Love Antell, Athena Farrokhzad, Stefan Sundström, Syster Sol, Mari Boine, Per Gahrton, Maria-Pia Boëthius och Ewert Ljusberg.

Hela uppropssidan finns här: 

Uppropet har följts av en debatt, men inte särskilt omfattande. Den borde ha hörts mer. Men det kanske kommer. 

måndag 8 april 2019

Med anledning av det ökande antalet döda på arbetsplatserna


Antalet döda på våra arbetsplatser ökar. Min fackliga tidning Sekotidningen tar, liksom SEKO, seriöst på de många och ökande dödsfallen på arbetsplatserna. Se det senaste numret av tidningen. 
https://sekotidningen.se/reportage/bangarden-skordar-liv-nu-hojs-krav-pa-forandring/
Men samtidigt drar den politiska majoriteten in på pengar till arbetsmiljön, både forskning och arbetsmiljöarbete. Svensk politik idag, när nyliberaler får bestämma. Då är privatiseringar och ökade inkomster åt de rikaste prio ett.
Förra året var det två dödsolyckor på Green Cargo.

Jag skrev en text, när en tidigare arbetskamrat avled på arbetsplatsen, när hon arbetade på ett växellok. Hon var ensam på loket och stod på utsidan, när det hoppade ur spår och hon fick det över sig. Efter olyckan drogs den loktypen in.

När jag gick över till persontrafiken och SJAB, blev hon kvar på växlingen och det som blev Green Cargo. 
Politikerna valde att i nyliberal anda slå sönder det gamla SJ i ett antal tårtbitar. Tårtbitar som hungriga företagare proppade i sig. Idag är flera hundra bolag på spåren. Och verksamheten saknar en helhet, en strategi för ökad och säker järnvägstrafik. Istället är det vinsten i förgrunden.

Kajsa Ekis Ekman frågade i en artikel om någon kunde säga en privatisering som varit positiv. Nej, och särskilt inte den på järnvägen. 

Textenen finns också inläst på youtube.



Texten publicerades 2014 i Föreningen Arbetarskrivares antologi Det arbetande folket, bredvid texter av bl a Jenny Wrangborg, Torgny Karnstadt, Maria Hamberg, Bengt Berg och många många fler fina arbetarförfattare.






Jag har några ex kvar av boken.
Du som inte har den, skaffa den! Läs den! Du hittar den och andra antologier via hemsidan arbetarskrivare.se och där hittar du även den förträffliga tidskriften Klass
Bli medlem så får du Klass!





söndag 7 april 2019

Elmbrant och Marknadens tyranni

Marknadens tyranni


Jag var och lyssnade på författaren och journalisten Björn Elmbrant på ABF i Sundsvall häromkvällen. Han pratade om sin bok Marknadens tyranni och det var nära på fullsatt i ABFs cafédel. 
Boken handlar om hur marknadskrafterna så totalt kunnat ta makten i Sverige och om att det inte bara varit de borgerliga nyliberala partierna som stått för denna politik. Han höll sig mycket kring hur socialdemokratiska partiets ledning varit med om att genomföra denna överföring av makt och kapital från det gemensamma till det privata. Och dessutom tydligt mot medlemmarnas önskan, till och med brutit mot partikongressbeslut. 
Det finns många exempel på Socialdemokraternas svek mot sina väljare och mot arbetarna. Jag vill bara ta upp ett av de många exempel Elmbrant nämnde. Det finns mängder av exempel i hans bok. Ett av de värsta är hur de gjort mer än var femte pensionär till fattigpensionär, medan de rika blir allt rikare. De gjorde upp med de borgerliga partierna i riksdagen, Vänsterpartiet fick inte vara med eftersom vi sa nej till att skapa ett pensionssystem som skulle gynna fondbolag men göra alltfler till fattigpensionärer. S var däremot med att driva igenom detta och fortsätter försvara det. 
När resultatet nu är tydligt för alla, så fortsätter de samarbeta i den odemokratiska interna pensionsgruppen med de borgerliga i riksdagen och ska nu ha folk att arbeta ännu längre för att få en pension som ändå för de flesta blir en sämre pension än ATP gav. Och många av oss kan inte eller får inte arbeta till vi blir 69. Men premiepensionsdelen som göder fondbolagen rör de inte. Och de rika tillåts bli allt rikare. Den stora kritiken från alla pensionärsorganisationerna bryr S och de borgerliga sig inte om. De lever i sin odemokratiska bubbla i riksdagen. 
Pensionärer måste höja sina röster mot S och de borgerliga. Välkommen till Vänsterpartiet, vi ställer inte upp på att sno pengar från arbetare och pensionärer för att berika de redan rika. Vi accepterar inte Marknadens tyranni.
Pensionärer måste höja sina röster mot S och de borgerliga. Välkommen till Vänsterpartiet, vi ställer inte upp på att sno pengar från arbetare och pensionärer för att berika de redan rika. Vi accepterar inte Marknadens tyranni.

Det blev en bra debatt efter Elmbrants inledning. Elmbrant hoppas själv att det ska gå att reformera socialdemokratiska partiet. Då krävs mycket självkritik. Är det möjligt? Han ser hur den fackliga tankesmedjan Katalys som bl a i samarbete med Göran Therborn gjort mycket för att visa hur långt det nyliberala experimentet hat tagit oss, inkomstskillnaderna är t ex tillbaka på 40-talets nivå och Sverige är det land där klyftorna ökar snabbast. Men det kommer inte att hända av sig självt. Då måste medlemmar och fr a fackföreningar påverka opinionen i Sverige. Vi måste alla höras mer än Svenskt Näringslivs och Timbros många eftersägare. Det var hans egen analys och jag tror ingen på mötet var emot den, däremot är frågan, vart går S? 
Och samma fråga ska ställas till Vänsterpartiet! Det pratas äntligen mer om Klass i Vänsterpartiet. Ska partiet kliva upp från ett 5-8 %-parti så måste det nå ut på arbetsplatserna, till pensionärerna, och uy i bostadsområdena och prata om ökad jämlikhet. Prata mer om klass mindre om identitet. Om inte V gör det så kommer högerpopulistiska grupper att fortsätta plocka poäng och röster på den nyliberala politikens misslyckande.


fredag 12 oktober 2018

Afghanistan - två foton



Efter att ha lagt ut talet från manifestationen mot deportation av flyktingar tillbaka till Afghanistan, for tankarna tillbaka till landet och dess folk. Alla frågor som ställs; kan det någonsin bli fred i landet? Ska det aldrig ta slut med alla invasioner och ockupationer, som dragit över landet?



Plockar fram två bilder som säger vad jag tänker. Flickor och pojkar. Ge dessa unga människor en framtid i fred, med utbildning och arbete, med hopp och kärlek, istället för att skänka dem våld och vapen. I bilderna, har valt ut två, båda från landets norra delar, provinsen Badakshan, ser jag hoppet. Jag kan också välja motsatsen, bilder som visar den förtvivlan som också representerar Afghanistan och som idag dominerar. Avstår dem idag. En dag kommer hoppet åter att överflygla känslan av förtvivlan.
Fotona är från år 1999 och 2000.

Tal vid manifestation i Sundsvall 8 oktober

I måndags hölls en manifestation i Sundsvall, liksom på andra håll i Sverige och i Europa, mot deportationer av afghanska flyktingar tillbaka till Afghanistan.
Vänsterpartiet medverkade vid aktionen som arrangerades av Afghanska Kulturföreningen i Sundsvall, tillsammans med Asylkommittèn. Jag höll ett tal, för Vänsterpartiets räkning. Det kan läsas här.


Salam!
Vänner afghaner!
Vänner till Afghanistans folk!

En ny rapport från FN, från UNHCR, visar att säkerhetssituationen i Kabul och Afghanistan har försämrats, nu finns inte längre någon skyddad plats för internflyktingar inom landet, och ännu mindre för flyktingar som tvingas återvända från Europa. 
Många länder, som Irland, Schweiz och Italien ger pga det svåra säkerhetsläget asyl åt mer än 90 % av de afghaner som söker skydd där. I Sverige har den siffran sjunkit till 31 %.
För fyra år sedan, 2014, fick 2/3 av de afghaner som kom till Sverige för att söka asyl rätt att stanna. 
Idag är det tvärtom så att två av tre afghaner som sökt asyl här, inte får stanna i Sverige, utan de skickas tillbaka. 

Har det då blivit bättre i Afghanistan? Är det säkrare att leva i Afghanistan idag än för fyra år sedan?
Nej, tvärtom. Antalet civila som drabbas i strider eller attentat i Afghanistan ökar. Den del av landet som kontrolleras av regeringen blir allt mindre.
Visserligen har Afghanistans regering och president Ghani mot löfte om ökat bistånd, lovat att de som återvänder ska få ett värdigt mottagande. Men det löftet är mindre värt än ett löfte från Mulla Nasruddin
President Ashraf Ghanis regering kontrollerar en allt mindre del av Afghanistan och han kan, även om han skulle vIlja, inte lova någonting för de som återvänder. Han har inte den makten och han har ingen trollstav.

Att färre afghaner får stanna i Sverige beror alltså inte på en förbättrad situation i Afghanistan. Det beror istället på ett förändrat politiskt läge i Sverige.

Vi har kunnat se hur populistiska partier bedrivit politisk kampanj mot invandrare och mot flyktingar och att media hjälpt dem i detta. Med resultatet att även andra partier tävlat i mest invandringskritiska agenda och att regering och myndigheter har följt med strömmen.
Att fler svenskar får en sämre pension, eller andra brister i välfärden, beror inte på flyktingar. Istället har den politiska majoriteten beslutat att försämra pensionen för många samtidigt som de rikaste i Sverige har fått sänkt skatt och blivit ännu rikare.
Att Sverige fortsätter att utvisa afghaner, och i ökande grad, beror på att regering och myndigheter valt att lyssna på en invandrarfientlig grupp i Sverige. Alltmedan den bistra verkligheten beskrivs av FN, UNHCR, Oxfam med flera som rapporterar att läget i Afghanistan försämras.

Men vi är många fler svenskar som står fast vid och som idag visar:

att Sverige skall stå stå upp för asylrätten

att Sverige skall inte deportera människor till våld och förtryck

att Sverige skall fortsätta att ge ett stort stöd till utbildning och hälsovård i Afghanistan och motverka krigshandlingar i Afghanistan

att Sverige och EU inte skall tvinga fram eller med mutor få fram avtal om deportation av flyktingar till Afghanistan

Stoppa deportationerna till Afghanistan!

Tack/ Tashakkor


måndag 23 juli 2018

Torkan ställer krav på politiker

Regnig helg följs av ny värmebölja och fortsatt brandrisk. Klimatförändringarna ställer ökade krav på katastrofberedskap. Mot torka och brand, liksom mot översvämningar och snöoväder. Den beredskapen har försämrats genom åren i takt med minskade resurser. Att minska skatter har varit viktigare. 
Vi måste också minska utsläppen av växthusgaser. Det säger nästan alla. Men istället låter vi dem öka. Trots att vi vet vad det leder till så låter vi utsläpp från transporter och nybyggen öka. 
Ökad kollektivtrafik och minskad användning av betong i nybyggen, och att istället gynna trähusbyggande som både ger långt mindre direktutsläpp och mindre behov av transporter, är två viktiga delar i en politik för omställning, liksom att vi måste få de allra rikaste att bli mer solidariska till samhället. Men de flesta politiker passar och låter marknaden göra som den vill. 
Vi måste ställa hårdare krav på betonghäckar till politiker och på marknaden att göra något åt utsläppen från transporter och bostadsbyggandet! Och på en högre katastrofberedskap.

Deckare om ett förändrat Sverige

Den skrattande hazaren Kjell Eriksson Ordfront Förlag (M in recension från tidningen Flamman, förra veckans nr) Tio år efter att ...