tisdag 7 september 2010

Kallskänkan som får årets Stig Sjödinpris


Jenny Wrangborg blir årets mottagare av Stig Sjödin-priset. Mycket välförtjänt.

Hon var i Sundsvall nyligen och pratade på ett möte till stöd för utförsäkrade från Försäkringskassan. Då gjorde jag en intervju med henne. Delar av den artikeln följer här.


Plötsligt dök hon upp i Sundsvall i lördags. En ung kvinnlig poet som överraskat förlagsvärlden med en debutbok, Kallskänken, som tryckts i 5000 ex, på nya förlaget Kata. En upplaga som dessutom sålt slut. Försäljningssuccén har gett henne många uppläsningsuppdrag och även plats i TV-soffor.

- Det verkar finnas ett stort sug, berättar Jenny på mjuk skånska , efter att få läsa om erfarenheter från arbetslivet. Annars kan man tro av media att det inte finns några arbetare längre. Det här är en motvikt. Att arbetarrörelsen tagit emot boken så positivt känns också bra. Kulturen har varit eftersatt länge.

Till Sundsvall var hon inbjuden av Aktionsgruppen för de utförsäkrades rätt och olika fackföreningar, bl.a. SEKO. Där medverkade hon tillsammans med bl.a. en man som väckte starka känslor, när han berättade om sin fru som tagit livet av sig i ångest över de nya sjukskrivningsreglerna.

Kopplingen Människa-Maskin är ett vanligt tema i Jenny Wrangborgs diktning. Med textrader fyllda av stor vrede pekar hon på hur hon mer ses som maskin än som människa på arbetsplatsen. Där finns ett tydligt släktskap med Stig Sjödin, poeten och bruksarbetaren. Det är också en av hennes favoritpoeter.

- Hans dikter skrevs visserligen för 50 år sedan, men det är samma frågor som gäller också idag och inte bara på fabriker. Boken Kallskänken handlar inte bara om kök utan egentligen om hela samhället. Om maktlöshet, arbetsmiljö, underordning och andra orättvisor.

Andra favoritförfattare hon nämner är Ingriud Sjöstrand, Pablo Neruda och Bertolt Brecht.

Hon har fått många recensioner, men alla är inte helt positiva.

- En del recensenter tycker att beskrivningarna av arbetet är okej, men att jag går för långt när jag i dikterna vill att läsarna ska vara med och förändra arbetsvillkoren, att gå till kamp mot orättvisor. Då är det inte accepterat som poesi längre. Men för mig räcker det inte med att beskriva verkligeheten. Jag vill förändra den också. Vi ska inte vara rädda för att formulera detta i dikterna.

ÅJ

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Afghanistan - två foton

Efter att ha lagt ut talet från manifestationen mot deportation av flyktingar tillbaka till Afghanistan, for tankarna tillbaka till land...