Tal vid manifestationen Stop Hazara Genocide, Sundsvall 14 oktober

 I fredags anordnade den afghanska föreningen Darya en manifestation på Stora torget i Sundsvall. Flera tal hölls och ca 250 personer, mest afghaner, var på plats för att visa sin avsky inför det massmord mot hazarer som pågår sedan länge i Afghanistan, men som har ökat i omfattning. Svenska Afghanistankommitténs lokalförening i Sundsvall var inbjuden och jag höll ett anförande, med text ungefär som det som här trycks. Bilderna är från manifestationen. På mötet tog jag också upp kritik mot det minskande biståndet till Afghanistan och risken för en svår hungerkatastrof i landet, liksom Svenska Afghanistankommitténs verksamhet.

Afghanistan augusti 2021, för lite mer än ett år sedan. Talibanerna tog makten i hela landet, det gick väldigt snabbt mot slutet och de utländska trupperna flydde i all hast tillsammans med den tidigare styrande korrumperade eliten. Kriget var slut. Folket längtade efter ett liv i fred. Med bröd, frihet och arbete. Men många såg med djup oro mot framtiden med Taleban.

Idag, mer än ett år senare, har landet tagit många steg bakåt på flera håll. Folket lider svårt av brist på livsmedel, torka och pandemi. FN varnar för en hungerkatastrof. Och samtidigt har Kvinnors och flickors rättigheter begränsats, liksom rätten och möjligheter till fria media. Journalister får svårt att arbeta, många försvinner, många mördas.

Taleban liksom IS/ISK fortsätter också att diskriminera, terrorisera, tortera och mörda motståndare. Allra särskilt riktar de in sig på minoritetsgruppen hazarer.

 

I april i år attackerades två pojkskolor i det hazardominerade bostadsområdet Dasht-e-Barchi med tre bomber. Boende som sprang till den ena skolan för att försöka rädda livet på skadade sprängdes också till döds.

Förra våren attackerades också en flickskola i samma område med bomber, som dödade minst 94 och skadade minst 240. 

Våren före det dödades minst 24 i en attack mot en förlossningsklinik, också den beläget i Dasht-e-Barchi. Nyförlösta mammor och deras bebisar sköts ihjäl inne på sjukhuset.

I april i år dödades minst 31 och minst 87 skadades i en bombattack mot en moské i ett område i Mazar-e Sharif. Även det ett område som domineras av hazarer.

Och Bara för två veckor sedan sprängde en självmordsbombare sig på en skola i Kabul. 50 dödade, nära 100 skadade. De flesta dödade var flickor som skulle göra ett antagningsprov för att komma in på universitet.

 Flickor och pojkar, som gått till skolan för att studera, men de mördades.

Kvinnor som tagit sig till ett sjukhus för att föda barn. Mördades, både kvinnor och barn.

Män som gick till mosken för att höra Allahs ord. Mördades.

 Alla mördades för att de var hazarer.

De flesta av dessa massmord har IS/ISK tagit på sig.

 Ett krig tog slut i augusti förra året. Men kriget fortsätter. Ett annat krig. Andra sorters krig.

Det är inte fred när man inte kan ställa fram mat till sina barn, när inte barn får gå i skola. Det är inte fred när kvinnor inte kan gå till sitt arbete, inte ens föda barn i trygghet. Inte fred när man inte är säker i en moské.

Det är inte heller fred när man mördas för att man tillhör en minoritet.

 

Talibanerna har nu ansvaret, de är ansvariga för brotten mot mänskliga rättigheter. De är också tillsammans med ISK ansvariga för att hazarer terroriseras och massmördas. Soldater och poliser borde finnas på plats för att skydda hazarer, inte för att terrorisera dem.

 

 Även omvärlden har ett ansvar.

 Sanktioner riktade mot det nuvarande talibanstyret och frysningen av den afghanska centralbankens tillgångar i USA och Europa har lamslagit landets finansiella system. Detta har i sin tur förvärrat den ekonomiska och humanitära krisen. Enligt FN riskerar nästan hela Afghanistans befolkning att hamna i fattigdom före årets slut. 

Svenska Afghanistankommittén arbetar bl a med sjuk- och hälsovård, utbildning, rehabilitering av personer med funktionsnedsättningar. Vi verkar i 15 av Afghanistans provinser, däribland Bamiyan och Wardak.  SAK har över 7 000 anställda, av dem är över 99 procent afghaner.

Svenska kommittén utbildar både pojkar och flickor. Vi har även skolor för flickor över 6 e klass, vilket regeringens skolor inte har. Förra året gick över 104 000 afghanska barn i någon SAK-stödd skola, varav 60% var flickor.

 

Det är med stor oro och djup förtvivlan jag ser på utvecklingen i Afghanistan. 

Jag är orolig för att det svenska biståndet till Afghanistan, som redan drabbats av nedskärningar, kommer att minska ytterligare med en ny svensk regering. Jag är djupt orolig för vad det kan innebära för en redan hungrande befolkning. Och för att det minskade biståndet kan göra hazarers situation i landet ännu svårare, när de styrande söker peka ut andra som ansvariga, andra som mindre värda. 

Jag känner en djup förtvivlan över de fortsatta skamliga attackerna, massmordet, på hazarer i Afghanistan. Mördandet av hazarer måste få ett slut!

 

Avslutningsvis vill jag peka på det motstånd som finns och som ibland syns, som de demonstrationer som skett och sker i landet, fr a i Kabul där människor, främst kvinnor, går ut och demonstrerar för bröd, arbete och frihet. Som senast den 13 augusti, ett år efter Talebans maktövertagande. 

Där, i protesterna, finns hoppet om en bättre framtid. Där och i de skolor där pojkar och flickor får sin utbildning, finns hoppet om en ljusare framtid. 

I en framtid kan vi i Kabul liksom i Teheran idag få se hur folket protesterar mot såväl bristen på bröd och arbete som mot diskriminering, terrorisering, tortyr och massmord i Afghanistan.