måndag 21 december 2009

Tankar kring Lars Furulands begravning

Jag kunde inte vara med på Lars Furulands begravning, men inspirerad av Aino Trosells blogg och en mejlväxling bland arbetarskrivare, så vill jag gärna berätta för er något om de tankar som far runt inom mig medan snön fortsätter att yra utanför fönstret. Vinden har fällt granen på balkongen och snön har dämpat oljudet från trafiken utanför. Jag hör inte ens tågen som annars dundrar fram över järnvägsspåren 150 meter bort.

Jag kom att tänka på en av de första TV-filmer jag minns att jag sett. Jag är ganska säker på att det är en filmatisering av Pär Lagerkvists bok Gäst hos verkligheten. Och det som gjorde så stort intryck att jag ännu minns den, är när den unge pojken står utanför huset där begravningsfesten pågår och ser förundrad på sin gamla morfar som ligger död i rummet intill där festen pågår. Mormorn sitter stilla på en stol i rummet där det festas allt värre och folk blir bra fulla.
Boken är väldigt fin och handlar bl.a. om pojkens rädsla för att dö och om rädslan för Gud och andra auktoriteter. Pappan är järnvägare inne i stan (Växjö) och familjen tar sig ut till morföräldrarna ute på landet på en gammal dressin som pappan sköter farthållningen på och som de måste ta ner från spåret när det kommer ett tåg.
Familjen bor på andra våningen över järnvägsrestaurangen och i parken utanför leker barnen tills de blir ivägjagade av någon elak gubbe. Sven Ljungbergs illustrationer till en utgåva av boken är också helt underbara.
Jag tog med ett avsnitt ur den boken när jag redigerade boken Järnvägsliv för fyra år sedan. Där plockade jag in så många av mina favoritförfattare jag fick plats med och letade rätt på avsnitt som handlade om järnväg på något sätt. Det kunde vara väldigt skiftande. Och då kom jag på just Pär Lagerkvists dressinresa i boken och filmen.

Och därmed också tillbaka till Lars Furuland, för han skrev en helsides recension i Dalademokraten om några böcker från förlaget En bok för alla och den bok han nämnde mest och i väldigt positiva ordalag, det var just Järnvägsliv. Min bok var på sätt och vis något som liknade hans egen Arbetets ansikten, på samma förlag, där han presenterade svenska arbetarförfattare. Även mindre kända mer eller mindre bortglömda som Karl Östman, sågverksarbetaren från Sundsvall. Jag hade då inte träffat Furuland. Det fick jag göra året därefter, tror jag, då han var med på konferensen Boken på arbetsplatsen på Brunnsviks folkhögskola och pratade om sina böcker. Han sa redan då att den då nyss utgivna handboken Svensk arbetarlitteratur var hans testamente.
Den och Arbetets ansikten borde finnas i alla arbetarskrivares bokhylla. Om vi kan få uppslag till skrivandet från allt vi får vara med om på jobbet och genom vår klasstillhörighet, så kan vi få den kaxighet och inspiration vi behöver genom insikten att vi är en del av en stor fin tradition. Och den bjuder Lars Furuland oss på med sina fina samlingar. Förra året kom också hans memoarer, Mina dagsverken, som jag tyvärr inte har läst. Men hans storhet var som en folkbildare av största mått.
Bästa hälsningar
Åke Johansson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Torkan ställer krav på politiker

Regnig helg följs av ny värmebölja och fortsatt brandrisk. Klimatförändringarna ställer ökade krav på katastrofberedskap. Mot torka och bran...