måndag 20 maj 2019

Sundsvallsstrejken 140 år, i ST 14 juni

14 maj publicerade Sundsvalls Tidning denna min artikel om Sundsvallsstrejken 140 år. Den innehåller också en kommentar till dagens politiska läge med barn som skolstrejkar för en bättre framtid och om politiker som vill begränsa strejkrätten och göra det lättare för företagare att säga upp personal. Den avslutas med texten till skillingtrycket Upprorsfanan i Sundsvall.

Till uppslaget hörde också en kort artikel om hur 140-årsminnet uppmärksammades av föreningen Strejkens vänner, LO och Svartviksspelet 18 maj i Svartvik där minnesmärket finns.

Sundsvallsstrejken fyller 140 år – fast arbetarna förlorade skapade de ett bättre liv för alla som kom efter dem

26 maj 1879 lade 5000 sågverksarbetare i Sundsvall ner arbetet. Det var den första stora strejken i Sverige och den största under hela århundradet.
Arbetarna visste att de riskerade att förlora inte bara sitt arbete och sin lön utan också sin familjs möjlighet att överleva och sin bostad. De hade inte en aning om att de genom sin strejk var med och skapade ett bättre liv för alla Sveriges arbetare och att de vann människovärdet tillbaka åt en hel klass. De visste bara att de hade fått nog.
Träpatronerna hade sänkt deras lön till runt en krona om dagen. För en arbetsdag på tio-tolv timmar sex dagar i veckan. Eftersom sågarna stod stilla under vintern gällde det att dessutom få ihop pengar till de skulder man skaffat sig hos handlaren i väntan på att arbetet skulle komma igång.
Uppslag i Sundsvalls Tidning 13 maj 2019
När 5 000 arbetare lade ned arbetet märktes det också i staden, med då ca 9 000 invånare. Vid åtminstone två tillfällen gick stora tåg av strejkande arbetare genom staden för att visa sin styrka och enighet. Arbetare på andra arbetsplatser lade också ner arbetet, både av solidaritet och med egna krav. Men allt gick lugnt tillväga. Arbetarna begärde att det inte skulle säljas sprit i affärer under de dagar strejken pågick. Skärmytslingar uppstod, men inga större.

Många författare har beskrivit strejkens förlopp och människorna som var med. Vibeke Olsson är den senaste med serien om sågverksflickan Bricken. Författaren följer Bricken från strejken och framåt i tiden. Hon skriver in strejken som en viktig del av Sveriges demokratiska utveckling. Hur arbetarna, när de genom strejken insåg kraften i att vara många och eniga, snart också började organisera sig för ett samhälle där ingen skulle sko sig på andras arbete, för socialismen. Strejken lägger grunden för det moderna Sverige och sundsvallsborna bör räta på ryggen och känna sig stolta över sin historia.
Arbetarnas beslutsamhet berodde inte bara på insikten att lönen inte kommer att räcka. Den kom sig också av ägarnas attityd. Disponenterna fick pengar av riksdagen för att kunna hantera det sjunkande världsmarknadspriset på sågat virke. Men de valde att inte dela med sig till arbetarna. De sänkte lönerna och bjöd sig själva till hejdundrande kalas på Knaust Hotell.
Alla disponenterna var inte överens om den hårda linjen mot arbetarna. Några ville låta arbetarna behålla sin fjolårslön mot att de återgick i arbete, men pressades att hålla ihop mot arbetarna. Landshövdingen Curry Treffenberg spelade en viktig roll. Han kände till arbetares uppror i andra länder, Pariskommunen 1871 och arbetare i England som organiserat sig i socialistiska rörelser och som gick ut i "strike". När arbetarna i Sundsvall "strikade" så var det mer än en fråga om lön. Det handlade om en strid om makten mellan klasser. Det förstod Treffenberg.
Han övertalade kung och riksdag att skicka militärer till Sundsvall. Soldater omringade arbetarna och krigsfartyg placerades på redden utanför den plats där arbetarna samlats, vid dåvarande Skarpskyttelägret. På den platsen placerade LO senare ett minnesmärke som med Sundsvallsbrons tillkomst flyttades till Svartvik.
Det fanns ingen facklig organisation, ingen ledning för strejken, det hela skedde oplanerat. Något utlöste förstås strejken. Kanske var det som Lars Molin skriver i romanen Träkusten, att en faktor hotat några arbetare på Heffners med sparken. Där och då utlöstes vreden över en ständigt nedlåtande behandling och över den sänkta lönen och samtidigt vreden över träpatroner som festar upp de pengar som borde ha gått till deras lön, för det kände man till. Någon tyckte att ”då kan de ta mig fasen såga sitt timmer själv” och slog av maskinen. Först på Heffners och dagen efter hade arbetarna på alla 23 sågar utom en lämnat arbetet.
Denna avsaknad av planering och dess stora betydelse får mig att tänka på en annan aktion. 16-åriga Greta Thunberg, som plötsligt får nog och bestämmer sig för att klimatet och jordens framtid är så viktig att hon sittstrejkar från skolan utanför riksdagen. Återigen en strejk. Ganska snart sprider sig hennes aktion runt om i Sverige och över världen. Ungdomar demonstrerar och strejkar med henne i Fridays for Future. Många organisationer har pratat om klimathotet, men den unga flickans beslut och exempel får långt större genomslagskraft.
Det finns en likhet i känslan/vetskapen att det här går inte längre. Sågverksarbetarna var hunsade, nertryckta, hungrande. De var inga socialister, möjligen några enstaka. Många av dem var frireligiösa och som sådana ipräntade att inte sätta sig upp mot överheten. Ändå .. Men några av dem hade genom föreningen skaffat sig vanan att tala inför andra.
Isak Boström tillhörde dem och han blev den mest kände talespersonen i strejken. Han berättade senare om strejkens betydelse i en intervju:
"Förut var arbetaren som en hund. Man skulle stå med mössan i hand och i stram givakt för att tala med den minsta överhetsperson, var det så bara en brädgårdsfaktor. Efter strejkåret blev det lite annan stil och hållning. Människovärdet liksom kom även till arbetaren, och sågverkspatronerna tog sig nog en del till vara."
När Boström vågade tala, och till och med inför landshövding Treffenberg, så kunde snart också andra ta ordet i sin mun. Några blev talesmän för de strejkande och för deras familjer. De växte, alla växte.
Efter att strejken slagits ner visste man. De måste ha en förening liksom patronerna hade. De hade känt på storheten när de var tillsammans under strejken. Den känslan slog undan den rädsla som funnits. Rädslan så fort man stod inför faktorn eller någon annan från kontoret. Enighet blev nyckelordet. Det kom att skrivas in på många av de fackföreningsfanor som snart började synas på möten där organisationer bildats.
Men motståndet var stort. 1899 stod en stor strid återigen i Sundsvall, då sågverksägarna lockoutade, utestängde, ca 1500 arbetare, som var medlemmar i fackföreningar, från jobbet och flera hundra familjer vräktes från de av patronerna ägda barackerna.
Först 1906 genom den så kallade decemberkompromissen erkänner Arbetsgivarföreningen arbetarnas rätt att organisera sig fackligt. Med åttatimmarsdagen och den allmänna rösträttens införande drygt tio år senare, efter omfattande demonstrationer och strejker, och revolutioner i omvärlden, växer det moderna demokratiska Sverige fram.
Men 2019 har utvecklingen sedan länge vänt. 140 år efter den strejk som betydde så mycket för både fackföreningarna och för Sverige, ska riksdagen besluta om inskränkningar i strejkrätten, medan storbolagsdirektörer tar ut närmast astronomiska löner och bonusar. Att Svenskt Näringsliv nu kräver att få tillbaka ”rätten” till att fritt få säga upp anställda är en följd av regeringens utredning om ytterligare avsteg från anställningsskyddet. Det kommer att bli mycket spännande att se hur såväl regeringens utredning som arbetsgivarsidans krav kommer att bemötas av fackföreningsrörelsen.
Sundsvallsstrejken i litteraturen och på scenen
Sundsvallsstrejken har blivit rikligt uppmärksammad i litteraturen, men också på scen. 1979 och något år efteråt sattes ett arbetarspel upp på Karlsviks gamla fabrik på Alnö, Spelet om Sundsvallsstrejken. Föreningen Svartviksspelen har under de två senaste somrarna visat upp en musikteater, med manus efter Vibeke Olssons två första böcker i serien om Bricken. Och Bengt Bratts TV-serie Träpatronerna finns att se på Öppet arkiv på nätet.
Det finns också ett skillingtryck som spreds efter strejken, ”Upprorsfanan i Sundsvall”. I den hjälteförklarar landshövding Treffenberg sig själv då han, i Karl Xlls anda, räddat Sundsvall och Sverige från revolution. Oklart när och av vem den skrevs.
Upprorsfanan i Sundsvall (mel: Lilla vackra Anna)
Hopp min grålle, hopp, ja i galopp!
Fanders, fanans fanstång, ryckom opp!
Upprorsandar viken
"leve republiken"
Så I ropen, men jag ropar stopp!!

Ja, jag är den Morske Treffenberg.
Men jag ryser i båd´ ben och märg
Härska är min vana
men för denna fana
tror jag nästan att jag skiftar färg.

Se blott fanans inskrift, läs och märk:
det är arga demagogers verk.
Men jag höjer glaven -
fanan är ju av en
strejkande arbetarhustrus - särk.

Men den trasan färgats rosenröd
Dock, framåt till seger eller död!
Sundsvallsboer hören,
ned med gärdsgårdsstören!

Jag är kungamaktens stolta stöd.
Ned med fanan utan all pardon
Annars blir här tvärt revolution
Jag min kraft vill samla
Vilken skall nu ramla
gärdsgårdsstören eller - kungens tron?

Jo jag segrar, segern vinkar här
Sköna dag, jag nya lagrar skär!
Tolfte Carl, min hjälte
drog sitt svärd ur bälte
liksom jag, min förebild han är.

Jag med hjältemod och kraftig hand
dämpar upprorslågans hemska brand
drar som triumfator
fram på stadens gator
Se´n jag räddat tron och fosterland.

Forntids krigare och riddersmän
I, som lagerkransade gått hän,
Skåden på mig neder
Skuggor glädjen eder
Gamla Svea har en hjälte än.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nu ska vinsten gå till finska staten

  Finsk tågaktör erövrar Sverige – experter varnar bolaget för kaos Rubrik i Dagens Nyheter 5 mars. Bakgrunden är att Finska statens järnväg...