Jag skrev ett kort inlägg på Fb efter Vibeke Olsson utmärkta föredrag i Sundsvall nyligen. Många gillade det och tyckte att åtminstone lokaltidningen borde ha haft en journalist på plats. Men det hade de inte. Här följer i alla fall en något längre text utifrån en del av Vibekes föredrag.
Finns det något att lära av en strejk i Sundsvall för 140 år sedan? Somliga vill nog bara att den ska glömmas bort. Men andra, som författaren Vibeke Olsson har studerat strejken noga, dels för att kunna skriva sin romanserie om Bricken på Svartvik och dels för att lära av den och föra lärdomarna vidare, i böckerna och i de föredrag hon håller.
I lördags deltog hon i ett också i övrigt utmärkt arrangemang i Bänkåsvikens Sommargård i Sundsvall. Karl Östmansällskapet arrangerade tillsammans med Sågverksfolket Alnö, Strejkens Vänner och Svartviks Kulturarv. Övriga medverkande var Hans Gillgren från Sågverksfolket och sångaren Jan Hammarlund. Även Åke Näsholm sjöng en sång om Sundsvallsstrejken.
Vibeke Olsson började med att läsa upp en berömd scen ur August Strindbergs roman Röda Rummet, som kom ut samma år. Det är det avsnitt då snickaren talar om för välgörenhetsdamerna som är på besök i fattigkvarteren, att det kommer en dag då alla fattiga kommer att kräva sin rätt. Strindberg räknade med att de fattiga i Stockholm skulle göra uppror som på andra håll i Europa, som vid Pariskommunen 1871.
Men upproret kom istället i Sundsvall. Då 6000 sågverksarbetare fick nog av sänkta löner. Särskilt när sågverkspatronerna fått tre miljoner från riksdagen för att klara sig genom krisen, men istället för att höja lönerna, valde att äta och supa upp pengarna på Hotell Knaust i Sundsvall.
Sågverksarbetarna förlorade strejken, men istället lyckades de, som Vibeke förklarade, göra hela Sverige bättre. Sundsvalls arbetare förändrade Sverige för alltid. De gav arbetarklassen ett ansikte och de satte sig i respekt.
Arbetarna var inte organiserade som fackförening ännu. Däremot var många av dem med i olika frikyrkor och där hade de lärt sig principen en man en röst. Den första folkrörelsen kom nu att följas av andra, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen och även av rösträttsrörelsen. Varför skulle de rika ha rösträtt men inte arbetare?
Sågverksarbetarna, berättade Vibeke, exponerade förtrycket, gjorde sig synliga och till hjälp hade de nu dagstidningar. Över hela landet läste man nu om arbetarnas uppror i Sundsvall. Så spreds lärdomarna från Sundsvall. Att landshövdingen skickat ett tusen soldater och sex kanonbåtar till Sundsvall istället för bröd och demokrati. Att man inte lyssnade på arbetarna.
Oavsett var vi har våra biologiska rötter, sa Vibeke, kommer vi alla härifrån. Det moderna Sverige startade här.
Vår tid är besatt av individuella rättigheter, Vi kan välja elbolag och könstillhörighet, men vi har glömt den gemensamma kampen för ett bättre samhälle. Vi har till och med en arbetarrörelse som idag är med på att begränsa strejkrätten. Inte ens på artonhundratalet var det förbjudet att strejka. Det man var mest rädd för var fattigdomen, att vara utan arbete och bostad.
I en tid med alltfler fattigpensionärer, med privatiseringar av skola och omsorg, med försämrade försäkringar för sjuka och arbetslösa, med skattesänkningar för de rika, så behöver vi använda oss av gamla lärdomar; att gå samman i folkrörelser, göra våra röster hörda och tillsammans bidra till att samhället blir bättre att leva i, för alla.
Vibeke Olsson kan höras snart igen i Sundsvall. 14 september ska flera författare prata om dagens arbetarlitteratur på Café Svartvik.
Även de övriga inslagen var alldeles utmärkta, såväl Hans Gillgrens bild av tiden, av hur och vad som gjorde att Sundsvall blev ett centrum för sågverksindustrin, som Jan Hammarlunds sånger, bland annat en nyskriven visa om Sundsvallsstrejken, med text av Kalle Holmqvist.
Snasahögarna, 21 augusti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar