Frida Stéenhoff. Sigrid Hjertén. Maria Kihlbaum. Hilda Östman.
Det är några historiska Sundsvallspersoner som Tina Johansson kliver in i när hon leder stadsvandringar. Åhörarna är så vana att se henne utklädd att en och annan inte känner igen henne när hon bär sina egna kläder.
Hon är arkeologen som inte kunde nöja sig med gamla föremål – hon ville berätta människornas historier också.
Säkert blir coronavåren en historisk epok. Men än är den inte historia och Tina Johansson har ännu inte börjat berätta om den.
Däremot har hon fått oväntat mycket tid för att planera verksamheten 2021, nu när inte skolklasser kan boka in sig för att få Sundsvalls historia levandegjord för sig hos Sundsvalls museum. Tina Johansson undervisar i utställningarna, och gärna i dramats form.
– Jag började med att dramatisera själv. Men nu har jag skaffat rekvisita för 30 personer att alla i en klass eller grupp kan bli gestalter ur historien. I Högomsutställningen till exempel kan det vara folk på gården, som sköter olika sysslar. I industrihistoriska utställningen kan det vara sågverksarbetare ur Karl Östmans böcker, träpatroner och deras barn. Skolklasserna älskar det, säger hon.
För oss vuxna har hon lett dramatiserade stadsvandringar i 10 år, i skepnad av Frida Stéenhoff, Sigrid Hjertén, Maria Kihlbaum eller någon annan historisk Sundsvallsprofil. Hon är så identifierad med dem att det har hänt att vandringsdeltagare inte känt igen henne när hon kommit som "sig själv".
– Då tänkte jag: Oj, jag är verkligen en representant för historien. Och min man Åke brukar säga att han är gift med många kvinnor.
Ofta har vi lättare att ta till oss kunskap om den är kopplad till människor än till byggnader, årtal eller händelser. Tina Johansson kom själv in på spåret genom att fundera över vem som bott i stadens hus. Och nu kan hon inte sluta forska i den saken.
Hon är född i Västerås, med finska rötter på mammas sida. När hon var sex år flyttade familjen till Sundsvall, till Granlo.
– Då sprang jag omkring på Högomskullarna och hittade på egna sagor om vilka människor som bott där.
Senare bodde familjen på Kuben, och där gick Tina och mamma på upptäcktsförd bland skeppsvrak, öde källare och vildvuxna trädgårdar. Om somrarna hälsade hon på släkten i Finland, och mormors gamla spännande hus blev än mer magiskt när man släckte ner, tände levande ljus och berättade historier.
– Mamma tog mig med till slott och kyrkor; hon tyckte om att resa med mig och vi hann uppleva gamla Norrmalm också – det var en chock när det revs. Med skolan gick man inte på museum på den tiden. Första gången jag gjorde det var med bildläraren i högstadiet. Och jag kunde inte förstå varför vi inte fått göra det tidigare; det var ju en helt fantastisk byggnad, full av historia.
Pappas släkt bidrog också till intresseinriktningen. En faster, som var konstnär, överöste henne med färg och dukar och efter gymnasiet ville hon ge konsten en chans och sökte in vid Sundsvalls Konst- och Miljöskola 1983-84. Då hade hon fått äldsta dottern Tessi.
– Hon fick vara med i skolan och alla tog hand om henne så att även jag kunde måla och vara i fotolabbet. Hon fick sitta modell också. När hon själv gick samma skola som vuxen hittade hon bilder och skulpturer där av sig själv som bebis.
Trots att hon blev antagen till Konstfack tvekade Tina Johansson inför att flytta till Stockholm. stället läste hon konstvetenskap på distans och sedan kulturvetenskap i Lund, där hon också spelade amatörteater. Efter en termin där hittade hon arkeologin.
– Jag for på grävningar i Frankrike, Portugal, Norge, Åland. Tessi var med till Åland och satt med en egen grävsked.
Men ändå var det som om hon inte kunde nöja sig med föremålen som man undersöker som arkeolog; hon ville hitta människor och deras historier också, och berätta dem. Under grävningen i Portugal började något hända. En stark socialdemokratisk rörelse svepte över landet då; folk sjöng och berättade överallt. Tina blev särskilt god vän med en fåraherde och en tvätterska.
– Hon bodde i en jordkula och jag blev hennes extradotter. Till henne återvände jag flera gånger fram till hennes död. Jag tog med mig hennes historia och tänkte att jag måste få berätta den på något vis.
Vi tog världen till museet.
Då var hon arkeolog vid Malmö museum, men drömmen var att arbeta inomhus med utställningar och berätta om människor i andra länder och i andra tider. Men kontakten med Sundsvall var livlig, inte minst sedan hon träffat sin nuvarande man Åke Johansson, som bodde här. Vid ett tillfälle, när de satt på caféet i Kulturmagasinet, föreslog han att hon skulle kontakta museets ledning och fråga om det fanns arbetet åt henne. Det visade sig att man just behövde en person med hennes inriktning, så i december 1993 flyttade hon tillbaka till uppväxtstaden. Här har hon förblivit sedan dess.
Hon arbetade med Hjördis Johansson som också tyckte om att resa, bo i små byar och samla berättelser, inte minst kvinnornas och barnens. Nu började en tid då de två gjorde utställningar om Indiens kastlösa, Guatemalas mayaindianer med flera.
– Vi tog världen till museet - och det drog mycket folk, konstaterar Tina Johansson.
I 1,5 år tog hon också tjänstledigt för att kunna vistas i Pakistan och Afghanistan. Åke och döttrarna Amanda och Camille var med, och flickorna gick i en internationell skola där Tina fick jobb. Hon revolutionerade undervisningen genom att se till att barnen fick kunskaper också om det land där de vistades, inte bara sina hemländer
Bland annat letade hon fram gamla pakistanska gudinnebilder som stoppats undan eftersom man inte ville lyfta fram kvinnor.
– Det blev rabalder och flera fäder klagade hos rektorn, som stöttade mig och sa att det här var viktig historia som vi hade glömt bort.
Från Pakistan kom materialet till bland annat utställningen om skuldslavbarnen och mattknytarpojken Iqbal.
– Det var precis när USA började bomba i Afghanistan, och det kom massor av folk på den utställningen.
Så har det fortsatt; hon har funnit fler och fler människor att berätta om också i Sundsvall. I de dramatiserade vandringarna ger individernas liv och berättelser bilden också av den tid de levde i. Och är det något Tina Johansson saknar nu under coronavåren, när klassbesök och vandringar är inställda, så är det att inte få berätta. Det är vad hon vill.
– Det är därför jag har stannat här; för friheten att göra min tjänst till vad jag vill, säger hon.
Fakta/Tina Johansson
Yrke: Museiintendent
Bor: Sallyhill
Familj: Maken Åke, döttrarna Tessi, 38, Amanda, 30 och Camille, 27, samt bonusdöttrarna Mikaela och Ellinor. Två bonusbarnbarn som också är flickor - och snart ett eget barnbarn som sensationellt nog är en pojke.
Läser: Samhälle och historia, människors berättelser och böcker med verklighetsbakgrund, men också deckare för avkoppling
Äter helst: Vegetariskt och fisk
Dricker helst: Vitt vin till fisken, självbubblat bubbelvatten med citron
Gör när jag inte jobbar: Reser, åker skidor och vandrar, helst i berg. Ser teater och dans, lyssnar på jazz och folkmusik. Fotograferar, målar akvarell - och odlar en del av familjens mat i koloniträdgården i Sidsjö.
Hade velat jobba med om jag inte varit museiintendent: Då hade jag varit naturfilmare. Jag var tokig i djur som liten.
Tre kulturtips i coronatider: 1) Se Norrdans dansa utanför fönstret. 2) Besök museerna via deras filmade berättelser från utställningar – sådana filmer ska vi göra med Sundsvalls Museum också. 3) Gå ut i naturen, gör upp en eld och ät maten ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar