Den här texten skrev jag efter en arbetskamrats död.
En järnvägare är död
En järnvägare är död. Förolyckad under ensamarbete.
Vi var arbetskamrater på den tiden då vi järnvägsanställda ännu arbetade åt ett och samma företag.
Vi arbetade på bangården. Med godståg och persontåg. Tidiga morgnar och sena kvällar gick vi och sparkade loss bromsblock, vi slet med nerisade koppel och med luftslangar. Vi satte ihop tågsätt, delade andra.
Nu är hon borta. Dog i en olycka när hon arbetade ensam, hon skötte själv både lok och vagnar.
Dessa ständiga besparingar. Det sparas in på personal, det sparas in på underhåll av lok, det sparas in på underhåll av spår.
Min arbetskamrat fick betala med sin kropp och med sitt liv. Hon skulle just få sitt första barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar