Pappers 100 år. Hundra år av kollektiv gemenskap. Min recension i Flamman nr 50 av den minnesbok Kamp Konflikt Kultur, som gavs ut till Pappers100-årsdag finns inte på Flamman på nätet. Lägger ut texten mer här.
I en tid då tilltron till fackföreningar minskat i samma grad som ojämlikheten har ökat i samhället, är fackliga minnesböcker en bra möjlighet att lära av historien. När Pappers i år fyller 100 speglar undertiteln ”Konflikt Kultur Kamp” verksamheten väl, även om boken och historien även innehåller en hel del samverkan.
Den från Flamman och från sina historiska arbetarskildringar kända författaren Vibeke Olsson medverkar med artikeln ”Pappers 100 år Upp till kamp”, en text som, med utgångspunkt i Sveriges första strejk på sågverken i Sundsvall 1879, via 60-talets strejker, pekar framåt i en tid när samhällsfunktioner urholkas av vinstjakt och socialdemokrater går med på inskränkningar i strejkrätten.
Visst finns hyllningstexter till ordföringar i förbundet. Men mer intressant är porträtten av enskilda
medlemmar och avdelningar. De säger ofta lite mer om den fackliga vardagen, med såväl konflikt och kamp som kultur. Även om det är individer som porträtteras så är det ofta kollektivets kamp som står i fokus. Utan aktiva medlemmar, ingen kollektiv kamp, ingen arbetarrörelse.
Skotten i Ådalen 1931 beskrivs ofta felaktigt som en enstaka tragisk händelse i historien. I ett av bokens många intressanta porträtt minns en man den fackliga striden i Sandarne 1932. Bruket
hade sänkt lönen för massaarbetarna. När de strejkande ersattes av strejkbrytare marscherade arbetare mot brukskontoret. Där stod poliser på led. Protesterna blev högljudda och när någon kastade sten sköt polisen skarpt rätt in i folkmassan. Det var en ren tillfällighet att ingen dog, men flera skadades.
Arbetare fängslades, men inte de poliser som sköt.
Flera artiklar tar även upp konflikten inom arbetarleden, mellan socialdemokrater och kommunister. Den visade sig bland annat genom de många avtalsomröstningar under strejkerna på 30-talet, där förbundsledningens förslag ofta möttes av nej från en majoritet av medlemmarna, med stöd av kommunisterna, som länge dominerade i vissa avdelningar.
I en berättelse om en av dessa avdelningar, 68 i Hallstavik, framgår att den deltog i Röd Facklig Opposition och att den redan 1933 fick Pappers kongress att anta ett uttalande mot nazisternas terror i Tyskland och 1937 bildade en Spanienkommitté.
Kulturen har fått en särskild avdelning i boken. Förutom arbetsplatsbibliotek, teaterspel,
konstföreningar och utställningar har förbundet delat ut kulturstipendier till medlemmar sedan 1979. Kulturstipendierna delas fortfarande ut och Pappers medverkar i lässatsningen ”Läs för mig, pappa!” men kulturen tar inte längre någon större plats i det fackliga arbetet.
Flera texter tar upp frågan, om än kort, vad som kan göras åt att det blivit svårare att värva medlemmar. Kampanjen ”Ung 2020” är ett försök, men osäkra anställningsformer som vikariat och visstidsanställning gör att många tvekar att gå med. Och många unga saknar den fackliga medvetenhet som man tidigare i bruksorter fick med bröstmjölken, som någon säger. Gränserna mellan makten och folket är utsuddade.
Kanske medlemsomröstningar kan vara ett sätt att engagera medlemmarna?
Denna minnesbok får inte gömmas undan. Den ska finnas på fackkontor, fikarum och arbetsplatsbibliotek. Här finns massor av kunskap att hämta och strider att lära av.
Åke Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar