Resa i det Röda Finland 100 år efteråt

 Igår kom jag hem efter en veckas resa i södra Finland, en bildningsresa som Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap gjorde i spåren av de rödas Finland 1918. Vi reste från Helsingfors via bl a Lahtis och Ekenäs till Åbo. Vi reste i 1918 års inbördeskrigs spår. Det krig som av de röda kom att kallas Klasskriget och av de segrande vita för Frihetskriget. Frihet från Ryssland hade landet dock fått redan året innan, efter den ryska revolutionen. Det handlade om ett arbetarnas demokratiskt Finland eller ett de rikas Storfinland.

Historikern Aapo Roselius påTallbacken

Med fenomenal guidning av flera enormt kunniga historiker, besökte vi minnesmärken, gravplatser och museer. Av någon anledning var de vitas hjältegravar och minnesmärken stora och oftast placerade mitt i städerna medan de rödas placerats utanför städerna och var mindre i storlek. Ett exempel är den massgrav av röda stupade som fanns på Tallbacken i Helsingfors, där ett avgörande slag stod, just utanför arbetarstadsdelen. Efter kriget samlades arbetarna här efter att ha demonstrerat från järnvägsparken i centrum, som en hyllning till de röda kämpar som slagits för demokrati 1918. Det var förstås inte tillåtet, så segrarna tvingade röda fångar att gräva upp alla liken som sedan transporterades ut till platser långt utanför staden. Något minnesmärke har inte fått sättas upp här. Först 1970 blev det politiskt möjligt att sätta upp en staty till minne över de röda som stupade, men då ännu längre bort, vid Stadion. Drygt 50 år efter kriget var det möjligt. Bå statyns baksida finns bl a texter av Väinö Linna, Elvi Sinervo och Elmer Diktonius.

Monumentet över stupade på Tallbacken

Segrarna tog sig rätten att nedvärdera och skymfa arbetarna som förlorat kriget. Förlorat mot de vita säger man, men då glömmer man att avgörande när kriget vände var de drygt 10 000 tyska soldater som landsteg på Hangö och i Åbo 3 april, och även de i Tyskland utbildade flera tusen finska militärer, s k jägare, som i förväg skickades dit från Tyskland. Jägare som ansågs ha röda värderingar hölls kvar i Tyskland. I centrala Helsingfors finns en staty över Mannerheim, från ”segerparaden” när de vita tågar in i Helsingfors. Men den verkliga segerparaden var den tyska den 14 april. Först den 16 maj tågade Mannerheim in i staden. Kriget var över, men den vita terrorn mot de röda fortsatte.

Minnesmärket vid fånglägret Dragsvik

Drygt 5 000 röda stupade i kriget. Mellan 80 000 och 100 000 röda samlades sedan ihop i fångläger runt om i landet under omänskliga förhållanden. 7 500 röda avrättades eller mördades efter kriget men 12 000 dog i fångläger. 600 dog efter frigivning.

I det stora fånglägret i Dragsvik utanför Ekenäs, tidigare plats för ett ryskt regemente för 2000 soldater placerades efter kriget över 7000 fångar. Av dem var drygt 600 kvinnor. Idag finns här ett finskt regemente. På den plats och i de kaserner där det för 100 år sedan dog i snitt 30 fångar per dag under juli 1918. Vissa dagar dog 65 fångar per dag. De hade vatten i närheten, men då det fanns för få soldater att vakta dem, så fick de hållas inomhus, utan vatten och utan toaletter. Knappt något annat att äta en liten brödbit. Detta var också en del av det vita hatet.

Ett monument sattes 1950 upp på åsen några kilometer därifrån. Tretusen kroppar efter dem som dog i dödslägret ligger begravda här. 2600 har fått sina namn ingraverade. Stenen med texten sattes upp i smyg av föreningen Forna rödgardister och andra vänsterorganisationer. ”För att hedra dem som i klasskriget 1918 kämpade för demokratin och föll offer för de vita segrarnas blodiga hämnd.”

Grymheterna fortsatte långt efter kriget. En del av de många kvinnor som blev ensamma med sina barn fick försörjningsstöd av regeringen. Men det gällde inte änkor till de röda. Där fanns ingen sympati.

De vita kallade sig nationalister, men de var inte mer nationella än att de ville riva upp beslutet om demokratisk republik och införa en monarki för att inte majoriteten i val igen skulle få för sig att välja ett socialistiskt Finland.

De vitas hat mot dem som inte stödde yttersta högerns tanke på ett Storfinland ända bort till Ural fortsatte under mellankrigstiden då flera fascistiska paramilitära grupper som t ex Lapporörelsen bekämpade arbetarrörelsen på sitt sätt med mord och mordbränder. De fick blodad tand när Tyskland under Hitler åter vände sig mot bolsjevismen och Sovjet. Drömmen om ett Storfinland och om att åter få internera socialister fick nytt liv.

Visserligen kunde arbetarrörelsen och andra progressiva krafter under några decennier efter Andra Världskriget ge rättvisa åt röda kämpar, flera minnesmärken kunde sättas upp vid kända gravplatser, men idag marscherar åter fascister på gatorna. Hatet mot socialister beblandas med hatet mot invandrare och den demokratin som de röda slogs för 1918 känns åter osäker.