Vandring i överklassens Stockholm

Var i Stockholm hela lördagen och eftersom det var ett otroligt fint väder så var jag ute o promenerade. Först runt Skeppsholmen och Kapellholmen. Tittade på båtar o skepp. Njöt av solen och allt grönt i trädgårdar o parker. Kände den söta mjuka o sköna doften från häggen som var i sin bästa skrud. Undrar om den blir lika ful som i Sundsvall när hela trädet tas över av larver som i sina nätkostymer äter upp varenda grönt blad, tills allt är bara slut o man kan tro att nu är vi mitt inne i en film från ett framtida krig där Viggo Sörensen vandrar fram med nåt svart i blicken o allt annat är grått eller brunt.
Inte bara häggen blommade. T.o.m. syrenen var i skön knoppningstid. Kunde doftas. Kännas vara på väg.
Så gick jag vidare längs kajerna bort mot Strandvägen, fortsatte mot Gärdet längs vattnet och tänkte runda bort mot Rosendal där det finns en bro över till Djurgården. Vackert, så vackert. Stannar och fikar medhavd lunch uppe på en kulle med utsikt över vattnet och Djurgårn.
Men så? Ibland hörs högtalare. Det är nån tävling. Kanske kappsegling eller kanot?
Färdigfikat, jag vandrar vidare längs stranden. Hör att tävlingen är slut och så ser jag dem komma mot mig. På väg tillbaka mot Östermalm. Tusentals snorvalpar som alla ser likadana ut. Alla talar likadant. Fiiint. Blåvitrandiga skjortor med vit krage. Vita blusar. Det var roddtävling mellan Sigtuna vs Lundsbergs internatskolor. Aha. Gräddans grädde. Lättingarnas fest var sponsrad av Gant. Betalad av det arbetande folket.
Synd att det inte regnade. Men dom där är ju födda med guldsked i munnen. Och nu är det förstås deras tid mer än nånsin. Tänkte på Strindbergs scen ur Röda Rummet där välgörenhetskvinnorna fick höra att en dag så ska arbetarna komma ner från Vita Bergen och ta det som rätteligen hör till dem. Det var några år efter Pariskommunen. Samma år som strejken bland sågverksarbetarna i Sundsvall.
När ska överklassen sättas på plats på riktigt? Tänk att få besluta om massor av vindkraftverk på Östermalm och på östermalmbornas öar i skärgården.

Läsare som gör en glad

Jag var inbjuden till Tågets Dag i Ånge i torsdags. Det var i samband med att Banverket invigde nya Driftledningscentralen, vilket skapat många nya arbeten i annars hårt drabbade Ånge.

Jag berättade några historier ur boken Trainspottern och andra berättelser från järnvägen.

Allra roligast var ändå de många äldre järnvägare som kom förbi mitt bord, där jag sålde den boken och den förra, Järnvägsliv. De pratade om hur arbetet förändrats, om kolleger de kommer ihåg, inte minst om Lill-Åke, och om historier som borde skrivas ner.

Några skrattade gott åt mig och berättade att de läst boken och tyckte att den var mitt i prick. Det var så mycket de kände igen. Det känns bra att få höra. Samma sak när arbetskamrater undrar när nästa bok kommer.

- Nu har jag två böcker i bokhyllan och det är dom som du skrivit.

Visst känns det bra. Jag brukar ta de läsarna med till vårt arbetsplatsbibliotek och peka ut andra böcker att låna hem och prova.

Alldeles nyss ringde en kollega i Vännäs o sa att han ville köpa en bok till. Han hade skänkt bort sin bok till nån som skulle fylla år.

- Det var som mitt i prick, sa han, om bokens berättelser från arbetet.

Härligt att höra. Visst finns det de recensenter och förståsigpåare som tyckt att inte var det där något att trycka. Men det gäller att lyssna på de som begriper något. Det blir nog en bok till. Arbetets skildringar blir det aldrig för många av.