Förordet till boken Järnvägsliv, utgiven av förlaget En bok för alla 2006, vid tiden för SJs 150-årsjubileum

 

                Förord

 

- DU FÅR SKYNDA DIG INNAN KÄRLEKEN TAGIT HELT SLUT!

Orden kom från en god vän, Anna, men det handlade inte om några känslor för mig utan om SJ, vårt kära järnvägsföretag.

Jag hade berättat att jag höll på att samla ihop berättelser till en antologi med järnvägsskildringar. Alla har ju något slags förhållande till vår Svenska Folkets Järnväg. För en del är det något att ständigt klaga på, men för många fler har det varit en långvarig, öm och välvillig relation, fylld av minnen från resor, möten och äventyr.

Annas kommentar var att jag borde skynda mig. För nu har allt fler allt mindre gott att säga om järnvägen. Jag tror nog att hon har rätt, tyvärr, men järnvägen har varit uträknad flera gånger tidigare. Tänk på Stefan Demerts slagdänga SJ, SJ, gamle vän, konstigt att du lever än.

Självklart har resandet med tåg och livet kring järnvägen gett en mängd avtryck, eller spår, i vår litteratur.

Sara Lidman kommer alltid att finnas med oss och en av anledningarna är hennes fantastiska Jernbaneepos. I sju romaner beskrev hon livet i byn Lillvattnet. Om hur Didrik kämpar för att få järnvägen dragen till byn, för att den ska komma närmare Schwärje, få del av välståndet och utvecklingen söderut. Det handlar om modernisering, men också om kolonisering. Byn fick sin järnväg, men inte utan pris. Didrik fängslades för bedrägerier, men de stora bedragarna, som satt högre upp, de klarade sig. Och Norrlands råvaror skickades söderut.

Framför allt handlar böckerna om människorna under en tid då järnvägen kommer till byn; Didrik och Anna-Stava, Isak Mårten och Rönnog och alla de andra. Mycken smärta, men också mycket glädje. Det är friskt och passionerat beskrivet. Sara Lidmans Jernbaneepos är en guldklimp i vår svenska litteratur, att ställa bredvid Vilhelm Mobergs Utvandrarserie.

Om några år öppnas en ny järnvägsbana i Norrland, Botniabanan. Också ett tecken på att järnvägens död åter skjuts på framtiden. Men det var först efter en lång kamp av lokala järnvägsvänner, som politikerna övertygades om satsningen.

August Strindberg skrev satiriskt om en järnvägsinvigning i Svenska Folket. En mustig avklädning av överheten. Också Sara Lidman har en sådan scen i romanen Järnkronan. Även hon hör och ser kungatalet och bockandet underifrån. Här komma Öfverheten och prata eller åtminstone dricka och äta. Vem där tänkte på svenska folket? På dem som byggt banan? På dem som får betala banan?

Svenska Folkets kärlek till järnvägen ligger på flera plan. De flesta av våra minnen är mer jordnära, eller spårnära. Själv växte jag upp nära ett stationshus. Visserligen blev det snart en fritidsgård för oss ungdomar och spåret en cykelbana, för då hade Karlskrona-Kalmarbanan lagts ner. Men från Karlskrona gick resorna till Malmö och Växjö på andra banor.

Min farfar var en av många rallare som byggde banor i Norrland. Ofta med ett romantiskt skimmer över det tunga arbetet. Rallaren som med mustasch och slokhatt efter veckans hårda slit tar sin flaska och vinner flickornas hjärtan vid dansbanan, efter att ha visat sin styrka vid slagsmål med rivalen, den okultiverade drängen.

Rallaren kom med en vision om framtiden. Nu skulle järnvägen föra moderniteten och upplysningen ut i byarna. Många rallare stannade längs banan, blev stationskarlar åt järnvägsbolaget, en del blev politiskt aktiva, drev på för fortsatt modernisering.

Rallare, och senare lokförare, blev idoler i många ungdomars ögon. Att få ett jobb vid järnvägen var länge något stort. Representanter för modern teknik och samtidigt vägvisare ut i den stora världen. Nu blev dock inte alla lokförare. Att arbeta som bromsare, lokputsare eller grindvakterska var mindre romantiskt.

Gustav Olsons Tåg ut och Sune Jonssons Stationskarl Albin A Anderssons memoarer är två exempel på böcker som ger en bra bild av hur arbetet och livet vid järnvägen varit. Egentligen var det inte förenat med en gnutta av den glans som var förbehållen lokens utsida och stinsens knappar.

Mer moderna beskrivningar från arbetslivet längs järnvägen finns bland annat i Örjan Nyströms fina bok Tiden byter fot.

Från Karlskrona tog jag själv tåget ut i stora världen. Då var det, för den som inte blev sjöman, tågluff som gällde. Interrail; jag suger ännu på många upplevelser som snabbt dyker upp ur minnenas vrår. Dagar i Venedig mitt under en stor kulturfestival för tidningen L’Unita tillsammans med några nya vänner från olika länder. Ofta var då själva resan lika mycket värd som resmålet. Möten med andra ungdomar på tåget kunde snabbt betyda ändrat resmål.

Resandet med tåg erbjuder en plats för möten, drömmar, förväntningar, överraskningar, minnen. Redan på perrongen står vi och iakttar varandra i väntan på tåget. Vem är han med gitarren? Vart ska hon med den lilla resväskan resa?

På en resa till Lund, varifrån jag nästa dag skulle resa vidare till Paris med min kvinna som då bodde i Lund, blev jag bekant med en tjej. Hon skulle till en bekant i Paris. Dagen därpå reste även vi dit.

När vi efter en veckas förlustelser tog nattåget tillbaka till Köpenhamn, hamnade vi i en kupé med två underbara danska tanter, som varit i Provence, och en märklig man. Han presenterade sig som spansk-italienare och discjockey på Ibiza. Mannen var i 60-årsåldern och med ett långt grått hårsvall som samlats ihop i en hästsvans, var han på väg till Leningrad, innan staden bytte namn till S:t Petersburg, för att gifta sig. Vi delade med oss av varandras matkorgar, och det blev gammeldansk, ostar, bröd, frukt och vin. Och många skratt åt goda berättelser. Discjockeyn lärde oss dessutom sjunga Ay Carmela, en spansk motståndssång.

Två år senare återser vi så mannen vid utecafét mitt i Kungsträdgården. Där sitter han och dricker te tillsammans med den kvinna som jag träffade på tåget till Lund. Det var honom hon skulle besöka i Paris. Nu var han hos henne. Tillbaka från Leningrad. Skild.

Det finns en sensualism i resandet med tåg som saknas på flyget eller bussen. På tåget finns större möjlighet att bekanta sig närmare med varandra. Kanske ett glas vin i restaurangvagnen, samtal om tågresor i andra länder. Kanske finns det en gemensam nämnare, något som knyter två människor närmare, medan vackra landskap glimrar förbi. En stilla sjö, några rådjur på ängen.

Järnvägen spelade en avgörande roll för Sveriges industriella utveckling. Miljömässigt, ekonomiskt och inte minst socialt, är järnvägen ett fantastiskt transportmedel som många är beredda att ta strid för att bevara och utveckla. Under de stora järnvägsnedläggningarnas period på 60-talet skrev Ove Allansson Pojken som lovade rädda Sveriges Järnvägar. En satirisk politisk thriller som berättar hur en svensk gerillarörelse skapas för att stoppa den bilmaffia som fört riksdag och SJs ledning på fel spår.

Idag, 30 år senare, har det åter blivit svårare att åka tåg i Sverige. En gång var det naturligt att samhället tog över de privata banorna, som var för sig inte klarade konkurrensen med den ökande landsvägstrafiken. Staten kunde samordna järnvägstrafiken och göra nödvändiga större investeringar. Nu har trafiken åter splittrats upp och olika bolag lägger anbud på trafik och underhåll. Men vilka vågar göra några större satsningar om det efter fyra år kan bli någon annan som vinner upphandlingen?

Statens Järnvägar finns inte längre. SJAB, som bedriver enbart persontrafik, är visserligen liksom godstrafikbolaget Green Cargo, fortfarande statsägt, men har i uppdrag att tjäna in vinstpengar åt staten. För trafiken i övre Norrland har den avreglering som skulle ge ökad konkurrens, betytt att det franskägda Connex nu kontrollerar såväl buss- som tågtrafik. Totalt monopol i avregleringens namn. I Storbritannien, som gått ett steg längre än Sverige, har underhållet av banorna minskat och antalet olyckor ökat. Trots detta föreslås nu i Sverige en fortsatt avreglering av järnvägstrafiken.

Det är svårt att tala om en svenska folkets järnväg i dessa vinstmaximeringsdagar. Nu handlar det om en mängd olika järnvägsbolag, yield management, tunnelbyggen som stora kostsamma manlighetssymboler i jakten på någon minut hit och dit. Såväl tanken om hela folkets järnväg som miljötänkandet har körts in och parkerats på ett övervuxet spår mot en gammal stoppbock. För att definitivt rosta sönder eller för att kanske en gång åter rustas upp.

Vi som ändå lever med järnvägen, som resenärer och/eller anställda har mängder av upplevelser att berätta. Denna bok presenterar ett urval av de spår som järnvägsresandet gjort i vår litteratur. Självklart finns det många fler.

Jag vill särskilt tacka Ove Allansson för att ha givit mig kraft att förverkliga en gammal idé och dessutom med textförslag. Dessutom tack till Gunder Andersson och Lena S. Karlsson som hjälpte mig att färdigställa boken, liksom till Hans-Erik, Gunnar och Kent på förlaget.

Ha en god läsning på fortsatta tågresor!

 

Sundsvall, februari 2006

Åke Johansson, järnvägsanställd och frilansskribent

 Detta förord till boken Järnvägsliv, utgiven 2006 på förlaget En bok för alla, lägger jag nu ut med anledning av SJs 170-årsjubileum 2026. Vilket innebär att det är 20 år sedan boken Järnvägsliv kom ut. Dessutom firar förlaget En bok för alla 40 år i år. Många jubileum alltså. Boken finns inte kvar i bokhandeln, men går att låna på bibliotek. Finns ännu på en del antikvariat. Boken är inläst som talbok på legimus.se

 Och då är det dags att ställa frågan vad man ska göra åt den erbarmligt skötta svenska järnvägen. Vad bör göras? Mitt svar är, nu som då, Återförstatliga SJ! Satsa på järnvägen! Bort med avregleringarna och bort med Trafikverket. Återskapa ett Banverk som sköter spåren och underhållet. Följ gärna hemsidan sparfel.se 

 

 Till sågverksarbetarnas författare Karl Östmans födelsedag

Karl Östman, 150 år idag! (skrivet 12 oktober)

”Vi bryta alla mark, mest för efterkommande, och det är vad du som arbetarförfattare gjort för mig.”

Citatet kommer från ett brev som Ivar Lo-Johansson 1951 skickade till författaren och sågverksarbetaren Karl Östman i Sundsvall. Östman var sågverksfolkets berättare, arbetade som stabbläggare, plankbärare, ett av de tyngsta arbetena på sågarna, och kunde samtidigt skriva tre novellsamlingar och en roman samt ett stort antal berättelser och artiklar till en mängd tidningar och tidskrifter.

Det är idag, 12 oktober, precis 150 år sedan Karl Östman föddes.

Karl Östman skrev om arbetet vid sågen så man riktigt kunde höra klingan såga sig igenom träet och om lössen i väggarna på de baracker som sågverkschefen erbjöd den anställde. När Östman och andra organiserade sig fackligt kunde de därför bli både arbetslösa och vräkta.

Det har funnits en bred rörelse av arbetarskrivare i Sverige. De har med sina berättelser haft stor betydelse för att arbetarrörelsen fick så stor slagkraft i Sverige.

Så här på 150-årsdagen vore det lämpligt att prata om dagens samhälle. När det gäller rättvisa och jämlikhet går vi snabbt bakåt, klasskillnaderna är åter enorma. Arbetarrörelsen har försvagats och det är svårare att finna den litteratur som tar fram och visar upp skillnaden mellan dagens svinrika överklass och de som arbetar och producerar den rikedom som gjort de rikaste så förbannat rika.

Varför inte plocka fram dagens arbetarförfattare, som Jenny Wrangborg, som nyligen besökte Sundsvall och Pipeline. Eller David Ericsson, Aino Trosell, Kjell Eriksson, Torgny Karnstedt, Micke Evhammar och många fler. I höst ger föreningen Arbetarskrivare ut en ny antologi med texter av dagens och morgondagens arbetarförfattare. Skaffa den, läs den!

Och det vore fantastiskt roligt om vi i höst, till Karl Östmans minne, kunde starta en studiecirkel i Sundsvall om att läsa och skriva texter om klass.

Du som är intresserad; skicka ett meddelande till mig, så hör jag av mig, och kanske kan vi köra igång redan i höst med en cirkel på ABF.

Och läs mer om Karl Östman-sällskapet på karlostman.com

Texten lades ut på Facebook 12 oktober.

Joe Hill i Sundsvall

 Grymt bra, rörande och skickligt spelat

Kvartersteatern i Sundsvall spelade åtta föreställningar av sin pjäs Joe Hill nu i mars. Alla var fullsatta och de fick väldigt fin kritik. Grymt bra, rörande och skickligt spelat, vilken energi och vilket viktigt budskap, fantastiskt, mycket bra, magnifikt. Andra, som inte lyckats få biljetter undrar om det inte blir fler föreställningar. Och det kan det kanske bli, framåt hösten, säger Perra Söderberg, manusförfattare och regissör tillsammans med Daniel Dahlqvist.

Först ska de ha teaterskola med unga teaterintresserade. Men till hösten kan det säkert bli intressant, inför valet kanske? Pjäsen där musiken så tydligt är med och för fram berättelsen kan engagera många.

Vad är det som gör att svenskfödde Joe Hill, arbetaren, fackföreningsaktivisten, författaren, sångaren och agitatorn lever än idag, mer än 110 år sedan han avrättades i Salt Lake City. Han dömdes i en snabbt genomförd rättegång, efter vilken till och med USA:s president Wilson begärde att Joe Hill, Joel Hägglund, skulle benådas. Det var ett solklart riggat åtal, där guvernör, åklagare och domare snabbt lyckades få den populäre agitatorn avrättad. 

Joe Hill föddes 1876 som Joel Hägglund i Gävle. Han växte upp i ett religiöst hem med mycket musik och lärde sig spela på många instrument. Hans pappa var konduktör på järnvägen, men dog när Joel var 8 år. Själv tog han jobb i hamnen innan han tillsammans med sin bror valde att söka lyckan i Amerika 1902. Men det där med mycket arbete och lättförtjänta pengar stämde inte. Det var många som sökte de lediga jobben och lönerna var låga. Från New York tog han sig västerut, oftast genom att hoppa på godståg. Han provade på många jobb. 1910 blev han medlem i Industrial Workers of the World, en socialistiskt inriktad fackförening. Då hade han deltagit i många strejker och hans sånger, där han oftast använde sig av melodier kända från frikyrkorörelsen, spreds över landet. Hans sånger blev en del av agitationen, de ingick i de röda sångböcker som IWW gav ut och de sjöngs av strejkande arbetare runt om i landet. De spred skratt och kampanda med sina berättelser om strejkbrytare, hycklande präster och giriga fabriksägare, men han skrev också en hyllning till en kvinnlig agitator och sånger om kraften i fackföreningen.

När han på en agitationsresa kom till Salt Lake City blev en speceriaffär rånad och två personer sköts ihjäl. Utan något bevis för att han skulle ha varit på platsen plockades Joe Hill in som misstänkt och arkebuserades 14 januari 1915.

Agitatorns låtar spred sig hem till Sverige. Många trubadurer och grupper har spelat in låtar som Det är lång väg att gå i soppkön, Casey Jones, Luffaren, Svarta präster med flera liksom den kanske mest kända Balladen om Joe Hill, som kallats en av de starkaste politiska sångerna. Den skrevs av Alfred Hayes och Earl Robinson med svensk text av Rune Lindström. I USA har hans låtar förts vidare av kända musiker. Woody Guthrie, Pete Seeger, Bob Dylan, Joan Baez och John Lennon har alla inspirerats av Joe Hill. Och när Bruce Springsteen sjunger I dreamed I saw Joe Hill last night skapar det fortfarande starka känslor hos publiken. För Joe Hill kan aldrig dö.

Joe Hill är inte bara känd för sina sångtexter. Minst lika kända är några av hans sista ord: Don´t waste any time in mourning. Organize!.

Samtidigt som jag funderar över Joe Hills plats idag, skriver Dagens Nyheter att allt färre svenskar kallar sig liberaler, och de röstar på S eller M. Men den största gruppen av de intervjuade, 34 procent, kallar sig istället socialister och väljer V, S och även Mp. Det är intressant, när dessa partier samtidigt knappt vågar prata om socialismen.

Uppmaningen att organisera gäller också idag. Folk behöver känna styrkan i en fackförening. I manifestationer mot inhumana utvisningar, mot klimatförändringar, mot krig, mot ökad ojämlikhet. För solidaritet och rättvisa, för fred och 6 timmars arbetsdag. Och ta med Joe Hill i det arbetet. Vi behöver skriva nya sånger och använda kulturen. Som Joe Hill och hans kamrater.

Rätta svaren till jultävlingen Bokslut

 Här kommer de rätta svaren på förra årets Jultävling Bokslut. Frågorna fanns på min Facebook-sida under december -25. Det blev elva frågor, varav en fick tas bort, så sammanlagt tio bokfrågor.

Så här skrev jag på min Facebook-sida 7 december:

Jultävling Bokslut

Ofta ser jag tävlingar om hur böcker inleds, hur de första raderna är skrivna. Men visst kommer man väl ibland ihåg hur en bok slutar? Så jag bjuder under tiden fram till jul in till en jultävling där det gäller att lista ut författare och titel till en boks sista rader.

Böckerna valde jag ut utifrån olika skäl. Framför allt finns här många av mina personliga favoriter. Men det kan också vara för att en bok har haft ett särskilt bra avslut.

Svaret på den första frågan om bokslut var att raderna kom från slutet av boken Sågverksungen av Vibeke Olsson. Boken var den första i serien om Bricken, sågverksflickan från Svartvik. 

Nästa fråga om en boks avslutande rader skrev jag den 9 december. Och svaret på den var förstås August Strindbergs Röda Rummet.

Därefter kom bokslutsfråga nr 3 den 11 december. Svaret där var Mikael Niemis bok Sten i siden.

Dagen därpå, 12 december, kom fråga nr 4. Och den avslutande texten hade jag tagit från Aino Trosells En gränslös kärlekshistoria. 

Bokslutsfråga 5 dök upp på Facebook 13 december. Texten hade jag lånat från Jenny Wrangborgs bok Vad ska vi göra med varandra?

Bok nr 6 att lista ut dök upp 15 december, och texten avslutade boken Skuggan av en dotter av Elena Ferrante. 

Fråga nr 7 utgick.

Bokslut nr 8 presenterade jag den 18 december. Den kommer från Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.

Samma dag, 18 december, kom Bokslutsfråga 9. Texten är från avslutningen av Upp trälar, skriven av Väinö Linna. Det är andra boken i trilogin om torparfamiljen Koskela och om klasskriget i Finland 1918, om förtryck och orättvisor. 

Fråga nr 10 kom 19 december och rätt svar där var Sara Lidmans roman Lifsens rot, en bok ur Sara Lidmans stora Jernbaneepos.

23 december dök fråga nr 11 upp. Rätt svar var Svinalängorna av Susanna Alakoski. Och det blev 

sista frågan i tävlingen Bokslut.

Fler frågor om böckers slutrader blev det inte denna gång. Roligt att ändå en del läsare hittade rätt bok. För inte var det lätt att komma på vilken bok som avslutades med de raderna.

Men tanken var att uppmärksamma läsandet och inte minst dessa böcker som jag valt ut denna gång. De tillhör min litteraturkanon, men dit hör många många fler böcker också.

Tranorna flyger söderut, i PRO-cirkeln

Om du inte läst den här boken - Gör det!

I onsdags hade vi årets första träff i PROs läsecirkel på ABF i Sundsvall. Den bok vi läst under jul- och nyårsuppehållet var Lisa Ridzéns bok Tranorna flyger söderut. Och alla gav boken högsta betyg.

Den handlar om en äldre man som får hjälp med livet av personal från hemtjänsten. Han får besök av sin son och ett barnbarn. Han har sin bästa vän i stövaren Sixten. Hans fru befinner sig på ett vårdhem, långt inne i sin demens. Dessutom pratar han i telefon med en vän från den gamla arbetsplatsen, sågen i Hissmofors. 

Vad har man för rätt att bestämma när man bor själv och behöver hjälp flera gånger om dagen? Bo, som mannen heter, lever alltmer i sina drömmar som tar honom tillbaka till sin ungdom, till sina föräldrar. Hur pappan behandlade honom. Hur har han själv behandlat sin son? Vad får han nu tillbaka från honom?

Det är en fantastiskt fin bok, så varm. Vi var överens om att denna bok borde ingå i utbildningen av personal inom äldrevården. Kommer nu på att också politiker borde läsa denna bok och få några tankar om hur vi bör visa vår uppskattning av våra nu äldre medmänniskor.

Om du inte läst den - Gör det!!

Bokförlaget heter Forum.

Nu ska vinsten gå till finska staten

 Finsk tågaktör erövrar Sverige – experter varnar bolaget för kaos

Rubrik i Dagens Nyheter 5 mars. Bakgrunden är att Finska statens järnvägsbolag VR ska ta över kinesiska MTRs trafik mellan Stockholm o Göteborg. Inte heller VR är ute efter att förbättra trafiken utifrån resenärers behov. Målet är bara ett:

" Att lyckas på den nordiska marknaden innebär att VR kan betala finska staten betydande utdelning och investera i nytt materiel, säger Markula."

Citerat från artikeln i DN och den Markula jag nämner är en chef på finska VR. Och det kaos experter föruttalar är de stora problemen med järmvägsunderhållet på de svenska järnvägarna.

Nog är det en märklig värld vi lever i. Förut kunde gamla SJ, före politikernas beslut om avregleringar, utöka trafiken och föra över vinsten från trafiken Stockholm-Göteborg till annan trafik som var mer gles på andra platser inom landet men ändå nödvändig för resenärer och för landet. Idag ska den vinsten gå till Finland.

Och samtidigt driver SJ persontågstrafik både i Norge och Danmark. Med målet att plocka ut vinster från trafiken där.

Föreläsning om järnvägen förr och nu

 Jag var i Matfors nyligen och föreläste om järnvägen förr och nu. Träffade flera gamla järnvägare. Speciellt roligt att få möta en äldre dam som hade jobbat som grindvakterska en gång i tiden. Även en gammal banvakt/banmästare och en vagnreparatör var på plats. Liksom ytterligare ca tjugofem till intresserade.

Nämnde bl a nyheten att antalet resande har ökat med 40 procent de senaste 20 åren och att Sverige ändå tillhör de länder i Europa som investerar minst i nya spår. SJ beställer nya snabbtåg, men fortfarande är spåren begränsade till 200 km/tim. Trafikverket och våra politiker borde skämmas. Dags att återförstatliga järnvägen.

Det är tänkt att jag ska köra ungefär samma föreläsning på Kulturmagasinet i höst. Välkommen då.

Bilder: Sundsvalls museum, Järnvägsmuseum och Wikipedia.

Ett år med en hel del bokprat

Det har blivit en del bokprat under det senaste året. Jag har träffat mycket folk på 28 föreläsningar och bokmässebesök under året som gått från boksläppet på finska föreningen i Sundsvall till föreläsningen på Solnas Folkets Hus nyligen. 

Allt med boken Jag lärde mig gilla läget - ett finskt krigsbarn minns, som jag skrev tillsammans med Veikko Keteli, som var med på boksläppet men som inte kunde vara med i Solna.  Boken är utgiven på Ord&visor förlag.

Förutom detta har jag också hunnit med några föreläsningar om Arbetarrörelsens historia i Sundsvall och om Järnvägens historia, också i Sundsvall. Båda knyter an till stadens 400-årsjubileum. Jag fortsätter gärna.

Varför är Sverige så tyst om massmordet i Gaza?

Minst 70 palestinier som stod i matkö i Gaza dödades i natt av den israeliska armén. Flera hundra skadade. Enligt Sveriges Radio idag.

Hur länge ska detta massmord få fortgå medan omvärlden ser på. 

Var är besluten om sanktioner mot Israels regering? Varför är Sveriges regering tyst? Sverige som tidigare varit en röst för fred och rättvisa har nu istället blivit en röst för krig och mord på civila. 

Regeringen borde tvingas att avgå i humanismens och demokratins namn. Eller står svenska folket bakom denna politik?

Vilka är vinnarna på privatiseringen av vården

 Intressant artikel i Dagens Etc. En intervju med journalisten Anna Gustafsson, som skrivit en bok om privatiseringen av sjukvården och vårdvalet.

Hon svarar bl a så här på frågan om vad hon är mest förvånad över kring det politiska beslutet om vårdval:

– Att man inte lyssnat på kritikerna. Att man inte lyssnat på oppositionen är väl en sak, men man har ju inte heller tagit fasta på forskningen. Och man sjösätter en reform utan konsekvensanalys kan man säga. Man lyssnade inte heller på patientorganisationerna, det kan man ju tycka är ännu mer anmärkningsvärt, säger hon.

Alltså ännu ett exempel på stora beslut om privatiseringar som tagits utifrån ett skrivbordbeslut utan förankring i verkligheten eller bland personalen. Samma som vid privatiseringen av skolor och järnväg t ex. 

Jag läser också i avslutningen av artikeln:

– Det som är genomgående i landet är att vårdcentraler och de nya mottagningarna i hög grad har etablerat sig i områden där patienter inte har de stora behoven. Ökningen av vårdcentraler och valfriheten har framför allt uppstått i storstäder och i större orter. Det är inga privata aktörer som öppnar i glesbygd, säger hon.

Vårdvalet har också gjort att regionerna i hög utsträckning slutat att öppna mottagningar.  

– De nya vårdcentralerna som öppnar är i huvudsak privata. Det är ett tydligt drag med reformen att man har släppt samhällsplaneringen. Man har överlåtit det till marknaden, säger Anna Gustafsson.

Boken av Anna Gustafsson heter Du sköna nya vård med underrubriken Friska vinnare och sjuka förlorare.

Sopa undan julen och högerkrafterna!

 Det var många som i sina nyårshälsningar hoppades på ett bättre år än det förra, ofta med en pessimistisk underton. 

 Visst är det många mörka moln på himlen. Men om det nu är så många som ser dessa tunga dysterheter, så borde det väl också vara många som hjälps åt att lyfta undan dem. När vi idag städar undan julen, passa på att putsa fönstren och städa undan den högerkrafternas filt som ligger över dagens stora klasskillnader. 

 Det är lätt att se vilken sida som lyser av självförtroende. Finansministern kan skrattande säga att hon älskar att sänka skatter. Det hon menar är att hon älskar att flytta pengar från vård, skola och omsorg till de rikare bland hennes väljare. Medan vårdpersonal väljer att byta jobb, om möjlighet finns. Och allt fler får allt svårare att få lönen att räcka. Så får vi en allt tyngre börda av miljardärer som vi andra ska betala med sänkta löner, fattigpensioner och längre köer till sjukhusen. 

Denna andra berättelse förtjänar att storma sig fram genom samhället. Att det offentliga har förlorat hela 800 miljarder kr på olika regeringars skattesänkningar mellan 1995 och 2021. 800 miljarder som kunde ha gett oss alla en bättre välfärd istället för att fylla de rikas börsgarderob. Att skolor därför säger upp personal. Att vi samtidigt har alldeles för många arbetslösa. 

 De rika, bankerna o andra storföretag för att inte tala om deras närmaste politiker, är inte nöjda. De superrikas girighet vet inga gränser. Och de kan fortsätta så länge vi andra tror att vi inte kan göra något åt det. 

 Nu vill de dessutom lura i oss att Sverige hotas av krig, då kan de föra över ännu mer pengar från vår välfärd för att gynna krigsindustrin.

 Tillsammans är ett bra motståndsord. Prata ett annat. Organisera ett tredje. Föreningslivet, folkrörelser, folkbildning och kultur är också ord som överheten inte vill höra talas om. 

 Tänk bara; vi är ju så många fler, vi måste bara se och höra varandra, se oss som den kraft som kan. Vi måste bara begripa att vi kan. Prata med dina arbetskamrater, vänner, grannar!

 Räta på ryggen, skaffa kunskap och bildning tillsammans i studiecirklar, prata om att det finns annat än de rikas girighet att servera. Gå med i en kämpande förening. Ta strid för välfärden, för freden, för klimat och miljö, för arbete och högre pension. Och glöm inte att använda kulturen! Mer sång på möten och demonstrationer!

 Det ska vara gôtt att leva!!