Nya boken om ett finskt krigsbarn liv

 

Jag har skrivit en bok tillsammans med Veikko Keteli, som kom till Sverige som krigsbarn från Finland 1944. 

I boken berättar vi om evakueringen och första tiden i Sverige, i en liten by i Småland. Om hur han 1947 reste tillbaka till mamman i Borgå. Pappan var död, följde med ner i havet när pansarfartyget Ilmarinen sprängdes av en mina och sjönk. Mamman var arbetslös o bostadslös o gick på kurs i norra Finland när Veikko flyttades till Finland. Veikko hamnade först i en annan familj och därefter i barnhem. 

Det blev inte mycket bättre när mammans kurs var klar. 

Det blev några tuffa år. Skildringen är osentimental. När skolan började fick han åka till gården i Småland på sommarloven. När han skulle börja tredje klass valde han att stanna i Sverige och blev kvar här. Han blev svenskunge i Finland och finnunge i Sverige. Mobbades på båda ställen.

Hur drabbades han och andra krigsbarn av att flytta från sin mamma? Vad betydde det för mamman att inte ha möjlighet att ge sitt barn en lika bra uppväxt som den andra familjen i Sverige? 

Han kom till Timrå och Sundsvall när skolan var slut efter 7e klass. 

Mamman flyttade också dit. Och Veikko fick syskon både i Finland och i Sverige.

I boken berättar vi sedan om hans bildningsresa via en stor läshunger som liten till hans arbeten som elektriker och senare på 80-talet som korrespondent i Moskva för tidningen Norrskensflamman. Där kunde han berätta om den nya öppenheten som Gorbatjov lyckades driva igenom. Han skrev om vanligt folks liv i Sovjet, men också om katastrofen i Tjernobyl och om kriget i Afghanistan. 

Vi får också del av hans förälskelser och familjebildningar. Idag bor han tillsammans med sin Ada i Oslo, där han arbetat som lagerarbetare och -förman, innan han pensionerade sig. 

Han har fem barn varav en grabb var med på ön Utøya och drabbades av terrorattacken som dödade så många politiskt intresserade arbetarungdomar. 

Boken kom till tack vare en gemensam bekant som tyckte att Veikko, nu 81 år, borde skriva ner sina berättelser och som sedan frågade mig när Veikko själv inte hade ork som han sa. 

Boken kan köpas av mig. Kontakta mig
via facebook eller mejl, akejoh53@gmail.com

Nyårshälsning

 Gott nytt år vänner!

Så här på nyårsafton, när snön har slutat falla och morgondagens prognos visar på solsken och några få minusgrader och lugna vindrörelser på fjällen, och när kalkonen har landat mjukt i kistan, då är det dags att tänka på nyåret. Hur ska det gå? Det vet jag inte men jag hoppas på bättring, att allt fler höjer rösten för att åter satsa på gemensam välfärd och ett anständigt liv för alla, istället för att vi ska smörja allt fler miljardärer, att solidaritet ska vinna över girighet och att vänstern, arbetarrörelsen och andra folkrörelser lägger mer kraft på folkbildning, på kultur, studier och demokrati. 

Vi tillsammans! Gott nytt år, vänner!

Jag lärde mig gilla läget - Ett finskt krigsbarn minns. Nu är boken under tryckning

 Efter flera års arbete är nu boken under tryckning. En biografi kring ett finskt krigsbarns liv. Hur barndomen var? Ja, det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, som Veikko säger, liksom den finske författaren Ben Furman. 

Följande text om boken finns på förlaget Ord&visors hemsida. Därifrån kan boken också beställas.

Veikko Keteli var ett av omkring 70 000 finska krigsbarn som evakuerades undan kriget till Sverige. Han föddes i finska Borgå 1941. Pappan dog när pansarfartyget Ilmarinen sprängdes av en mina samma år. 

Barndomstiden växlade mellan fosterföräldrarnas bondgård i Småland och den arbets- och bostadslösa mamman i efterkrigstidens Finland – som finnpojke i Sverige och svenskunge i Finland. 

En tid av både kaos och kamp, men Veikko följer maximen Det är aldrig försent att få en lycklig barndom. Bara att gilla läget. Han läste tidigt och mycket; där fann han dörrar till andra världar och han insåg hur stor världen var. 

Vi får följa evakueringen, barndomens lek, skolgången i både Finland och Sverige, förälskelserna, församlingen, krigstjänsten i ett finskt tidigare dödsläger och svartlistningen som fackligt och politiskt aktiv elektriker i Sundsvall. 

Veikko blev så småningom Norrskensflammans korrespondent i Moskva och upplevde såväl förhoppningarna runt Gorbatjov som katastrofen i Tjernobyl och kriget i Afghanistan. Terrorattacken på Utøya drabbade hans egen familj. 

Som åttioårig pensionär i Oslo, med fem barn och med barnbarn runt om i norra Europa, har minnet stärkts av många och långa samtal med författaren Åke Johansson!