Joe Hill i Sundsvall

 Grymt bra, rörande och skickligt spelat

Kvartersteatern i Sundsvall spelade åtta föreställningar av sin pjäs Joe Hill nu i mars. Alla var fullsatta och de fick väldigt fin kritik. Grymt bra, rörande och skickligt spelat, vilken energi och vilket viktigt budskap, fantastiskt, mycket bra, magnifikt. Andra, som inte lyckats få biljetter undrar om det inte blir fler föreställningar. Och det kan det kanske bli, framåt hösten, säger Perra Söderberg, manusförfattare och regissör tillsammans med Daniel Dahlqvist.

Först ska de ha teaterskola med unga teaterintresserade. Men till hösten kan det säkert bli intressant, inför valet kanske? Pjäsen där musiken så tydligt är med och för fram berättelsen kan engagera många.

Vad är det som gör att svenskfödde Joe Hill, arbetaren, fackföreningsaktivisten, författaren, sångaren och agitatorn lever än idag, mer än 110 år sedan han avrättades i Salt Lake City. Han dömdes i en snabbt genomförd rättegång, efter vilken till och med USA:s president Wilson begärde att Joe Hill, Joel Hägglund, skulle benådas. Det var ett solklart riggat åtal, där guvernör, åklagare och domare snabbt lyckades få den populäre agitatorn avrättad. 

Joe Hill föddes 1876 som Joel Hägglund i Gävle. Han växte upp i ett religiöst hem med mycket musik och lärde sig spela på många instrument. Hans pappa var konduktör på järnvägen, men dog när Joel var 8 år. Själv tog han jobb i hamnen innan han tillsammans med sin bror valde att söka lyckan i Amerika 1902. Men det där med mycket arbete och lättförtjänta pengar stämde inte. Det var många som sökte de lediga jobben och lönerna var låga. Från New York tog han sig västerut, oftast genom att hoppa på godståg. Han provade på många jobb. 1910 blev han medlem i Industrial Workers of the World, en socialistiskt inriktad fackförening. Då hade han deltagit i många strejker och hans sånger, där han oftast använde sig av melodier kända från frikyrkorörelsen, spreds över landet. Hans sånger blev en del av agitationen, de ingick i de röda sångböcker som IWW gav ut och de sjöngs av strejkande arbetare runt om i landet. De spred skratt och kampanda med sina berättelser om strejkbrytare, hycklande präster och giriga fabriksägare, men han skrev också en hyllning till en kvinnlig agitator och sånger om kraften i fackföreningen.

När han på en agitationsresa kom till Salt Lake City blev en speceriaffär rånad och två personer sköts ihjäl. Utan något bevis för att han skulle ha varit på platsen plockades Joe Hill in som misstänkt och arkebuserades 14 januari 1915.

Agitatorns låtar spred sig hem till Sverige. Många trubadurer och grupper har spelat in låtar som Det är lång väg att gå i soppkön, Casey Jones, Luffaren, Svarta präster med flera liksom den kanske mest kända Balladen om Joe Hill, som kallats en av de starkaste politiska sångerna. Den skrevs av Alfred Hayes och Earl Robinson med svensk text av Rune Lindström. I USA har hans låtar förts vidare av kända musiker. Woody Guthrie, Pete Seeger, Bob Dylan, Joan Baez och John Lennon har alla inspirerats av Joe Hill. Och när Bruce Springsteen sjunger I dreamed I saw Joe Hill last night skapar det fortfarande starka känslor hos publiken. För Joe Hill kan aldrig dö.

Joe Hill är inte bara känd för sina sångtexter. Minst lika kända är några av hans sista ord: Don´t waste any time in mourning. Organize!.

Samtidigt som jag funderar över Joe Hills plats idag, skriver Dagens Nyheter att allt färre svenskar kallar sig liberaler, och de röstar på S eller M. Men den största gruppen av de intervjuade, 34 procent, kallar sig istället socialister och väljer V, S och även Mp. Det är intressant, när dessa partier samtidigt knappt vågar prata om socialismen.

Uppmaningen att organisera gäller också idag. Folk behöver känna styrkan i en fackförening. I manifestationer mot inhumana utvisningar, mot klimatförändringar, mot krig, mot ökad ojämlikhet. För solidaritet och rättvisa, för fred och 6 timmars arbetsdag. Och ta med Joe Hill i det arbetet. Vi behöver skriva nya sånger och använda kulturen. Som Joe Hill och hans kamrater.

Rätta svaren till jultävlingen Bokslut

 Här kommer de rätta svaren på förra årets Jultävling Bokslut. Frågorna fanns på min Facebook-sida under december -25. Det blev elva frågor, varav en fick tas bort, så sammanlagt tio bokfrågor.

Så här skrev jag på min Facebook-sida 7 december:

Jultävling Bokslut

Ofta ser jag tävlingar om hur böcker inleds, hur de första raderna är skrivna. Men visst kommer man väl ibland ihåg hur en bok slutar? Så jag bjuder under tiden fram till jul in till en jultävling där det gäller att lista ut författare och titel till en boks sista rader.

Böckerna valde jag ut utifrån olika skäl. Framför allt finns här många av mina personliga favoriter. Men det kan också vara för att en bok har haft ett särskilt bra avslut.

Svaret på den första frågan om bokslut var att raderna kom från slutet av boken Sågverksungen av Vibeke Olsson. Boken var den första i serien om Bricken, sågverksflickan från Svartvik. 

Nästa fråga om en boks avslutande rader skrev jag den 9 december. Och svaret på den var förstås August Strindbergs Röda Rummet.

Därefter kom bokslutsfråga nr 3 den 11 december. Svaret där var Mikael Niemis bok Sten i siden.

Dagen därpå, 12 december, kom fråga nr 4. Och den avslutande texten hade jag tagit från Aino Trosells En gränslös kärlekshistoria. 

Bokslutsfråga 5 dök upp på Facebook 13 december. Texten hade jag lånat från Jenny Wrangborgs bok Vad ska vi göra med varandra?

Bok nr 6 att lista ut dök upp 15 december, och texten avslutade boken Skuggan av en dotter av Elena Ferrante. 

Fråga nr 7 utgick.

Bokslut nr 8 presenterade jag den 18 december. Den kommer från Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.

Samma dag, 18 december, kom Bokslutsfråga 9. Texten är från avslutningen av Upp trälar, skriven av Väinö Linna. Det är andra boken i trilogin om torparfamiljen Koskela och om klasskriget i Finland 1918, om förtryck och orättvisor. 

Fråga nr 10 kom 19 december och rätt svar där var Sara Lidmans roman Lifsens rot, en bok ur Sara Lidmans stora Jernbaneepos.

23 december dök fråga nr 11 upp. Rätt svar var Svinalängorna av Susanna Alakoski. Och det blev 

sista frågan i tävlingen Bokslut.

Fler frågor om böckers slutrader blev det inte denna gång. Roligt att ändå en del läsare hittade rätt bok. För inte var det lätt att komma på vilken bok som avslutades med de raderna.

Men tanken var att uppmärksamma läsandet och inte minst dessa böcker som jag valt ut denna gång. De tillhör min litteraturkanon, men dit hör många många fler böcker också.

Tranorna flyger söderut, i PRO-cirkeln

Om du inte läst den här boken - Gör det!

I onsdags hade vi årets första träff i PROs läsecirkel på ABF i Sundsvall. Den bok vi läst under jul- och nyårsuppehållet var Lisa Ridzéns bok Tranorna flyger söderut. Och alla gav boken högsta betyg.

Den handlar om en äldre man som får hjälp med livet av personal från hemtjänsten. Han får besök av sin son och ett barnbarn. Han har sin bästa vän i stövaren Sixten. Hans fru befinner sig på ett vårdhem, långt inne i sin demens. Dessutom pratar han i telefon med en vän från den gamla arbetsplatsen, sågen i Hissmofors. 

Vad har man för rätt att bestämma när man bor själv och behöver hjälp flera gånger om dagen? Bo, som mannen heter, lever alltmer i sina drömmar som tar honom tillbaka till sin ungdom, till sina föräldrar. Hur pappan behandlade honom. Hur har han själv behandlat sin son? Vad får han nu tillbaka från honom?

Det är en fantastiskt fin bok, så varm. Vi var överens om att denna bok borde ingå i utbildningen av personal inom äldrevården. Kommer nu på att också politiker borde läsa denna bok och få några tankar om hur vi bör visa vår uppskattning av våra nu äldre medmänniskor.

Om du inte läst den - Gör det!!

Bokförlaget heter Forum.