måndag 21 december 2009

Tankar kring Lars Furulands begravning

Jag kunde inte vara med på Lars Furulands begravning, men inspirerad av Aino Trosells blogg och en mejlväxling bland arbetarskrivare, så vill jag gärna berätta för er något om de tankar som far runt inom mig medan snön fortsätter att yra utanför fönstret. Vinden har fällt granen på balkongen och snön har dämpat oljudet från trafiken utanför. Jag hör inte ens tågen som annars dundrar fram över järnvägsspåren 150 meter bort.

Jag kom att tänka på en av de första TV-filmer jag minns att jag sett. Jag är ganska säker på att det är en filmatisering av Pär Lagerkvists bok Gäst hos verkligheten. Och det som gjorde så stort intryck att jag ännu minns den, är när den unge pojken står utanför huset där begravningsfesten pågår och ser förundrad på sin gamla morfar som ligger död i rummet intill där festen pågår. Mormorn sitter stilla på en stol i rummet där det festas allt värre och folk blir bra fulla.
Boken är väldigt fin och handlar bl.a. om pojkens rädsla för att dö och om rädslan för Gud och andra auktoriteter. Pappan är järnvägare inne i stan (Växjö) och familjen tar sig ut till morföräldrarna ute på landet på en gammal dressin som pappan sköter farthållningen på och som de måste ta ner från spåret när det kommer ett tåg.
Familjen bor på andra våningen över järnvägsrestaurangen och i parken utanför leker barnen tills de blir ivägjagade av någon elak gubbe. Sven Ljungbergs illustrationer till en utgåva av boken är också helt underbara.
Jag tog med ett avsnitt ur den boken när jag redigerade boken Järnvägsliv för fyra år sedan. Där plockade jag in så många av mina favoritförfattare jag fick plats med och letade rätt på avsnitt som handlade om järnväg på något sätt. Det kunde vara väldigt skiftande. Och då kom jag på just Pär Lagerkvists dressinresa i boken och filmen.

Och därmed också tillbaka till Lars Furuland, för han skrev en helsides recension i Dalademokraten om några böcker från förlaget En bok för alla och den bok han nämnde mest och i väldigt positiva ordalag, det var just Järnvägsliv. Min bok var på sätt och vis något som liknade hans egen Arbetets ansikten, på samma förlag, där han presenterade svenska arbetarförfattare. Även mindre kända mer eller mindre bortglömda som Karl Östman, sågverksarbetaren från Sundsvall. Jag hade då inte träffat Furuland. Det fick jag göra året därefter, tror jag, då han var med på konferensen Boken på arbetsplatsen på Brunnsviks folkhögskola och pratade om sina böcker. Han sa redan då att den då nyss utgivna handboken Svensk arbetarlitteratur var hans testamente.
Den och Arbetets ansikten borde finnas i alla arbetarskrivares bokhylla. Om vi kan få uppslag till skrivandet från allt vi får vara med om på jobbet och genom vår klasstillhörighet, så kan vi få den kaxighet och inspiration vi behöver genom insikten att vi är en del av en stor fin tradition. Och den bjuder Lars Furuland oss på med sina fina samlingar. Förra året kom också hans memoarer, Mina dagsverken, som jag tyvärr inte har läst. Men hans storhet var som en folkbildare av största mått.
Bästa hälsningar
Åke Johansson

söndag 13 december 2009

Lördagens lucköppnare är ...

Det är den 12 december. Klockan är snart tolv. Lucka 12 ska öppnas i fönstret på Skönsbergs bibliotek i Sundsvall. Samma dag som Dagbladet kan berätta att ytterligare två stadsdelsbibliotek riskerar att stängas.
Jag sitter på en stol därinne och när jingeln slutar drar jag undan den röda gardinen och nu ska jag prata om skrivande och läsande för de utanför stående som hör mig från en högtalare. Det är ABF som ansvarar för dagens lucköppning och de har bett mig prata om min nya bok.

Jag läser delar av berättelsen om när tomten skickar mejl till ombordpersonalen i Sundsvall för att de ska sluta arbeta övertid, så att de kan umgås mer med familjen nu i juletid och så att fler kan få anställning. Dessutom dyker tomten upp några dagar senare när SJ bjuder på julbord. Då kommer han med samma budskap och sillen och skinkan får vänta en stund och tallrikar fylls av funderingar över en tomte som pratar övertid. En kul historia.
Inte var det särskilt många lyssnare, men några var det som stannade till och jag nämnde en fin bok av Stephen King; Att skriva, som bra material för den som vill göra som jag; skriva ner sina berättelser. Och så gjorde jag reklam för ABFs skrivarkurser.

En kul idé. Jag fick prata och sälja några böcker och vi spred budskapet om läsecirklar och skrivarkurser. Vi pratade också med andra om att det kanske blir någon vinter- och vårmarknad i området och då kan det vara läge för ett bord med böcker, för ovanlighetens skull, bland andra nasare.
Jag kommer gärna med och det är säkert fler från Föreningen Arbetarskrivare som blir med då. Och kanske kan vi slå ett slag också för bibliotekens vikt och värde. Det är för jävligt att bilioteken läggs ner och att det blir allt svårare att hitta platser där bra böcker ska finnas.

söndag 29 november 2009

Boken på arbetsplatsen 2009

Regn, regn, regn. Böcker, böcker, böcker.
Fackliga kulturombud, ABF:are, några bibliotekarier, och så några fackliga ombudsmän. Och så en hel hög med arbetarförfattare. Och någon konstnär; Hej Roine!
Alla dessa infann sig på LOs folkhögskola på Runö 16-18 november. Ett evenemang som brukar genomföras på den klassiska Brunnsviks Folkhögskola. Som nu dessvärrre har sålts ut av LO.
Ändå, det var några härliga dagar med uppläsningar, diskussioner, föredrag, intervjuer, samtal, nya och gamla vänner.

Jag brukar vara där som fackligt bokombud, ibland för att presentera ett bokprojekt, som Järnvägare läser, där vi satte upp arbetsplatsbibliotek, och Järnvägare berättar, då vi hade skrivarcirklar. Projekt med stöd av SEKO, SJ, ABF, En bok för alla och Kultur i arbetslivet.
I år var jag där för att presentera boken Trainspottern och andra berättelser från järnvägen. Den borgerliga regeringen har aviserat att bidragen till läs- och skrivfrämjande projekt bland arbetare ska försvinna. Det började med slakten av förlaget En bok för alla. Och nu verkar det bli helt stopp för stöd åt t.ex. arbetsplatsbibliotek.
Många författare har tidigare efterlyst en satsning från arbetarerörelsen att själv gå in och samla ihop pengar till En bok för allas utgivning av kvalitetsböcker till bra pris. Men ingenting har hänt. När Torgny Karnstedt och andra försökte få S-representanten Gunilla Carlsson att i en debatt utlova pengar till En bok för alla och till kulturfrämjande initiativ bland LOs medlemmar kunde hon dock inte utlova några pengar.
Det är tyvärr så att Kultur och Bildning ger inga höga poäng, när partier och fackförbund ska göra sina prioriteringar.
Samtidigt som det är kultur och bildning som kan ge arbetarrörelsen den styrka, den kaxighet och det självförtroende som rörelsen idag har tappat. Rörelsen har tunnats ut och försvagats så pass att den snart inte kan gå vidare. Då kan det bli som den unga poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg läste i sin dikt - "snart går vi utan er"
Hon fanns på plats, liksom andra medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare som Maria Hamberg, David Ericsson, Lena Kallenberg, Torgny Karnstedt, Bernt-Olov Andersson och Micke Evhammar. Dessutom Kjell Eriksson, Kjell Johansson, Hans Lagerberg, Håkan Boström och säkert fler som jag just nu har glömt bort. Tecknaren Robert Nyberg inte att förglömma.
Det knöts en del band mellan författare och fackligt aktiva för framtida samarbete och debatten lämnade säkert tankar till vidare funderingar och vidare arbete på att sprida kultur och bildning för att stärka arbetarrörelsen.

Idag har vi annars blivit allt svagare. Som Kjell Eriksson och Martin Viredius (från Transport) sa, att nu är det åter tid för strejkbrytare. Otänkbart för tio år sedan. Men nu är dom här. Det kyler på. Det är en kall tid.
Det är en tid då arbetarkulturen behövs. För att göra tiden synlig. För att göra frågeställningarna tydligare. För att stärka fronten.

På Hulmarknad i Stockholm

Jag fick en inbjudan till en Hjulmarknad. Det skedde vid världspremiären på min bok, vilket hände sig en höstdag på Gävle Järnvägsmuseum. Och igår var det dags, i Frihamnshallen i Frihamnen i Stockholm. Över 100 försäljare och massor av folk var det som kom och tittade på gamla och nya modelljärnvägar, spårvagnsmodeller, gamla biljetter, och massor av prylar som hör till när det vankas järnvägs-, spårvagns-, buss- bil- och flygentusiaster. Och så förstås böcker. Mest var det minnesböcker kring olika gamla banor och liknande.

Fast jag är inte så säker. Jag hann nämligen inte själv gå runt och titta. Jag var där för att sälja mina böcker. Och medan det vid alla andra bord var flera försäljare så var jag ensam vid mitt och kunde inte bara ge mig iväg. Jo en gång bad jag grannen från Malmköpings museispårväg att passa mitt bord medan jag gick och köpte en dricka. Han sålde faktiskt en bok åt mig under tiden, så jag borde förstås ha passat på och tagit en längre runda då.

I alla fall så gick min försäljning riktigt bra. Sålde en hel massa böcker. Många kom och tittade och jag förklarade att nu har jag plockat ihop en del av mina historier, en del roliga korta berättelser, andra längre mer spännande och dramatiska historier, från snart 30 års arbete på järnvägen. Och det var många som tyckte det var en bra idé. Och jag lyckades faktiskt övertyga en hel del om att det nog fanns anledning att köpa hem min bok att läsa. Särskilt roligt var det att träffa på en del andra aktiva järnvägare. De fick med sig ett litet blad om min bok att sätta upp på sina jobb. Och jag uppmanade dem att också skriva ner sina historier. Järnvägare borde ta mer plats i samhällsdebatten.

Så väska och ryggsäck var mycket lättare att bära på hemvägen.
Däremot höll inte min tanke att fortsätta dagen med att besöka ABF-huset på Sveavägen där det var Socialistiskt Forum samma dag. När jag var klar i Frihamnen så var det i stort sett slut på ABF, så jag hoppade den idén.
Jag hade redan betalt pengar för bordet på Hjulmarknaden när jag långt senare fick höra talas om vänsterinitiativet på ABF-huset. Annars hade jag kanske valt att gå ditt och sälja böcker där, om det var möjligt. Hela Föreningen Arbetarskrivare borde ha samlat sig till ett bord där. Nästa gång vi hör talas om liknande arrangemang borde föreningen ta plats där.

söndag 8 november 2009

Häftigt jobba på SJ

Alldeles före sommarsemestern varslade SJ 200 anställda, varav 21 tågvärdar och lokförare i Sundsvall. Från facket sa vi att det var orimligt, det ringde i mobilen var o varannan dag att det saknas folk till alla tåg. Det blev heller inga uppsägningar, men olika erbjudanden till dem som skulle gå i pension de närmaste åren om kortare arbetstid. Vilket de flesta nappade på.

Och nu ska de ta in timanställda istället. Det kanske ni hört om? I Stockholm var det Audition inför en jury på Wallmans salonger, för de som ville bli anställda som tågvärdar. Fantastiskt, vart är vi på väg? Hur ser dom på våra arbeten? Annonstexten inför jobbansökan var Vill ni turnera land o rike runt och uppträda inför miljoner åskådare?

I Sundsvall o några andra orter var det mer normala uttagningar. De som sedan får jobb måste själva betala uniformen och de får inte betalt under utbildningen. Anställning på 20-30 % är det sagt.
Samtidigt ska det bli sämre arbetstider. Nu ska vi jobba ännu mer på helgerna. På ett sexveckorsschema ska vi jobba fyra helger av sex. Det har ”alltid” varit varannan helg o redan det tycker vi är för mycket.

Det är bara att vänta på vad som komma skall ur det nya arbetslivet. Nästa sommar kanske vi blir kallade till audition allihop; För dig som vill behålla jobbet. Visa upp er på catwalken med slips och handdator och sjung en sång till chefens lov. Annars …
Just nu har jag fyra år till pension, det är fortfarande 60 år för oss som jobbat på SJ så länge som jag. Men med alla avregleringar, bolagiseringar o nya företag, så riskerar vi varje år att hamna under nåt nytt avtal och tvingas gå till vi är 65. Om vi ens får ha jobbet kvar.

Men det allra värsta är nog det här med att de gör allt för att ta ifrån oss respekten. Som att de vill att vi ska se vårt jobb som något vem som helst kan utföra, när de har tid över från ett annat deltidsjobb kanske. Ett par veckors utbildning räcker nu, mot min fyramånadersutbildning eller vad det nu var, och all vidareutbildning vi tidigare haft, vilket numera ersatts av charmkurser.
Hur länge kan sånt här fungera? När det bara finns korttidsutbildade tågvärdar ute på ett tåg och något skulle gå sönder eller något allvarligt hända? Svaret från cheferna kan låta: äh det är inte så ofta det händer.

Visst är det häftigt? Är det så här på andra ställen också?

fredag 9 oktober 2009

Sol, nya artiklar och boktips

Solen skiner och det är fullt av glada kvittrande talgoxar och gråsparvar på balkongen bredvid skrivbordet. De njuter av att bli bjudna på solrosfrön.

Själv njuter jag både av sol, fågelliv och inte minst av att det kommit ännu fler artiklar om min bok. Efter intervjun i Radio Västernorrland och recensionen i Dagens Nyheter i söndags har det denna vecka fortsatt med en rec i Sundsvalls Tidnings kultursida igår och en artikel med intervju i Sundsvalls Nyheter idag.


Recensionen var positiv och trevlig, pekade också på att det skulle vara intressant att få veta mer om personerna. Det håller jag med om också. Skulle gärna berätta mer om både resenärer som Mannen bak och fram liksom om tågpersonalen. Men hade jag fastnat för en längre presentation av någon person, så hade det inte funnits plats för alla berättelserna och för alla personerna. Det kommer fler tillfällen, hoppas jag, att berätta mer om någon enskild person, eller några personer.


Artikeln i veckotidningen Sundsvalls Nyheter utgick, precis som jag tänkt mig med boken, från att den ska fungera som inspiration, att det borde göras fler böcker om vanliga arbetare. Jag fick också ge fem tips till den som funderar på att skriva. Skitbra. Även Föreningen Arbetarskrivare och SEKO nämns i artikeln.


Helt kanon.


Nu ska jag göra ett utskick till facken runt om i länet, att jag gärna kommer ut på möten och berättar. Från ABF har det pratats om att köra en skrivarcirkel under vintern.


Själv vill jag nämna ett par bra böcker just nu:


Sågverksungen av Vibeke Olsson och Apelsinflickan av Lena Kallenberg. Den senare har många år på nacken men har getts ut i ännu en upplaga av Förlaget En Bok För Alla. Båda har en ung flicka i centrum.


Sågverksungen levandegör livet vid sågverken i Sundsvall under tiden för den stora strejken i Sundsvall 1879. Det är en suverän beskrivning av tiden, idéerna och människor i strejkens mitt.


Apelsinflickan berättar om flickor som kommer invandrande till Stockholm i slutet av 1800-talet. En del av dem hamnar som apelsinflickor, dvs prostituerade. Andra, som bokens Signe, håller ut och kämpar för att behålla sin stolthet.


Två riktigt bra böcker med unga flickor i centrum. De passar förstås utmärkt att sätta i händerna på ungdomar, men den passar lika bra för oss vuxna. Väcker tankar om solidaritet, klasskamp och om stolthet.

söndag 4 oktober 2009

Artikel i DN och lyckad boksläppsfest



Sedan förra inlägget i måndags har det en hel del.

Idag har DN nästan en hel sida med en recension av boken Trainspottern - och andra berättelser från järnvägen. Härligt. Hade tänkt bifoga en länk dit, men jag får inte fram den på deras hemsida. Ove Säverman har skrivit recensionen, som gör mig mäkta glad förstås. Artikeln finns i DN Söndag på resesidorna.



I fredags kväll hade vi boksläppsfesten på stationshuset i Sundsvall med femtio gäster och två grabbar, Björn och Jörgen, som lirade härlig tågblues. En kanonkväll. Många gamla vänner dök upp. Skitkul. Alla verkade väldigt nöjda.

Jag pratade om boken och läste en del ur olika berättelser. Kändes helt perfekt. Tina hade lagat pajer med kantareller och västerbottenost och jag hade gjort sallader. Tinas äppelpaj till efterrätt. Och det gick åt en hel del vin och öl till bra pris. Camille stod i baren. Och boken såldes till specialpris. Stort tack till ABF, Fackförbundet SEKOs Trafikklubb och till förlaget Ord& Visor för allt.



I onsdags morse var jag inbjuden till Radio Västernorrland som ville prata med mig. Om boken trodde jag, men det blev kanske mer prat om mig, i vanlig journalistisk anda. Men det var förbaskat trevligt att journalisterna i alla fqall hade läst delar av boken. Jag minns efter boken Järnvägsliv för tre år sedan. Då blev jag intervjuad av en jornalist på TV4 Sundsvall som inte ens hade tittat på baksidestexten. Det var pinsamt.

Det är faktiskt ganska många som efteråt sagt att de hört mig på radio.



Senare samma dag hade vi det första riktiga mötet med den nybildade studiekommittén inom SEKO Mellannorrland, efter hopslagningen av Västernorrlands och Jämtlands avdelningar. Fackliga studier är det ett stort behov av. Mer än nånsin kanske inte är rätt ordval, men det känns i alla fall som om det aldrig sinar, behovet av studier och folkbildning.

Förtroendevalda behöver kunskap och bildning för att stärka sitt självförtroende, för att våga bli mer kaxiga på jobbet. Samma sak med medlemmarna. Utan att kunna avtalen, hur ska vi då kunna stå upp mot försämringar?



Måste få göra reklam för en underbar artikel i Aftonbladet igår. En intervju med Michael Moore om hans nya film: http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article5894129.ab

I filmen A love story sågas Kapitalismen helt och intervjun är helt grym.
Kampen går vidare. Härligt.

måndag 28 september 2009

Boksläppsfest 2 oktober


Välkommen på bokfest! På fredag 2 oktober bjuder ABF, SEKO och förlaget Ord&Visor på fest för att fira min nya bok Trainspottern och andra historier från järnvägen.

Plats blir förstås SJ stationshus i Sundsvall. I källaren med ingång på östra kortsidan och tid 18.30. Det blir livemusik, tågblues med Jörgen Lindqvist och Björn Gimstedt.

Lite enkel förtäring blir det också, till det facila priset 50 kr. Medlemmar i SEKO och andra LO-förbund går dessutom in helt gratis.

Boken säljer vi till reducerat pris denna kväll.
Du kan anmäla dig genom att skriva ett mejl till mig på ake_j@telia.com

Nya boken är här


Nu är den nya boken klar. På förlaget Ord&Visor, se http://www.ordvisor.com/, finns nu Trainspottern och andra berättelser från järnvägen.

Efter en himla massa år på SJ var det dags att samla ihop berättelser från jobbet. Här finns mina egna historier, men också mina kollegers.

De flesta berättelserna är lättsam läsning, roliga berättelser helt enkelt. Sedan finns det några som är mer dramatiska, allvarliga och tänkvärda också.

Jag har gjort boken för att jag vill lämna över berättelserna till så många läsare som möjligt förstås. Men det finns också en tanke att den kanske kan inspirera andra på olika arbetsplatser att göra likadant, att samla ihop era berättelser och ge ut dem i en bok. Jag tror att det kan vara en god idé. Folk mår bara bra av att berätta historier och av att läsa varandras. Och kanske kan det leda till en uppvärdering av det egna jobbet. Och av oss själva. Inte är vi så jävla dumma kanske?
För tre år sedan gav jag ut boken Järnvägsliv på förlaget En Bok För Alla. Då med berättelser av många av mina favoritförfattare, från Strindberg och Ivar Lo över Sara Lidman och Jolo till Henning Mankell, Lena Kallenberg och Claes Hylinger. Och många till. Jag skrev förordet och den sista berättelsen.

Redan då höll jag på att skriva ner berättelser från jobbet. Det har inte gått fort att få den klar precis, men så är det när man har många intressen. Men som sagt; nu är den klar och den har blivit till tack vare alla kolleger som dragit sin historier för mig. Jag har också under tiden haft ett bidrag från Statens Kulturråd som under flera år stött sådana här projekt som går under namnet Kultur i Arbetsliv.
Det tycks nu ta slut i och med regeringens nya kulturproposition och budget. Precis som de tidigare slagit undan benen för En Bok För Alla. Arbetarkultur nej tack, från det hållet förstås.

Jag måste också nämna projektet Boken på Arbetsplatsen, som stöttat arbetarkulturen i många år. Bokombud inom LO, ABFare och författare har kunnat träffas vid seminarier i Brunnsvik i många år. I år blir det på Runö, 16 - 18 november. Skitkul och mycket inspirerande.

Så läs gärna mina böcker och skriv sedan din egen. Vill du ha hjälp, så hör gärna av dig. Vi kommer förmodligen att köra en skrivarcirkel på ABF i Sundsvall i vinter.
Vill du beställa boken av mig, eller kanske du vill att jag kommer ut på ett fackföreningsmöte eller på nåt annat möte och berättar om mitt skrivande, skriv då en rad till mig på
Välkommen!





onsdag 19 augusti 2009

Huset på Lamu

Hej kära vänner,
dags att börja blogga. Behöver en plats att informera om exempelvis vårt hus på Lamu, så jag tänkte börja med att publicera en del bilder därifrån. Det är ju många som har frågat efter det. Sedan blir det snart dags att presentera den nya boken som kommer från tryckeriet när som helst.
Men först Lamu. Som är en ö strax utanför Kenya. En av flera i Lamu-arkipelagen. Staden Lamu finns numera på Världsarvslistan eftersom den är så väl bevarad, sedan 1700 och 1800-talen. Med trånga gränder, gamla palats och en kultur som blandat afrikanskt och arabiskt, dvs Swahili-kulturen. Och med en historia långt längre tillbaka än så.
Och här har vi alltså byggt ett hus. Här kommer bild nr 1.
Karibu!
Huset ligger på Lamus västra sida, mot Kenya till. Nära byn Kipungani som syns på kartan om man går in på Google Earth. Efter Lamu stad, om man följer stranden västerut och sedan söderut så kommer man först till Matondoni och sedan Kipungani. Alldeles efter byn ligger vårt hus, än så länge alldeles ensamt. Men det ska byggas fler hus snart. Några hundra meter (beroende på tidvattnet) ner till vattnet. Och västerut (bakom huset härifrån sett) finns en 12 km lång obebodd sandstrand. Men då är det någon km dit över några sanddyner. En perfekt morgonpromenad.

Dags för bild nr 2.

Det måste bli en bild på en båt. Ön har inga bilvägar. Det här är en dhow av en större modell. Båten heter Jannat och tillhör ett härligt hotell i staden; Jannat House. Som ägs av bl.a. Hans Freijd, som jag, Tina och Camille träffade på Lamu första gången 1994, om jag inte tar fel. Nu bor han utanför Sundsvall tillsammans med sin fru Carina, så vi hinner träffas oftare nu. Både i Sundsvall och på Lamu. Och i Nairobi där vi besökt slumområdet Kibera varje gång vi varit i Kenya. Missa för resten inte utställningen Kibera nr 1, som Tina gjort med foton och annat vi tagit med oss, med hjälp av vänner i Kibera, på Sundsvalls Museum. Den pågår till den 1/11 -09.
Det är via dem som vi fick erbjudandet att bygga huset vid Kipungani.
Bild 3 är från båten. Vi passerar byn Kipungani, en fiskeby. Matondoni, som vi passerat tidigare är mer känt för sina mattor och korgar och annat som de gör av palmblad som flätas. Här byggs också båtar i traditionell stil. Stora som små. Här var vi på ett traditionellt bröllop en gång.



När vi är i huset kommer det alltid upp folk från Kipungani och frågar om vi inte ska köpa lite fisk. Och skolbarn tittar intresserat på oss, liksom åsnorna. Om båtarna är transportmedlet nr 1 på ön så är åsnorna nr 2. Men det kan lika gärna vara tvärtom.


Här väntar några barn på oss när vi är på väg upp till huset på den brygga som Hans och Nzai har byggt från havet genom mangroven och upp till stranden nedanför huset. Ibland går tidvattnet väldigt högt upp här. Jag är van att läsa om mangroveträsk, men det här är mer som riktiga träd, med blommor och frukter och med mängder av fåglar, och med fisk och skaldjur lite längre ut.



Huset har som ett gästrum vid sidan av det vanliga huset, men det är ändå en del av huset. Där har vi två swinging-beds. Jättehärliga att ligga och gunga i. Och det spelar ingen roll hur varmt det är ute, så kommer det ändå in en svalkande vind i huset genom de öppningar som är gjorda under taket. Och som det syns en av på bilden. Huset är på 125 kvm och det har en altan på vardera kortsida, den ena mot soluppgången, den andra mot solnedgången. Inte långt från huset står ett stort gammalt mangoträd, som är som ett Folkets Hus. Här kan man sitt under det stora svalkande trädet och äta, prata och umgås när det är för varmt ute.
Här är vi på plats. Jag, Camille, Tina och Amanda. En vårdag förra året. Allt i huset är av trä och med flätade palmblad som väggar och tak. Byggt i afrikansk stil. Men lite större.
Utanför huset finns det ett träd med cashew-nötter. Kokospalmer finns det också. Vi har planterat mangoträd och bougainvillea. Och mer ska det bli, när vi får fart på jorden.




Här är Tina och Carina ute på en promenad genom en skog av mangrove som bildar ett skyddande tak en sträcka. De är på väg söderut på en promenad längs stranden. Och då kan det vara skönt att ta en väg med naturligt solskydd. Längre bort väntar en behaglig badtur.





En bild på en åsna måste det förstås bli också. Den här tycks ha det ganska bra i ett litet hus mitt inne i staden. Men den skriar lika klagande och hjärtskärande som alla andra åsnor gör. När de används som lastdjur kan de också ha all anledning att klaga på de tunga lasterna av sand, sten eller varor som kommit med båt från fastlandet. Eller allt vad det nu kan vara. Men det finns också ett litet hotell eller sjukhem i stan, för dem som mår dåligt.

Den sista bilden ger jag till vår vackra ekotoastol i tjusigt nästan röd hardwood.
Med den ska vi kunna bidra till en kompost och få lite mera fart på växligheten.
Jag återkommer en annan gång med mer bilder och mer information om vårt fina hus på Lamu. Det återstår en del saker innan vi kan bjuda hem folk. Solpaneler och en vindsnurra planerar vi när det blir fler hus byggda, ett vattentorn till duschen och ett kylskåp till ölen. Sedan är ni välkomna.
Kwaheri!
Vill du veta mer? Kontakta mig på ake_j@telia.com



















































































Nu ska vinsten gå till finska staten

  Finsk tågaktör erövrar Sverige – experter varnar bolaget för kaos Rubrik i Dagens Nyheter 5 mars. Bakgrunden är att Finska statens järnväg...