Fjällstugan nedanför Snasahögarna har varit vår hemvist varje nyår sedan 10 år tillbaka. Så också i år. Men aldrig har vi varit med om så mycket snö som i år. När vi kom var det 28 minusgrader och en vidunderlig stjärnklar himmel där Orion var på jakt. De tre vise männen lyste som Orions bälte – eller som de tre mödrarna, det är bara att välja bland de myter som funnits i historien. Här i mörkret invid Storsnasen känns folktron så nära.
Här tänder vi ljus i stugan efter att ha tampats med snö och vind. Perfekt snö för skidåkning. Vi har kämpat oss en bit uppför fjället nästan varje dag, men sedan har blåst och snöbyar gjort att vi vänt och istället njutit av nedförsåkningen. Vi värmer bastun, tar ett glas vin och lyssnar tillsammans till en ljudbok. Denna gång Blodspår av Johan Theorin.
Det är alltid skönt att komma hit. Känna lugnet och begrunda året som gått. Och göra nya planer.
Inga ungdomar med oss denna gång. Känns ovanligt. Men vi träffades allihop hemma i vår vackra lägenhet i Stenstan i vinterskrud på julafton. Alla fem flickorna, plus Tessis Stefan. En fin kväll med god mat och fina presenter. Och massor av prat. Ellinor, som läser Natur och turism, kanske något att kombinera med folkmusiken, kom från Brunskog i Värmland, Mikaela från
Kiruna (där Nils Petter var kvar och arbetade) och Amanda från Stockholm (Anton var kvar där). Tessi och Stefan bor ute i Granlo och Camille, ja hon är den enda vi har kvar hemma i lägenheten, ofta med pojkvännen Erik. Amanda som rest i Australien, Nya Zeeland och Asien och gjort det som hon drömt om sedan hon var liten och Camille som reste till Spanien för att läsa spanska på Picassoinstitutet och som åker tillbaka i sommar, för att sedan resa till alperna med de vänner hon träffat där.
Vi ser tillbaka på året som gått. Våra resor. Snasahögarna följdes av en fjällvecka efter påsk då vi besökte Mikaela och Nils Petter och åkte skidor i Björkliden, Nikkaluokta, Vassijaure och andra härliga platser. Solen var lika värmande som snön var magnifik. Underbart med Mikaela som lärt sig samiska och arbetar som reporter på Oddasat, samiska TV-programmet.
Sommarresan gick till ön Gozo utanför Malta. En tid med mycket bad, snorklingar och vandringar längs öns smala stilla vägar längs höga branta berg och gamla grottboplatser. Vi hittade många! Lägenheten vi hyrde i fiskebyn som vi hyrt tidigare med Camille och Amanda gav oss möjlighet att prova på en del av öns många godsaker. Som getost och kapris.
Tina gjorde, tillsammans med Stenstans berättarteater, några dagars resa till en berättarfestival i Edinburgh med deltagare från hela världen. Kom hem med god whisky och nya idéer till vandringar nästa sommar i Stenstan. Sommarens vandringar gick i sundsvallsarbetarnas kamp för rättvisa och den folkliga teaterns tecken, med August Palm och Johanna Palm, Luffarparet vid torget, en tobakshandlerska, textilarbetarkvinna, barnkrubbans föreståndarinna,
teaterdirektören och städerskan på teatern samt ett spöke på teatern. Nytt i Stenstans vandringar i höst har varit att Kammarorkestern varit med och det blev succé.
Dessutom tog vi ledigt för en resa till Kenya i november. Denna gång gjorde vi en vandring uppför Mount Kenya, där snön stoppade oss på 4650 meter. En tuff vandring i en underbar miljö. Vore skönt att göra om den, då på en annan del av året. Nu låg höstregnen kvar. Januari ska vara den bästa tiden. Men det var fantastiskt att se bergstopparna runt oss när molnen lättade. Och att det var så grönt, även 4500 m högt upp. Och solen som värmde så intensivt, när den tittade fram.
Efter bergsvandringen, som tog fem dagar, for vi på en tredagars safari i Masai Mara. Solen sken hela tiden och vi såg massor av djur. Kanske tänker vi i första hand på Cheetah, gepardhonan,
som låg och tog igen sig tillsammans med sin unge efter att ha fällt ett byte. Så vackra och stolta. Eller vildsvinen som ser så roliga ut när de springer på korta ben, att de är så snabba hade vi ingen aning om men så klarar dom sig också i denna vildmark där ingen vet vem som överlever natten. Eller de tolv lejonen. Två starka lejonhonor med sina tio ungar. Tillsammans var de en stark grupp. En grupp som kommer att överleva och ge starka arvingar. Dom följde vi när de lugnt förberedde sin jakt på vattenbufflarna. Eller leoparden som vilade i ett träd, i total avslappning, något vi borde ta efter. Vi har en rolig bild med två elefanter som går åt ett håll, medan längre bak i bilden en giraff går åt andra hållet. Vattenbufflarna som skyddar de små i mitten när lejonen kommer och det blir en strid mellan starka. Och allt detta händer i en del av Rift Valley, den enormt stora dalgång där människans ursprung finns. Det är härifrån vi kommer. Det du Åkesson!
Från Masai Mara reste vi ut till ön Lamu och vår banda. Kvar att få till är det elektriska. Vi var där en vecka, men saknar ännu kylskåp och spis. Men vi hade med oss mango, avokado, tomater, bananer som smakade gudomligt och från byn fick vi nybakad chapati och en potatisgryta. Så skönt att komma dit. Där satt Tina och förberedde julprogram på norra berget som skulle hållas fram till jul med skolklasser. Härligt att bada, vandra och sedan efter värmen komma in i ett hus där svalkan känns så befriande. Tystnaden som avbryts av fåglar och åsnor. Vinden från träd och palmer. Vakna till fågelsång, morgonvinden och vyn över segelbåtar ute till havs. Underbart var det också att få träffa våra Lamu-vänner särskilt Doctor som gick runt med plakat och megafon inför festivalen. Trist bara att vi återigen missade Lamu Culture Festival.
Hemma minns vi gärna och med stor glädje Tessis och Stefans bröllop i Galtströms kyrka. En vacker renässansprinsessa som Herman sa, en man borde måla av… inte dåligt betyg. Amanda sjöng i kyrkan och Camille läste en dikt och tårarna i Tessis ögon ville aldrig sluta och sedan tidernas fest på Våningen. En fest som ingen kommer att glömma. Bandet som spelade med Tessis farbror Björn, alla tal och uppträdanden och oförglömligt med Tessi på scenen med ölflaskan i hand dansades på en stol medan Amanda och Anna sjöng en sång om Tessiiiii, Tessiiiii… Verkligen tidernas fest! Och fester tycker vi om. Det-är-för-lite-fester-nu- för-tiden-fest som vi hade som tema under några år tillsammans med andra i Folkets bio i Sundsvall.
Åke har varit ute på många möten under året och sålt och pratat om sin bok Trainspottern … Boken har sålt bra, ekonomiskt har den gått ihop. Mötena har gått i arbetarskrivandets tecken. Men de har också handlat om utförbacken kring svensk järnväg efter avregleringen. Nu är frågan vad nästa bok ska innehålla.
Kanske gör vi något tillsammans.
Våra vänner; ha en god fortsättning på 2011 och hoppas vi hinner träffas mer!
Trettondagsafton firar vi med ett teaterbesök i Stockholm ”Trettondagsafton”, tillsammans med Camille och några vänner till!
”Klang min vackra bjällra i den sena kväll
Spring min vackra fåle över mo och fjäll
Hemåt ila vi i vindens snabba fart
Där så vilar vi i mjuka armar snart
Och vår lycka ingen må förtycka”
Hälsar Tina och Åke
För dig som söker berättelser om arbetet längs järnvägen är denna bok oundgänglig. Mikael Nyberg skriver i Det Stora Tågrånet att boken Trainspottern är den bästa skildringen av arbetet på järnvägen idag.
