onsdag 28 april 2021

28 april World Day for Safety and Health at Work

28 april är Den internationella arbetsmiljödagen, dagen då vi minns och hedrar de arbetare som dör på arbetsplatsen. Denna text skrev jag efter min arbetskamrats död:

En järnvägare är död

En järnvägare är död. Förolyckad under ensamarbete.
Vi var arbetskamrater på den tiden då vi järnvägsanställda ännu arbetade åt ett och samma företag.
Vi arbetade på bangården. Med godståg och persontåg. Tidiga morgnar och sena kvällar gick vi och sparkade loss bromsblock, vi slet med nerisade koppel och med luftslangar. Vi satte ihop tågsätt, delade andra.
Nu är hon borta. Dog i en olycka när hon arbetade ensam, hon skötte själv både lok och vagnar.
Dessa ständiga besparingar. Det sparas in på personal, det sparas in på underhåll av lok, det sparas in på underhåll av spår.
Min arbetskamrat fick betala med sin kropp och med sitt liv. Hon skulle just få sitt första barnbarn.
Åke Johansson

måndag 12 april 2021

Krönika om arbetarskrivare och att räta på ryggen inleder Facklig Vänster/Kultur

 Nu kör vi igång med mer kultur på Facebooksidan Facklig Vänster:



KLASSKULTUR PÅ FACKLIG VÄNSTER
Nu och framöver kommer vi att uppmuntra och upplåta utrymme för mer kulturinslag på Facklig vänster. Först ut är Åke Johansson, arbetarskrivare och pensionerad järnvägare. Hans krönika, som finns länkad i inlägget på Facklig vänster härunder, kan gärna läsas som en uppmaning. Åke, som också bidrar med tips på hur man kan komma igång, kommer att återkomma med mer material.
Vi har också fått in dikter av fd betongarbetaren (numera byggnadsombudsmannen) Lisa Ledin, den första publicerar vi nästa vecka.
Vad vi vill ge plats för, och uppmuntra, är framför allt texter som tar sin utgångspunkt i arbetslivet, utifrån ett arbetarklassperspektiv (utifrån en bred definition, förstås). Skriver du poesi, noveller eller krönikor utifrån ett klassperspektiv, eller är du sugen på att pröva, och bli publicerad på Facklig vänster? Kulturen är en kraft, och vi vill gärna ge spridning och uttryck för den verklighet som ofta är satt på undantag i det större mediala sammanhanget. Du behöver inte vara ”proffs”, och vi kan hjälpa till med tips och bolla utkast.
(Vi har ingen budget för detta och kan inte stå för någon ekonomisk ersättning, utan det är ideellt engagemang som efterfrågas).

Och här kommer krönikan:

Åke Johansson, pensionerad järnvägare i Sundsvall (tidigare varvsarbetare från Karlskrona), kommer att presentera texter och annan kultur här på Facklig Vänster. Här är hans första krönika. Efter den följer även tips för dig som vill komma igång med arbetarskrivande!

————————————

Räta på ryggen!

Klasskampen lever, men det är kapitalisterna som driver den. Medan lokförare och brevbärare, undersköterskor och metallarbetare i stort har tappat tron på att vara en kraft i samhället, så snacka om att kapitalisterna har klassinsikt. De lyser av självförtroende och darrar inte det minsta inför förhandlingarna med LO-förbunden. Så kan de hålla lönerna nere och försämra anställningstrygghet och strejkrätt ytterligare.

Till sin hjälp har de många partier som arbetar för dem och en rik press där deras bokförlag och tankesmedjor tar plats. Tidningar och kommuner prisar entreprenörer och hyllar influencers, medan de som skapat välfärden och det moderna Sverige – arbetarna – inte ens syns. Som bortblåsta, liksom arbetarpressen. Istället är vi individer. Som ska sköta sig själva istället för att se sig som del i en klass.

Vi borde ha fackliga agitatorer som på varje arbetsplats beskriver de ökande klassklyftorna. Att en direktör får 20 miljoner i bonus trots att de redan tjänar över tio miljoner. Medan Eva, efter att ha jobbat ett långt yrkesliv som städerska på tågen eller Gunilla, som vårdbiträde, går hem med eländigt låg pension. För några, många, ska ju betala de rikas lyxliv. Det är skamligt hur klassklyftorna har fått öka så här. Hur kan det få fortsätta?

Nyckeln till makten ligger i att ta tillbaka tron på oss själva. Oss tillsammans som klass.

I Sverige har arbetarlitteraturen tidigare betytt mycket i samhället. Som Ivar Los böcker om statarna. Sjömannen och författaren Ove Allansson som med sina böcker gav kraft åt fackets krav på bättre arbetsförhållanden på sjön. Sara Lidmans bok Gruva gav gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget råg i ryggen inför deras stora strid. De medverkade alla till att arbetarna fick människovärdet tillbaka.

Böckerna, sången och konsten blev liksom de fackliga och politiska studierna tidigt en viktig del i att hålla ihop som klass och att blicka framåt. Böcker såldes i massupplagor. De mångas insikt att man tillhörde en arbetarklass gav fackförbunden tyngd och tvingade borgarna bakåt.

Dagens arbetarskrivare, om än mindre kända, för traditionen vidare och skriver för arbetare. Som Jenny Wrangborg och David Ericsson, som 2017 delade på SEKOs stora litteraturpris till Ove Allanssons minne.

Fackförbunden borde ta mer hjälp av kulturen, av arbetarförfattare som visar att vi är många som har det likadant. Som vill och kan hjälpa till att skapa liv i arbetarrörelsen. Som skriver om arbetare och gör oss tydligare. Arbetare som har roligt, är riktigt förbannade men också ledsna. En och en och tillsammans. Vi kan skriva om hur en tomte kan användas i facklig kamp, om att fira lugnet vid havet efter en lång dag bakom lastbilsratten, om en semmeltjuv på verkstaden, om hur man håller ihop på bageriet då en nyanställd råkar stoppa bandet och allt bröd förstörts, om att följa regler till punkt och pricka som en maskningsaktion, om hur det är att kämpa, om att man aldrig ska vänja sig vid dumheter på jobbet, istället ska man göra uppror. Om vår verklighet.

”Arbetare, räta på ryggen!” brukar Vibeke Olsson, författare till romanserien om sågverksarbetarflickan Bricken som var med vid Sundsvallsstrejken 1879, säga. ”Glöm aldrig att det var ni som byggde det moderna Sverige!” För så var det. Med arbetet och med våra organisationer.  Vi måste lära oss den läxan nu, att det är vi som bygger landet! Då kan vi också ta tillbaka vad vi förlorat.

Vi behöver sprida arbetarlitteraturen och annan kultur som visar samhället ur vårt eget perspektiv. Och liksom vi behöver fler fackligt och politiskt aktiva, behöver vi bli fler som skriver! Som bidrar till att göra klassamhället tydligare!

Åke Johansson

——————

Tips från Åke för dig som vill börja skriva!

Inspireras!
Föreningen Arbetarskrivare ger ut tidningen Klass, fyra gånger per år. Du kan prenumerera och bli medlem. Föreningen ger ut en antologi vartannat år.

Delta i skrivskola:
”Kvastens skrivskola” startar 14 april, digitalt, med målet att fler ska börja skriva om sina liv och sitt arbete. Kvasten är en facklig tidning som ges ut av arbetare på Volvo Personvagnar i Torslanda. Läs mer här, och låt dig inspireras och starta liknande på din arbetsplats eller på din ort!

Kursledare är Henrik Johansson, som är med i Föreningen Arbetarskrivare. Han har gjort en studiehandledning för skrivarkurser, som finns att ladda ner kostnadsfritt från ABF, https://webbutik.abf.se/ftp/files/studiehandling%20Skriv%20om%20klass.pdf

En annan kurs på gång är LOs och ABFs digitala skrivarkurs för arbetare med Anneli Jordahl som kursledare. Dessvärre så har anmälningstiden just gått ut, men här finns info om den.

Kom igång och skriv: Ta gärna kontakt med facket och ABF lokalt och hör om de kanske kan starta en skrivarkurs för arbetare. Just nu måste det bli digitalt. Föreningen Arbetarskrivare brukar alltid kunna hjälpa till med studieledare. Kontakta gärna mig om du vill veta mer, ake.johansson04@gmail.com

måndag 5 april 2021

Kommentar till artikel i ST om ett skolbolag som fått för få elever

 Marknadsskolan öppnar sin käft och slickar sig om munnen efter elever att suga åt sig. Denna gång blev det för liten fångst, skulle inte bli tillräckligt vinstgivande, så företaget kastar upp årets elevfångst. Utslängda till någon annan som kan tänkas ta emot dem. Men alltid finns kommunen där. Kommunen tar ansvar för elevernas skolgång.

Samtidigt som politiker varje år tvingas betala flera tiotals miljoner extra till friskolorna som kompensation för att kommunen måste stoppa in pengar till skolor som inte går runt, leker stora aktiebolag med elever och skolor som om de vore något som samlas på en slags lagerhylla där på skolmarknaden. Kravet på besparingarna gör att den ena byskolan efter den andra läggs ner när eleverna blir för få, eleverna hänvisas till en annan kommunal skola längre bort. Vilket oftast leder till att ännu fler föräldrar väljer en friskola. En ond cirkel som bara gynnar de stora skolkoncernerna som numera ägs av utländskt kapital.

Friskolan öppnar inte

 I dagens Sundsvalls Tidning, som inte kommer i pappersupplaga utan bara på nätet, finns en artikel om aktiebolaget Jensen Education som hade tänkt öppna en skola i Sundsvall till hösten. De säger sig ha fått ett fint bemötande och lokalerna, gamla Postens lokaler i centrala stan, var perfekta, men eftersom de inte har fått tillräckligt många elever som anmält sig, så väljer de att stå över ett år. De elever som angett Jensens som sitt första- eller andraval får hitta en annan skola att börja i. Men de har inte gett upp. Till nästa år ska de återkomma och innan dess ska de bli bättre på att informera om varför elever ska lämna de skolor de nu går på och istället lämna över sin skolpeng till Jensens bolag.

För mig är det en makaber och talande läsning. Så här fungerar skolan, dvs dagens Marknadsskola. Tjänar de inte tillräckligt mycket pengar så blir det ingen utbildning. Bara så där. Det är denna anarki på skolmarknaden som kommunen får betala för eftersom kommunen har ansvaret för alla elevers utbildning. Det är dessa marknadsskolors verksamhet som är den stora anledningen till att kommunen måste spara in pengar och även lägga ner enskilda skolor. Det är för sorgligt att marknaden och bolagens vinster eller brist på vinster får sabotera för skolor och elever.

https://www.st.nu/artikel/vandningen-friskolan-oppnar-inte-i-sundsvall-i-host-farre-antal-sokande


lördag 3 april 2021

Drömmar om bröd och arbete i Norrbotten

Jag recenserade romanen Hon är ändå bara flicka av Ulla Brännström Englsperger i Flamman nyligen, nr 12. Förlaget lade ut recensionen, två sidor, på sin Facebook-sida. Boken är andra delen i en serie historiska romaner som utgår från författarens mormors mors livsöden i Tornedalen från slutet av 1800-talet. Följer arbetarrörelsens framväxt i spåren av bland annat järnvägens och malmfältens frambrytning. Skildrar också kvinnors kamp liksom samers och finnars utsatthet. Väldigt intressant och välskrivet.


Ulla Brännström Englsperger får fina vitsord för sin roman Hon är ändå bara flicka, av Åke Johansson i Flamman!




Nu ska vinsten gå till finska staten

  Finsk tågaktör erövrar Sverige – experter varnar bolaget för kaos Rubrik i Dagens Nyheter 5 mars. Bakgrunden är att Finska statens järnväg...