lördag 31 december 2022

Nya boken om ett finskt krigsbarn liv

 

Jag har skrivit en bok tillsammans med Veikko Keteli, som kom till Sverige som krigsbarn från Finland 1944. 

I boken berättar vi om evakueringen och första tiden i Sverige, i en liten by i Småland. Om hur han 1947 reste tillbaka till mamman i Borgå. Pappan var död, följde med ner i havet när pansarfartyget Ilmarinen sprängdes av en mina och sjönk. Mamman var arbetslös o bostadslös o gick på kurs i norra Finland när Veikko flyttades till Finland. Veikko hamnade först i en annan familj och därefter i barnhem. 

Det blev inte mycket bättre när mammans kurs var klar. 

Det blev några tuffa år. Skildringen är osentimental. När skolan började fick han åka till gården i Småland på sommarloven. När han skulle börja tredje klass valde han att stanna i Sverige och blev kvar här. Han blev svenskunge i Finland och finnunge i Sverige. Mobbades på båda ställen.

Hur drabbades han och andra krigsbarn av att flytta från sin mamma? Vad betydde det för mamman att inte ha möjlighet att ge sitt barn en lika bra uppväxt som den andra familjen i Sverige? 

Han kom till Timrå och Sundsvall när skolan var slut efter 7e klass. 

Mamman flyttade också dit. Och Veikko fick syskon både i Finland och i Sverige.

I boken berättar vi sedan om hans bildningsresa via en stor läshunger som liten till hans arbeten som elektriker och senare på 80-talet som korrespondent i Moskva för tidningen Norrskensflamman. Där kunde han berätta om den nya öppenheten som Gorbatjov lyckades driva igenom. Han skrev om vanligt folks liv i Sovjet, men också om katastrofen i Tjernobyl och om kriget i Afghanistan. 

Vi får också del av hans förälskelser och familjebildningar. Idag bor han tillsammans med sin Ada i Oslo, där han arbetat som lagerarbetare och -förman, innan han pensionerade sig. 

Han har fem barn varav en grabb var med på ön Utøya och drabbades av terrorattacken som dödade så många politiskt intresserade arbetarungdomar. 

Boken kom till tack vare en gemensam bekant som tyckte att Veikko, nu 81 år, borde skriva ner sina berättelser och som sedan frågade mig när Veikko själv inte hade ork som han sa. 

Boken kan köpas av mig. Kontakta mig
via facebook eller mejl, akejoh53@gmail.com

Nyårshälsning

 Gott nytt år vänner!

Så här på nyårsafton, när snön har slutat falla och morgondagens prognos visar på solsken och några få minusgrader och lugna vindrörelser på fjällen, och när kalkonen har landat mjukt i kistan, då är det dags att tänka på nyåret. Hur ska det gå? Det vet jag inte men jag hoppas på bättring, att allt fler höjer rösten för att åter satsa på gemensam välfärd och ett anständigt liv för alla, istället för att vi ska smörja allt fler miljardärer, att solidaritet ska vinna över girighet och att vänstern, arbetarrörelsen och andra folkrörelser lägger mer kraft på folkbildning, på kultur, studier och demokrati. 

Vi tillsammans! Gott nytt år, vänner!

söndag 4 december 2022

Jag lärde mig gilla läget - Ett finskt krigsbarn minns. Nu är boken under tryckning

 Efter flera års arbete är nu boken under tryckning. En biografi kring ett finskt krigsbarns liv. Hur barndomen var? Ja, det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, som Veikko säger, liksom den finske författaren Ben Furman. 

Följande text om boken finns på förlaget Ord&visors hemsida. Därifrån kan boken också beställas.

Veikko Keteli var ett av omkring 70 000 finska krigsbarn som evakuerades undan kriget till Sverige. Han föddes i finska Borgå 1941. Pappan dog när pansarfartyget Ilmarinen sprängdes av en mina samma år. 

Barndomstiden växlade mellan fosterföräldrarnas bondgård i Småland och den arbets- och bostadslösa mamman i efterkrigstidens Finland – som finnpojke i Sverige och svenskunge i Finland. 

En tid av både kaos och kamp, men Veikko följer maximen Det är aldrig försent att få en lycklig barndom. Bara att gilla läget. Han läste tidigt och mycket; där fann han dörrar till andra världar och han insåg hur stor världen var. 

Vi får följa evakueringen, barndomens lek, skolgången i både Finland och Sverige, förälskelserna, församlingen, krigstjänsten i ett finskt tidigare dödsläger och svartlistningen som fackligt och politiskt aktiv elektriker i Sundsvall. 

Veikko blev så småningom Norrskensflammans korrespondent i Moskva och upplevde såväl förhoppningarna runt Gorbatjov som katastrofen i Tjernobyl och kriget i Afghanistan. Terrorattacken på Utøya drabbade hans egen familj. 

Som åttioårig pensionär i Oslo, med fem barn och med barnbarn runt om i norra Europa, har minnet stärkts av många och långa samtal med författaren Åke Johansson!

söndag 16 oktober 2022

Tal vid manifestationen Stop Hazara Genocide, Sundsvall 14 oktober

 I fredags anordnade den afghanska föreningen Darya en manifestation på Stora torget i Sundsvall. Flera tal hölls och ca 250 personer, mest afghaner, var på plats för att visa sin avsky inför det massmord mot hazarer som pågår sedan länge i Afghanistan, men som har ökat i omfattning. Svenska Afghanistankommitténs lokalförening i Sundsvall var inbjuden och jag höll ett anförande, med text ungefär som det som här trycks. Bilderna är från manifestationen. På mötet tog jag också upp kritik mot det minskande biståndet till Afghanistan och risken för en svår hungerkatastrof i landet, liksom Svenska Afghanistankommitténs verksamhet.

Afghanistan augusti 2021, för lite mer än ett år sedan. Talibanerna tog makten i hela landet, det gick väldigt snabbt mot slutet och de utländska trupperna flydde i all hast tillsammans med den tidigare styrande korrumperade eliten. Kriget var slut. Folket längtade efter ett liv i fred. Med bröd, frihet och arbete. Men många såg med djup oro mot framtiden med Taleban.

Idag, mer än ett år senare, har landet tagit många steg bakåt på flera håll. Folket lider svårt av brist på livsmedel, torka och pandemi. FN varnar för en hungerkatastrof. Och samtidigt har Kvinnors och flickors rättigheter begränsats, liksom rätten och möjligheter till fria media. Journalister får svårt att arbeta, många försvinner, många mördas.


Taleban liksom IS/ISK fortsätter också att diskriminera, terrorisera, tortera och mörda motståndare. Allra särskilt riktar de in sig på minoritetsgruppen hazarer.

 

I april i år attackerades två pojkskolor i det hazardominerade bostadsområdet Dasht-e-Barchi med tre bomber. Boende som sprang till den ena skolan för att försöka rädda livet på skadade sprängdes också till döds.

Förra våren attackerades också en flickskola i samma område med bomber, som dödade minst 94 och skadade minst 240. 

Våren före det dödades minst 24 i en attack mot en förlossningsklinik, också den beläget i Dasht-e-Barchi. Nyförlösta mammor och deras bebisar sköts ihjäl inne på sjukhuset.

I april i år dödades minst 31 och minst 87 skadades i en bombattack mot en moské i ett område i Mazar-e Sharif. Även det ett område som domineras av hazarer.

Och Bara för två veckor sedan sprängde en självmordsbombare sig på en skola i Kabul. 50 dödade, nära 100 skadade. De flesta dödade var flickor som skulle göra ett antagningsprov för att komma in på universitet.


 Flickor och pojkar, som gått till skolan för att studera, men de mördades.

Kvinnor som tagit sig till ett sjukhus för att föda barn. Mördades, både kvinnor och barn.

Män som gick till mosken för att höra Allahs ord. Mördades.

 Alla mördades för att de var hazarer.

De flesta av dessa massmord har IS/ISK tagit på sig.


 Ett krig tog slut i augusti förra året. Men kriget fortsätter. Ett annat krig. Andra sorters krig.

Det är inte fred när man inte kan ställa fram mat till sina barn, när inte barn får gå i skola. Det är inte fred när kvinnor inte kan gå till sitt arbete, inte ens föda barn i trygghet. Inte fred när man inte är säker i en moské.

Det är inte heller fred när man mördas för att man tillhör en minoritet.

 

Talibanerna har nu ansvaret, de är ansvariga för brotten mot mänskliga rättigheter. De är också tillsammans med ISK ansvariga för att hazarer terroriseras och massmördas. Soldater och poliser borde finnas på plats för att skydda hazarer, inte för att terrorisera dem.

 

 Även omvärlden har ett ansvar.

 Sanktioner riktade mot det nuvarande talibanstyret och frysningen av den afghanska centralbankens tillgångar i USA och Europa har lamslagit landets finansiella system. Detta har i sin tur förvärrat den ekonomiska och humanitära krisen. Enligt FN riskerar nästan hela Afghanistans befolkning att hamna i fattigdom före årets slut. 

Svenska Afghanistankommittén arbetar bl a med sjuk- och hälsovård, utbildning, rehabilitering av personer med funktionsnedsättningar. Vi verkar i 15 av Afghanistans provinser, däribland Bamiyan och Wardak.  SAK har över 7 000 anställda, av dem är över 99 procent afghaner.

Svenska kommittén utbildar både pojkar och flickor. Vi har även skolor för flickor över 6 e klass, vilket regeringens skolor inte har. Förra året gick över 104 000 afghanska barn i någon SAK-stödd skola, varav 60% var flickor.

 

Det är med stor oro och djup förtvivlan jag ser på utvecklingen i Afghanistan. 

Jag är orolig för att det svenska biståndet till Afghanistan, som redan drabbats av nedskärningar, kommer att minska ytterligare med en ny svensk regering. Jag är djupt orolig för vad det kan innebära för en redan hungrande befolkning. Och för att det minskade biståndet kan göra hazarers situation i landet ännu svårare, när de styrande söker peka ut andra som ansvariga, andra som mindre värda. 

Jag känner en djup förtvivlan över de fortsatta skamliga attackerna, massmordet, på hazarer i Afghanistan. Mördandet av hazarer måste få ett slut!

 

Avslutningsvis vill jag peka på det motstånd som finns och som ibland syns, som de demonstrationer som skett och sker i landet, fr a i Kabul där människor, främst kvinnor, går ut och demonstrerar för bröd, arbete och frihet. Som senast den 13 augusti, ett år efter Talebans maktövertagande. 

Där, i protesterna, finns hoppet om en bättre framtid. Där och i de skolor där pojkar och flickor får sin utbildning, finns hoppet om en ljusare framtid. 

I en framtid kan vi i Kabul liksom i Teheran idag få se hur folket protesterar mot såväl bristen på bröd och arbete som mot diskriminering, terrorisering, tortyr och massmord i Afghanistan.


fredag 27 maj 2022

Ordet fritt, ABFs kultur- och folkbildningsdagar i Gävle

Tre intensiva dagar på Ordet fritt, ABFs folkbildningsdagar i Gävle, 18-20 maj. Under temat Gör din röst hörd deltog 1000 deltagare från Arbetarnas Bildningsförbunds avdelningar runt om i landet på föreläsningar, seminarier, workshops och konserter för att inspireras och skaffa sig lärdomar att använda sig av själva. För att förverkliga parollerna En annan värld är möjlig och Bekämpa de ökande klasskillnaderna.

ABFs verksamhet bygger på att hjälpa medlemsföreningar med studier, kultur och annan utvecklingshjälp som de behöver. De flesta av de över hundra programpunkterna genomfördes på det stora Länsmuseet i Gävle och några av medlemsföreningarna eller samarbetsorganisationerna fanns på plats med bokbord i ett tält utanför museet. Där fanns bl a Hyregästföreningen och PRO, Afrikagrupperna och Föreningen Arbetarskrivare, Synskadades Riksförbund och Verdandi och många fler.

För programmen stod sedan både ABF och/eller medlemsorganisationerna och de präglades av en inriktning på solidaritet, att samhället kan förändras till det bättre och att vi som var på plats ska vara med i den förändringen. På Ordet fritt är folkbildare medvetna om att en förändring kan bara ske om folk organiserar sig i etablerade folkrörelser eller andra sociala rörelser. Inte av enstaka eldsjälar utan av folk i rörelse, folk som vill förändring och som bestämmer sig för att göra något åt det.
I dagens Sverige ökar nu sedan ett par decennier klasskillnaderna, på alla områden. Klimatförändringarna blir allt tydligare, samhället behöver ställas om, en ständigt ökad tillväxt är inte hållbar, landet saknar en politik för bostadsbyggande när marknaden och byggherrar bestämmer om, var, hur och när det ska byggas och för vem, läsandet fortsätter minska bland arbetarklassen och det går vidare till barnen, fr a pojkarna, kulturens plats i folkrörelserna minskar, mm. Det var exempel på frågor som togs upp i såväl föreläsningar som workshops.
Själv lyssnade jag på t ex Nina Björk som pratade om frihet, som i högerns version aldrig kan gå hand i hand med jämlikhet, medan socialister borde ta tillbaka begreppet Frihet som en vänsterns paroll. För det är bara tillsammans med ekonomisk demokrati som frihet kan utvecklas jämsides med jämlikhet.
Jag deltog i Afrikagruppernas samtal om solidaritet och arbetarförfattaren Bernt Olof Anderssons samtal om sitt skrivande, som går hand i hand med såväl läs- som skrivfrämjande. Jag lyssnade på seniorer, mest kvinnor förstås, som läser och skriver tillsammans och som ger varandra trygghet och förståelse.
Jenny Bengtssons erfarenheter om facklig kamp och glädjen att få uppleva och vara en del i den var inspirerande, hennes bok måste spridas på fackliga utbildningar.
Mats Wingborgs föreläsning om sin bok om hur Sverige kommer att se ut om de blåbruna partierna får makten i höstens val, utifrån hur de styr i en del kommuner, och vad som behövs för att stoppa dem, missade jag. Det var fullsatt. Kul att så många ville lära sig det.
Kan inte nämna allt, men intressant var också att ABF nu skrivit ett avtal om samverkan med Vänsterpartiet. Det var också fullsatt i en stor salong, 100 pers, när Nooshi Dadgostar pratade om Handslaget med ABF och om hur partiet och Hyresgästföreningen stoppade en extrem hyreshöjning och om hur de ska försöka få fram en statlig bostadspolitik med målet att bygga bostäder istället för dagens avsaknad av sådan politik. Den positiva respons som hon fått efter den segern vill hon gärna känna av igen.
David Jonstads föredrag om klimatförändringarna och om en kommande samhällskollaps när det inte längre finns mer olja och gas att utvinna och när tillväxten inte längre kan öka. Det behövs en omställning till ett hållbart samhälle och vi vet i stort vad som behövs, men långt ifrån tillräckligt genomförs. Mycket behöver göras i lokala omställningsprogram.
Det har varit massor av musik. Som ABF Västernorrlands fantastiska program i gamla Sjömanskyrkan om skotten i Ådalen 1931, Glöm dem aldrig. Mycket bra framförande och väldigt positivt mottagande, med alla applåder. Även Tobbes ukuleleorkester fanns på plats och drog ner applåder i massor under ett kvällsprogram.
Flera utställningar fanns på plats. Bl a en mindre version av Vi som arbetar med våra kroppar. Den finns nu på ett antal LO- distrikt runt om i landet. Även en konstutställning som varit på turné i mindre orter i Kronoberg visades. Och mycket annat kring kultur och politik med syftet att använda ny kunskap till att förändra samhället.
Bra dagar i Gävle. Återstår nu att göra verkstad av vad vi fått lära dessa dagar.
Lägger ut några bilder. Missade tyvärr bild från Nina Björk och David Jonstad. Istället två lokala musikgrupper som medverkade en av kvällarna.

Kortsiktig opportunism att använda biståndet till flyktingmottagande

 Debattartikel från Sundsvalls Tidning 14 maj

Regeringen har aviserat att 10,3 miljarder ska tas från det svenska biståndet för att täcka kommunernas kostnader för att ta emot flyktingar från kriget i Ukraina. Självklart ska Sverige hjälpa ukrainska flyktingar, men att ta pengarna från stödet till fattiga människor i bland annat Afghanistan, som har drabbats av decennier av krig, är helt fel.

Nedskärningarna motsvarar 18 procent av biståndsbudgeten. Det kommer att drabba miljontals människor som får livsavgörande stöd från Sveriges biståndsorganisationer, inklusive Svenska Afghanistankommittén (SAK) som driver sjukvård och utbildning på den afghanska landsbygden. 


För SAK:s del skulle en så stor nedskärning motsvara nästan hälften av organisationens utbildningsprogram som idag ger över 100 000 barn tillgång till utbildning, varav 60 000 flickor, och som sysselsätter mer än 3 000 lärare. 



Det är bara ett exempel av många. Nedskärningarna kommer att få förödande effekter för arbetet mot fattigdom och förtryck, för fred, demokrati, kvinnors rättigheter och för klimatet.


Fler barn kommer att gå miste om utbildning, fler kommer att knuffas ner i extrem fattigdom, fler kommer att berövas både rättigheter och livschanser. Det är ett perfekt recept för nya humanitära kriser och flyktingströmmar.


Sverige bör göra allt som krävs för att flyktingarna från Ukraina ska få ett bra mottagande. Men varför ska fattiga människor i andra konfliktdrabbade länder som Afghanistan, Syrien och Etiopien betala notan?


Ukrainas kris är tyvärr bara en av många i världen. Fattigdom och hunger ökar för första gången på decennier. Bara i Afghanistan bedömer FN att 97 procent av befolkningen på nära 40 miljoner riskerar att leva under fattigdomsgränsen inom några månader. Att använda biståndet till flyktingmottagande i Sverige är kortsiktig opportunism.

Åke Johansson, Svenska Afghanistankommittén i Sundsvall


söndag 8 maj 2022

Varför inte en gammal hederlig folkbildningskampanj om NATO?

 Intressant. Socialdemokraternas kvinnoförbund säger nej till att Sverige ska gå med i Nato. Även ungdomsförbundet, SSU, har sagt nej till att gå med i Nato. Ordföranden för socialdemokratiska Tro och Solidaritet säger också nej till NATO.

Det är tydligt att det finns många inom S som inte har svängt i frågan i den fart som de flesta ledande i S har gjort utan står fast vid alliansfriheten. Nu skulle man önska en gammal hederlig folkbildningskampanj där bildningsförbund som ABF arrangerar studiecirklar för sina medlemsorganisationer.

VänsterVeteranerna i Sundsvall stod upp för pressfriheten 3 maj

 3 maj uppmärksammas Pressfrihetens dag internationellt, enligt FN-beslut. Vänsterveteranerna i Sundsvall passade på att markera dagen på Stora torget 3 maj från kl 12 till kl 18. Vi delade ut flygblad, texten kommer längre ner, bjöd på kaffe/te och hembakade bullar, vi höll korta tal, firade att Sverige och andra länder ligger högst upp i pressfrihetsindex och vi pratade med folk på torget. 

Reportrar utan gränser ger denna dag ut sitt årliga Pressfrihetsindex. Dessvärre respekteras pressfriheten allt mindre, i allt fler länder klassas läget för pressfriheten som mycket allvarlig. Se mer på sidan reportrarutangranser.se

Vi hade också en insändare inne i Sundsvalls Tidnings nättidning 1 maj, med ungefär samma text som den som följer här, från flygbladet. Vi hade också skickat insändaren till Flamman och dagens ETC, men utan resultat. Varken ST, Radio Västernorrland eller SVT uppmärksammade vår aktion på torget.

Flygbladstext:

        Stå upp för pressfriheten!


Skulle du vilja att alla journalister måste skriva som regeringen bestämmer? Eller som storföretag, drogkarteller, eller religiösa ledare vill? Ska några få personer kontrollera media? Ska Sveriges Radio/SVT/UR skäras ner?

Pressfriheten är en viktig del av demokratin. När journalister dödas för att de skrivit vad de sett eller vet, så är det ett angrepp på både journalisten och på demokratin. När någon skickar hotbrev mot journalister i Sverige är också det ett hot mot inte bara journalisten utan också mot vår demokrati. Målet är att hindra det demokratiska samtalet. 

Lyckligtvis tillhör Sverige och övriga Norden de länder som rankas som bäst i världen när det gäller pressens och journalistikens frihet. Enligt Reportrar utan gränser dödades förra året 46 journalister och 488 fängslades, en dramatisk försämring mot tidigare. Flest mord på journalister skedde i Mexico och Afghanistan. Bland länderna som är sämst på pressfrihet finns också Kina och Eritrea, där den svenske journalisten Dawit Isaak är fängslad sedan 2001.

Krigets första offer är sanningen. Ryska trupper besköt TV-huset i Kiev för att stoppa nyheter om kriget från den ukrainska sidan och journalister är direkta måltavlor. Minst sex journalister har dödats i Rysslands anfallskrig. Ryssland är på plats 150 av 180 länder enligt Pressfrihetsindex.

Julian Assange från Australien sitter i brittiskt fängelse i väntan på beslut om utlämning till USA, där han riskerar 175 års fängelse. Hans ”brott” är att på Wikileaks ha visat på krigsbrott i Irak och Afghanistan, bland annat filmer där amerikanska soldater i helikopter skjuter ihjäl civila, även barn. Amnesty, FN:s tortyrrapportör, Reportrar utan gränser och många fler kräver att han släpps fri.

Andra exempel på inskränkningar i pressfriheten är när anhängare till extremist- och konspirationsteorigrupper har attackerat journalister. Som vid stormningen av Capitolium och vid en del antivaccindemonstrationer. Journalister som inte delar deras syn misstänkliggörs, anklagas för att sprida fake news och möts av hot. Covid 19 har också använts av styrande i flera länder för att hindra journalister i deras arbete.

Vid en debatt nyligen, arrangerad av Reportrar utan gränser, ville tre partier - M, KD och SD - skära ner på verksamheten för Public Service, dvs Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion. Även detta måste vi betrakta som hot mot demokratin. Liksom att mer än 90 procent av svenska dagstidningar kontrolleras av sex ägare.

Vi Vänsterveteraner i Sundsvall vill inför pressfrihetens dag, 3 maj, rikta uppmärksamheten på brotten mot pressfriheten. Vi vill också rosa journalisterna på Sundsvalls Tidning, på Sveriges Radio, på SVT och andra media, som genom sitt arbete står upp för det fria ordet och för demokratin.

3 maj finns vi på Stora Torget kl 12-18! Kom och fika och prata med oss om pressfrihet!

För det fria ordet! För ett öppet demokratiskt samhälle!

För Vänsterveteranerna i Sundsvall: Kenneth Challis, Elisabet Finné, Eva Hagberg Kling, Christer Hultberg, Åke Johansson, Martin Jägesten


fredag 18 februari 2022

Marknadens misslyckande är den viktigaste lärdomen av pandemin

Har vi lärt oss något av pandemin? Eller blir det återgång till same business? Att marknaden tillåts bestämma?

Många drabbas fortfarande av Covid-smittan. Väldigt många, särskilt bland världens fattiga, har ännu inte fått tillgång till vaccinet. De betraktas inte som tillräckligt profitabla. 

Men här har de flesta restriktioner tagits bort. Och nu? Återgång till det normala eller har vi lärt oss något? Att alla ropar på staten efter hjälp borde få åtminstone en del av marknadsekonomins anhängare att tänka till.

Att som tidigare regeringar lägga över hälso- och sjukvårdens beredskap och människors liv och död i händerna på marknaden är de flesta överens om att sätta stopp för nu. Men inte i riksdagen. Byt ut dom! 

Vårdpersonal är en av de grupper som gjort ett fantastiskt arbete under pandemin. Politiker borde förstå att värdesätta deras arbete högre. Bättre anställningsförhållanden och högre löner borde vara självklart. Istället så bidrar politiker från S och högerut med att försämra det anställningsskydd som arbetarrörelsen drev igenom på 70-talet. Privatiseringar har samtidigt bidragit till att fördyra sjukvården och äldreomsorgen, som också blivit mer ojämlik. Har du pengar kan du köpa dig före i kön. Även detta måste tas upp politiskt.

En gång i tiden, innan politiker på 80-talet lät sig luras av näringslivets lobby och började låta marknadens Just in time-filosofi regera överallt, hade staten ett beredskapslager av t ex sjukvårdsmaterial. Det behövdes inte, staten kan köpa på marknaden, sa högern och S hakade på. När det nu ställdes på prov var det inte mycket värt. Lagret av munskydd m.m. saknades och regioner lånade ut pengar till företagare för att de skulle producera munskydd som dessa sedan sålde dyrt.

Sverige hade tidigare egen statlig tillverkning av vaccin. Den bolagiserades, såldes ut och flyttades utomlands. Idag har vi måst låna miljarder för att betala utländska bolags tillverkning av vaccin.

Många lärdomar finns att dra, men det kräver också en vilja att lära av misstagen och en vilja att förändra. Vill vi absolut låta marknaden fortsätta regera med sin kortsiktiga just in time-filosofi och med management by stress? Det borde vi tänka på nu, innan det kommer en ny kris, då vi återigen får se marknadens misslyckande. 

Pandemin har visat att det är inte de rika som förlorar i en kris. De fortsätter berika sig. Så länge vi tillåter den politiken regera. Så länge vi inom vänstern och arbetarrörelsen inte lyckas göra marknadens misslyckande tydligt för folk. Marknadens egen propagandaapparat och deras politiker gör vad de kan för att skyla verkligheten.

LOs nya rapport om Makteliten visar hur långt det har gått. Vi är tillbaka på 40-talet i ojämlikhet. En storbolagsdirektörs inkomst idag motsvarar 64 industriarbetarlöner och 86 städares lön. Oxfam har visat att världens tio rikaste personer har tjänat en halv biljon dollar under pandemin – en summa som hade räckt till att betala för covid-19-vaccin till hela jordens befolkning. Oxfam har dessutom visat att den rikaste 1 procenten står för dubbelt så stort koldioxidutsläpp som den fattigaste hälften av jordens befolkning.

Välfärdssamhället kan inte upprätthållas utan en överföring till det offentliga av de stora rikedomar som samlats hos en liten grupp väldigt rika.

Den politiska viljan inom arbetarrörelsen och den fördelningspolitik, som drev fram den svenska välfärden efter kriget, behövs nu. Och en bred folkrörelse för en demokratisk socialism.

måndag 7 februari 2022

Bokcirkel inom PRO i Sundsvall med stöd av ABF

 Nu är vi igång med en bokcirkel inom PRO i Sundsvall.

Första träffen var riktigt bra, vi presenterade oss, de flesta faktiskt inflyttade, och det blev mycket prat om böcker och om läsande. Ljudböcker, nja, allra helst läser vi pappersböcker, då kommer man ihåg boken bäst. Och vilken bredd i läsningen, Ken Follet och Susanna Alakoski, Jan Guillou och Maj Gull Axelsson, Haruki Murakami och Aino Trosell. Och många många fler, inom olika genrer. Och tänk att det fortfarande är så att pojkar läser mindre än tjejer och att pappor läser mindre för barn än mammor gör. Nu ska vi som träffats i denna grupp, på ABF, läsa och prata böcker tillsammans. Spännande. Kanske kan vi också sprida läsinspiration till andra.
Och första bok, som ska läsas till nästa träff? Susanna Alakoskis Bomullsängeln. Första delen i en romanserie om finska kvinnliga arbetare. Om kvinnor som kommer från landsbygden till Vasa och bomullsindustrin. Om krig och eländiga arbetsförhållanden, men också om kärlek och glädje.

fredag 28 januari 2022

Åkesson har ingen koll, men vad gör LO?!

Arbetarrörelsen - Skärp er! Storsatsa på fackliga utbildningar! Nu!

En av veckans mest uppmärksammade nyheter är den förtroendevalde SDaren som inte fick vara ordförande. Problemet här är att väldigt få ute på arbetsplatserna idag har gått någon facklig utbildning, eller så har de missat något väsentligt. Åkesson ser facket som att företräda medlemmarna "fackligt".

Men det innebär också att "arbeta för en demokratisk och socialistisk samhällsutveckling grundad på politisk, social och ekonomisk demokrati." En sådan här målsättningsparagraf, som denna från GS-facket, finns i alla LO-förbund. Men många har ingen aning.

Nu har förstås inte Åkesson gått någon facklig kurs, han har aldrig haft ett riktigt arbete, men för alla fackligt aktiva borde det vara bekant. Men den fackliga utbildningen av medlemmar har tappat kraft. Och därför blir det så här.
Ska arbetarrörelsen resa sig igen, ska samhället gå mot mer demokrati, mindre klyftor i samhället och mer solidaritet och rättvisa igen, så måste LO storsatsa på de fackliga utbildningarna. Där behövs pengarna och kraften!

Kommer mig att tänka på en bok som kom för många år sedan, med titeln Folkrörelser - Skärp er!

Nu ska vinsten gå till finska staten

  Finsk tågaktör erövrar Sverige – experter varnar bolaget för kaos Rubrik i Dagens Nyheter 5 mars. Bakgrunden är att Finska statens järnväg...