Pillemausares artistnamn

Upptäckte nyligen via en FB-grupp en bok utgiven 2004 av Varvshistoriska föreningen i Karlskrona. Boken heter ”Öknamn, nidnamn, smeknamn eller kort och gott artistnamn på pillemausare genom drygt 100 år”. Författare är Christer Karlsson. Eftersom jag jobbat på varvet så blev jag intresserad.

Vi jobbade båda två som svetsare i Skrovhallen på Karlskronavarvet på 70-talet, före varvskrisen. Han kallades Kocken, för att han jobbat på restaurang, dock inte som kock. När han senare vid en olycka med bilen kvaddade dess grill blev det förstås grillkocken.

Nyfiken på om jag själv platsade i gänget beställde jag boken till biblioteket i Sundsvall och nu sitter jag o tänker på många av mina arbetskamrater från värvet. En del, som kocken själv, visste jag knappt ens då det riktiga namnet på. Pillemausare är gammalt vedertaget smeknamn för arbetare på Karlskronavarvet.

Och jodå, jag finns med i boken, liksom Lappen, Skalman, Kalle Eka, Kjelle Brännvin, Manolito, Pluto, Professorn, Pizzabagarn, Kanackas, Mac Donald, Rosenbom, Masklund, Rebellen, Grytan, Björnligan och många andra. Väldigt bra initiativ från Grillkocken och kul att Varvshistoriska föreningen finns och att den ger ut denna bok som är en del av ett viktigt kulturarv att minnas.

Och mitt artistnamn? Jag minns att man kunde läsa en avancerad och välrimmad dikt om mig på insidan av en toadörr i skrovhallen:

Åke röd / är SKPs glöd / och deras stöd / i deras nöd

Men i boken fick jag ett annat namn, med samma bakgrund

Om att försvara demokratin

Från kommunfullmäktiges horisont

Jag pratade om demokrati på senaste fullmäktigemötet i måndags. Som socialist och förespråkare för ökad demokrati i samhället har jag måst inse att vi idag måste försvara den demokrati vi har. För 100 år sedan infördes allmän rösträtt i Sverige. Vi ”fick” inte rösträtten som det ibland sägs. Svenska folket, genom en mängd folkrörelser, tvingades länge kämpa för den. Till slut, skrämda av revolutioner runt om i Europa, gav högerkrafterna upp, det var ju högern som i det längsta var emot allmän rösträtt.

Ett av dagens högerpartier, moderaterna, hade nu till fullmäktigemötet lagt en motion om att politiskt valda företrädare i de kommunala bolagens styrelser skulle ersättas av styrelseproffs. Förutom att det är skitsnack att jag som gammal svetsare och järnvägare skulle vara sämre lämpad än någon som sitter i en massa andra styrelser, så är det en typisk högerpolitik, att minska de politiskt valdas inflytande. Precis som när högern vill sälja ut kommunala bolag och välfärden till privata bolag. Det handlar inte bara om att ge marknaden möjlighet att göra vinst på välfärden, det är också en utförsäljning av demokratin.
Ge akt på högerkrafterna, håll dem borta från makten!

Kriminalroman som tar oss nära människor

Kjell Eriksson. Ett dödligt tillstånd. Kriminalroman. Polaris förlag

Ny spännande deckare av Kjell Eriksson, den trettonde i serien om Ann Lindell och Sammy Nilsson.

Uppsalapolisen Sammy Nilsson vaknar upp på sjukhuset efter en hjärtoperation. Det lugn som är påbjudet efter operationen vänds till sin motsats redan under tiden på intensiven, när han inser att den man, som tillfälligt placeras i samma rum, är den som han själv länge sökt för flera kvinnomord. 

Eftersom polischef och åklagare tror att han bara hallucinerar, tar han själv, trots att han är sjukskriven, upp jakten på seriemördaren.

Det är spännande redan från första raden i Kjell Erikssons nya kriminalroman, Ett dödligt tillstånd, den trettonde boken i serien om uppsalapoliserna Ann Lindell och Sammy Nilsson, en serie som vunnit flera priser åt författaren. Lindell har lämnat polisjobbet, men hon bistår gärna Nilsson med råd och har inget emot att snoka i ärenden. Han har också god assistans av en ny polis i Uppsala, som inte bryr sig om att cheferna menar att Nilsson bara inbillat sig.

Jakten på mördaren tar Sammy Nilsson från Uppland till Skåne. Han får möta ett annat landskap och andra poliskollegor, mindre vana vid jakt på seriemördare, men som litar på den sjukskrivne polisens övertygelse om att mannen han jagar är en mördare. Simrishamnspolisen Östen Bäck gör här en sympatisk entré i deckar-Sverige.

Kjell Eriksson är bra på att skapa spänning i intrigen och jakten, avslutningen är fenomenal. Han är dessutom bättre än många andra författare på att komma nära människor. Han berättar inte bara om en polismans arbete, utan också om det där ibland så förbaskat besvärliga livet utanför jobbet.

Operationen har naturligtvis tagit rejält på polismannens kondition och styrka. Dessutom tycks den också ha gett näring åt hans känslobank. Att känna sig deprimerad och gråtmild ingår i biverkningarna efter en hjärtoperation och det stämmer in på Sammy Nilsson. Extra mycket med tanke på den fysiska och psykiska press han nu utsätter sig för.

Han är nyss skild från hustrun som lämnat honom och han söker gärna bekräftelser på att han fortfarande kan nå fram till andra kvinnor.

Även mördaren får vi komma en bit in på livet. En man som föraktar svaghet, men som till slut själv möter sin överman, i en oväntad person.

När författaren, tidigare trädgårdsmästare, tar oss med till östra Skåne så är det inte till de rika sommargästernas Österlen, utan det är på mer vardagliga boplatser och bland landskapets kullar, åkrar och nedgångna gårdar som jakten på mördaren får sitt slut.

Kan också avslöja, med tanke på boktiteln, att polismannens tillstånd definitivt är dödligt, men att han håller sig vid liv hela boken igenom. Det är bra det, så att vi kan hoppas på en fortsättning.

Åke Johansson

På TV; folkbildande om en tavlas väg till mångas hem

 Tavlan på väggen; Film av Mona Lang. Kan ses på svtplay 

Nils Dardel är känd för den färgrika och svindyra målningen Den döende dandyn. Filmen Tavlan på väggen, av Mona Lang, visar en annan sida av Dardel, en serie stillsamma vackra porträtt av män och kvinnor. Och de finns på vanligt folks väggar. Historien bakom dem berättades nyligen i en film på SVT.

Mona Lang hade upptäckt att tavlan på väggen i föräldrahemmet också fanns hos flera vänner. Liknande tavlor hade synts i olika filmer, bland annat i ett förhörsrum i Bo Widerbergs polisfilm Mannen från Mallorca. Och numera även på många loppisar.

När hon upptäckt att konstnären var den kände Nils Dardel fick hon snart veta att det var en stor samling porträtt och att de målats när han bodde i Mexico i början av 40-talet.
Porträtten kunde ha blivit kvar i ett fåtal exemplar i utställningslokaler eller i någon rik persons hem, men istället trycktes de upp av Bonniers i massupplagor och spreds via konstföreningar inom olika folkrörelser och även i veckopressen, Året Runt. Därifrån kunde de klippas ut och sättas inom ram.

Hon ville veta mer och satte upp en affisch med bilder runt om i landet, mest i norra Sverige. Hennes idé var briljant, att samla in vanliga människors berättelser om dessa målningars plats och funktion i deras hem.

Berättelserna blir huvudpunkten i filmen. De tar oss med till ett Sverige efter andra världskriget. En tid då landet drevs av en samhällsmodell med en önskan att minska klasskillnader och orättvisor. Det fanns en bildningstörst. De intervjuade berättar att det ofta annars inte fanns någon konst i hemmet och att dessa bilder kom med en bild av en annan värld hem till deras by. Målningarna hade gjorts i Mexico och Guatemala. Samtidigt hade någon tänkt att det där hade varit mamman när hon varit ung.

Dessa porträtt ingick i strävan efter att sprida kultur och bildning utanför överhetens väggar. De kom att vidga demokratin, jämförbart med utgivningen av bra litteratur i massupplagor, som trycktes upp av Folket i Bilds förlag och spreds i arbetarrörelsen.

Filmaren besöker också den plats i Mexico, där Dardel vistades och söker människor som kan tänkas känna igen de avmålade. 

Det är alldeles utmärkt att filmen påminner oss om saknaden av aktiva folkrörelser som sprider kultur utanför en trängre krets idag.

Nils Dardel blev på köpet en folkkär konstnär, vilket han dock aldrig fick veta. Han dog i New York 1943.

Åke Johansson

https://www.svtplay.se/video/32786283/tavlan-pa-vaggen                                                                                                                

Barn i skola är Afghanistans hopp

 Insändare i Sundsvalls Tidning om läget i Afghanistan, augusti 2021

Barn i skola är Afghanistans främsta hopp

 

Återigen har Afghanistans folk fått en regering som kommit till makten genom krig och våld. De som drabbats av våldet är inte minst civilbefolkningen. Dessutom är landet mitt uppe i en pandemi.

Afghanerna undrar liksom omvärlden vad som nu väntar dem. Hopp om fred och lugn i landet blandas med osäkerhet och rädsla. Vi lider med alla här som oroar sig för släktingar och vänner i Afghanistan.

Den nya talibanregeringen har lovat att flickor ska kunna fortsätta gå i skolan och kvinnor ska kunna gå till jobbet, att bönder och köpmän ska kunna transportera varor utan att behöva krävas på pengar vid varje checkpoint. De har också lovat fortsatt pressfrihet. Allt ska dock ske inom den islamska lagen. Nu återstår att se hur den ska tolkas.

Osäkerheten är stor och omvärldens reaktioner kan, utöver det afghanska civilsamhällets, ha en avgörande betydelse. 

Svenska Afghanistankommittén, SAK, har verkat som en hjälporganisation i landet i snart 40 år. Oavsett regering, också när talibanerna styrde landet förra gången, har kommittén bedrivit sin verksamhet inom utbildning, hälsa och landsbygdsutveckling.

Förra året gick 104 000 barn, de flesta flickor, i våra skolor, 1,7 miljoner patienter, de flesta kvinnor, besökte våra hälsocentraler och 4200 barn med funktionshinder deltog i SAKs förberedande utbildning. Kommittén utbildar barnmorskor, hjälper till att förse byar med rent vatten och bistår internflyktingar. 6000 afghaner arbetar i verksamheterna. Allt sker i samarbete med civilsamhället i byar och mindre städer på landsbygden.

Under de senaste 20 åren har antalet skolelever i Afghanistan ökat explosionsartat. Från omkring en miljon elever till mer än sju miljoner. Det är extremt viktigt för landets framtid att denna verksamhet kan fortsätta. Vi hoppas att också landets nya regering liksom omvärlden fortsätter att stödja dessa barns skolgång.

Barn som går i skola är bilden för hopp om fred i landet, om en framtid utan krig och fattigdom.

Du som läser detta kan bidra till Afghanistans framtid genom att stödja Svenska Afghanistankommitténs verksamhet. 200 kr räcker till exempel till skolmaterial för en hel klass i ett år.

Svenska Afghanistankommitténs lokalförening i Sundsvall

Åke Johansson, Sebqat Akram och Lena Lindberg

Tal vid Afghanistan-manifestation i Sundsvall 2 september

 

I torsdags, 2 september, anordnade den afghanska föreningen, Darya, i Sundsvall en manifestation till stöd för folket i Afghanistan. Manifestationen hade två paroller: Nej till talibanerna! och Fred i Afghanistan!

Jag var som ordförande i Sundsvalls lokalförening av Svenska Afghanistankommittén, SAK, inbjuden att tala. Jag var inte överens med Darya om parollen Nej till talibanerna, eftersom SAK inte tar ställning mot olika regeringar utan måste ha en relation med varje regering som gör att vi kan fortsätta vårt arbete i landet. Jag har full förståelse för arrangörernas avsky för och avståndstagande mot talibanerna, men just nu är det viktigt att världen inte avbryter hjälpen till afghanska skolor och sjukvård utan fortsätter stödja Afghanistan humanitärt. Därför höll jag detta tal:

Vänner till Afghanistans folk!

Sedan 2009 har mer än 100 000 civila afghaner dödats eller skadats i krig.

100 000-tals internflyktingar, kanske så många som en halv miljon, har måst fly inom landet.

Extremväder och torka har tillsammans med Coronapandemin förvärrat situationen.

Enligt Röda Korset lider 13 miljoner människor brist på mat i Afghanistan.

Svenska Afghanistankommitténs största oro nu är att omvärlden stryper sitt stöd till Afghanistan.

 

Efter 40 år av krig så är det inte fler soldater och vapen som behövs, folket i Afghanistans byar och städer behöver inte fler fundamentalister och inte heller fler pengar som hamnar i fickorna hos landets rika och korrumperade elit som stod bakom den förra regeringen.

Afghanistans folk behöver hjälp till skolor, sjukvård, mödravård, hjälp till krigsskadade, infrastruktur, arbeten, och landsbygdshjälp för att odla saffran och frukt och grönsaker istället för opiumvallmo.

Inte mera krig!

Idag har Talibanerna tagit makten igen. De har ännu inte utsett en regering. De har sagt att den ska innehålla även andra afghanska intressen, att det ska bli en bred regering. De har lovat amnestier och att kvinnor ska kunna fortsätta gå till sina jobb, det ska finnas skolor för både flickor och pojkar.

Kommer det att bli så? De drev en annan politik förra gången de regerade.

Men läget är annat nu. De sju miljoner barn och ungdomar som går i skola idag, de vill fortsätta. 200 000 lärare vill fortsätta sitt arbete. De och barnens föräldrar kommer att ställa krav på att skolorna ska vara kvar.

Det är viktigt att vi stödjer dem. Vi behöver stödja de kvinnor som vill behålla sina jobb o sina rättigheter. Och de som vill behålla möjligheten till sjukvård. De kommer att pressa på, ställa krav på de lokalt ansvariga.

Kanske kommer fler göra som de kvinnor som nyligen bildat en kvinnoorganisation i Kabul och som kräver inflytande och plats i talibanernas nya bredare regering.

Tänk att de vågar. Vilket oerhört mod de visar. Många i Afghanistan behöver nu omvärldens stöd för att inte skolor, sjukvård och rättigheter försvinner.

Men, vad säger regeringar runt om i världen?

Sveriges regering och andra västländer säger nu Inte en dollar, inte en cent till den nya regeringen. Det betyder att 7 miljoner afghanska barn och ungdomar inte längre kan gå till skolan.

I så fall blir det Sveriges regering o andra regeringar som bidrar till att stoppa flickornas skolgång i Afghanistan. Vi måste tala om det här för regeringen. Stoppa inte biståndet till Afghanistan! Det skulle leda till en humanitär katastrof.

 Svenska Afghanistankommittén, SAK, bedriver verksamhet i 17 av landets 34 provinser, på landsbygden. Vi har kunnat fortsätta med den verksamheten också när talibaner har tagit kontroll över byar, distrikt och provinser. Även flickskolor har fortsatt. Vår personal, även kvinnor har kunnat gå till sina jobb i exempelvis Wardak där talibanerna styrt länge.

 

Men idag har jag fått veta att vår verksamhet i Afghanistan har stött på problem. Problemet är att alla ekonomiska transaktioner till landet har blockerats av det internationella samfundet. Det kommer inte in pengar i landet och den allmänna prisnivån har ökat med 50% på bara några dagar.

Sverige och andra regeringar driver på detta sätt fram en ny och
ännu värre katastrof i Afghanistan.

Svenska Afghanistankommittén har varit på plats, stöttat civilbefolkning på landsbygden, i snart 40 år. Oavsett regering har vi stannat och arbetat, även under talibanernas förra period vid makten. Oavsett regering är det vår skyldighet att stanna i Afghanistan och hjälpa människor.

Afghanistan behöver, efter 40 år av krig, omvärldens stöd.

Vårt arbete behövs. Ditt stöd behövs. 

Stoppa inte stödet till Afghanistan!

Fred i Afghanistan!

 

 

Sekos Ove Allanson-pris tilldelades arbetarskrivaren och lokföraren Linnea Garli

 (Från Fackliga vänsterpartisters facebook-sida)

Åke Johansson, fd järnvägare och arbetarskrivare, uppmärksammar Linnea Garli, lokförare och arbetarskrivare som tilldelats ett författarpris av sitt förbund.

—————————————————————-

Lokföraren Linnea Garli, fackligt aktiv i Seko Stockholm, mottog i onsdags förra veckan på Sekos kongress förbundets stora författarpris till minne av arbetarförfattaren Ove Allansson. Linnea arbetar som lokförare på SJ och var själv ombud på kongressen.

Linnea skriver noveller, bl a från sitt arbete som lokförare, och skriver nu på en historisk roman som utspelar sig bland gruvarbetare i Filipstad. Hon har tidigare gjort en utställning i samma ämne.

Priset ska ”hylla en arbetarförfattare som har skildrat verkligheten inom Sekos områden, och som själv aktivt deltagit i den fackliga kampen. Men litteraturpriset är också tänkt att fästa uppmärksamheten på den arbetarlitteratur som skrivs idag, och som ibland inte är synlig på de stora tidningarnas kultursidor.”

Priskommittén har gjort ett utmärkt val.

Linneas texter Nattågen och Chipsfabriken finns att läsa i antologin När ni andra sover (2016).

Novellen Olof ingår i tidskriften Klass nr 2 2017.

Dubbelspår ingår i Föreningen Arbetarskrivares antologi Världen vi lämnar (2020)

Linnea Garli skriver själv om priset på sin facebooksida:

TACK!!!

I onsdags var det första dagen av fackförbundet Sekos kongress som hålls vart fjärde år. Jag var med som ombud, med allt vad det innebär av inläsning av motioner, verksamhetsplan och andra dokument, debattinlägg och yrkanden. I år hölls denna första dag digitalt, till följd av pandemin (resterande två dagar skjuts upp till i höst), och det gjorde att jag (trots krocken med första semesterveckan) kunde sitta med datorn i Blekinge och gå ut och titta på havet i pauserna.

Utöver att vara ombud så fick jag den stora, stora äran att tilldelas Sekos litteraturpris till Ove Allanssons minne. Så sakteliga börjar det att sjunka in.

Jag är så glad och stolt!!

Ove Allansson var sjöman som blev författare, och han skrev, bland mycket annat, både romaner och resereportage från sina resor runt jorden. Han skrev också en hel del om järnväg, uppvuxen som han var i ett järnvägssamhälle på västgötaslätten och med stationskarlar i släkten. Särskilt hans roman ’Kapten Orädd och jag’ vill jag rekommendera. En fin uppväxtskildring med mycket 30-tals-tåg.

I ett klipp som jag lägger in nedan, som kommentar, kan den som är nyfiken på vad jag skriver se/lyssna till mitt tacktal och en bit ur mitt pågående romanprojekt.

Första semesterveckan alltså. Kongressdagen är äntligen avklarad och Blekinge bjuder till med solsken, kossor i mängd, sälar, skogspromenader och hav, hav, hav. Och förstås – alla nära och kära som finns här

Idag besök på båtkyrkogård där man tydligt kan se sjöfart och järnväg i förening. Om än med sina glansdagar bakom sig.

Tack så MYCKET för detta fina pris! En tydlig sporre att fortsätta skriva.

Klicka här för att se och höra Linneas tacktal vid Sekos kongress.

Åke Johansson

Byggnads delar ut kulturstipendier

Känns gott att bli uppmärksammad

Fantastiskt kul. Fackförbundet Byggnads delar ut kulturstipendier och i år får jag ett hedersomnämnande, för att stödja slutförandet av den bok jag nu skriver på. Känns gott att uppmärksammas som arbetarskrivare och av ett fackligt förbund dessutom, för mig som tidigare varit fackligt aktiv, i SEKO.  Min far däremot var  medlem i Byggnads. Nu blir det till att lägga i en högre växel i skrivandet. Med ett stort och varmt tack till Byggnads.

Här text ur Pressmeddelandet

Åke Johansson 

Kategori: Litteratur (Hedersomnämnande)  

Åke Johansson har en bakgrund som svetsare, växlare och tågmästare. I boken Finnpojk i Sverige, svenskunge i Finland. berättar han om Veikko, en svensk arbetare som kom till Sverige som krigsbarn 1941. Via Veikkos liv speglas såväl världspolitiken som det personliga ödet. Han blev far till fem barn som i sin tur bosatte sig i fyra olika länder. Ett av barnen var med på Utöya. Byggnads vill gärna stödja arbetet och ser fram emot att läsa berättelsen när den är färdigställd.

Novell: När tomten skickade mejl till tågpersonalen

 Facebookgruppen Facklig vänster sprider arbetarkultur. Denna gång en något förkortad och omarbetad version av min novell om när tomten sa åt tågpersonalen att inte jobba övertid inför julen.

När tågpersonalen i Sundsvall fick ett mejl från tomten var det många som hajade till. Läs novellen av Åke Johansson om en julklapp från tomten som fick tågen att stanna!

Länk till novell: http://facklig.vansterpartiet.se/.../tomten-skickade.../

Här följer en novell av Åke Johansson, fd järnvägare och

arbetarförfattare, om en julklapp från tomten som fick tågen att stanna.

När tågpersonalen i Sundsvall fick ett mejl från tomten var det många som hajade till. Julklapp per mejl?

När Erik öppnade mejlet förstod han. Med ett skratt mindes han
tongångarna vid fackmötet inom Seko-klubben en vecka tidigare.

Det var Kristin, det yngsta skyddsombudet, som väckte en fråga
som skapade en het debatt.
– Vi måste kunna få SJ att anställa fler folk. Det piper stup i
kvarten på mobilen när personalfördelaren vill ha ut folk på övertid, för att
det fattas folk. Hur ska man kunna hålla ihop en familj med de här
arbetstiderna? Nog måste vi väl kunna visa att vi är för lite folk. Det är
baske mig en skyddsfråga.
– Du har rätt i att det fattas folk, svarade Erik, som var
tågmästarsektionens ordförande. Men samtidigt visar cheferna upp papper på att vi redan är fler än vi borde vara, utifrån hur mycket tjänst, hur mycket jobb, vi har i Sundsvall. Ta upp det igen via skyddet.

Frågan hade varit uppe så många gånger utan att ha fått någon
lösning. De var alla förbannade men också nedstämda. De tyckte att de inte kunde göra mer än vad de gjort.
– Med statistik kan man bevisa vad som helst, tyckte Inger,
sekreteraren, som varit med länge. SJ centralt har en uträkning som inte är
gjord efter hur våra tåg går här, vilka tider vi har, utan efter hur det ser ut
i storstäderna. Vi har mer nattåg och mer helgtjänst än på de flesta andra
ställen, därför går det inte att följa den statistiken. Och det har vi talat om
för cheferna, men dom bryr sig inte.

– Det är samma visa som vanligt, tyckte Henrik, den ende utanför
styrelsen som var med på mötet. Ingenting händer. Vi måste vägra jobba övertid.
– Det är bara det, svarade Erik, samtidigt som han drog handen
över den grå skäggstubben, att det inte går att få någon sådan enighet. Det är alltid några som går ut och jobbar ändå. Det är många som vant sig vid att räkna in övertidspengar i löningen och dom skulle inte klara sig utan de
extrapengarna. Dom får vi aldrig med oss.

Alla visste att det var så. Många var förbaskade över att det
aldrig gick att få ledigt när de sökte. Det gjorde jobbet tungt, särskilt när
personalen dessutom ofta var tvungen att jobba sent på fredagskvällar före
helgledighet eller börja tidigt på måndagar efter ledig helg. Det hade varit
trångt med folk under vintersporttrafiken och då hade arbetsledningen sagt att det skulle bli bättre senare. Men det blev inte mycket bättre under våren och sedan var det semestertider och ännu värre igen.

Nu hade dessutom arbetstiderna försämrats med ännu mer överliggningar på bortastationer. Men när man pratat om att vägra jobba övertid tidigare så hade det inte hjälpt. Det var alltid några som lät sig övertalas att jobba extra.
– Annars måste vi ställa in tåget, hade personalfördelaren
påpekat inställsamt. Och så lägger jag på några timmar extra dessutom.
Nu var det december igen och några nyanställningar hade det inte blivit.

Henrik hade suttit med i fackstyrelsen förut men hade hoppat av
för att lämna plats åt en yngre kollega. Han hade tvivlat på att det skulle gå
att få någon yngre att säga ja, men blev överraskad av att Arne i
valberedningen lyckats hitta flera unga som ville vara med. Det var nästan så att han ångrat sig. Det verkade riktigt roligt med facket igen. Han fortsatte att gå på medlemsmötena och var oftast den som tyckte att något drastiskt borde göras.
– Det är för lite strejker, var hans melodi. Det måste bli slut på den här låt-gå-attityden.
Erik och Inger hade haft frågan uppe på flera möten med arbetsledarna om att det måste anställas fler folk, att arbetsbelastningen och övertidsuttaget tär på tålamodet och till slut också på hälsan.
– Ja, ni har rätt, det är inte bra, hade Niklas, den ansvarige arbetsledaren som själv varit med länge, svarat. Men ni vet också att jag inte får anställa folk. Det kan bara Stockholm och deras nya Human Resource-enhet, och de hänvisar till att vi redan har mer folk än vad vi ska ha enligt deras uträkningar.

– Dom lär väl inte begripa nånting förrän vi alla är sjukskrivna, tyckte Inger. Om ens då.
– Nja, så långt ska det väl inte behöva gå, hade Niklas svarat. Vi ska försöka igen. Det gäller att ha tålamod.
– Tålamod, svarade Erik. Det är inte tålamod som är problemet.
Det är snarare tvärtom. Att vi är för dåliga på att förklara verkligheten för
cheferna i Stockholm. Det var annat när vi hade en chef i stan, men nu med det nya projektet Närhet har avståndet bara blivit större. Vi måste höja våra röster därnere.
Mötet med arbetsledaren hade inte gett något resultat och nu satt de på medlemsmötet och diskuterade frågan igen.

– Finns det inget annat förslag, frågade Henrik, än att fortsätta med den gamla visan att ta upp frågan igen med arbetsledare och med facket och skyddet centralt? Något måste göras och det måste till något nytt.

– Men vi kan som fack inte gå ut och säga att nu strejkar vi, svarade Inger. Titta på hur det gick för fackordföranden på Trainee AB:s tåg i Stockholm. Han blev av med jobbet. Det var nära att skyddsombudet på Öresundståg också fick sparken.

– Bestäm en vecka och sätt totalt stopp på all övertid den veckan, var Henriks förslag. Då först kan vi visa cheferna hur mycket folk som fattas, när tågen går med halv bemanning och andra får ställas in helt.

Det kom inga förslag och togs inget beslut på mötet. Men efteråt skulle några gå på puben på Folkets Hus och fundera vidare över en öl.
Några dagar efteråt kom så ett mejl till all ombordpersonal i Sundsvall. Kopia till arbetsledningen i Sundsvall och till flera höga chefer i Stockholm liksom till facket.

Avsändaradressen löd:  tomtemedomtankeomombordpersonaleniSundsvall@yahoo.com

Snälla ombordpersonal i
Sundsvall.

Jag har förstått att ni inte mår
bra på jobbet.
Ni skulle må bättre av att ha
fler arbetskamrater och mindre övertid.

Nästa vecka, v 51, föreslår
jag att ni jobbar era turer som vanligt och INTE jobbar övertid.
Det är för ert eget bästa som jag lämnar detta förslag.

För allas bästa.
Även resenärernas. För de vill inte ha ombordpersonal som mår dåligt och är trötta.

Jag litar på Er och Ni kan lita på mig. Jag tänker på er och hoppas att ni ser till att vara hemma när jag snart kommer på besök.

Jag litar på Er och Ni kan lita på mig. Jag tänker på er och hoppas att ni ser till att vara hemma när jag snart kommer på besök.

Må så gott

Jultomten

Sällan har väl ett jobbmejl skapat så mycket prat och skratt.

Och tankar. Alla pratade om tomten och övertiden. Kristin och Henrik skrattade och såg lika förvånade ut som alla andra när man undrade vem som tipsat tomten.

Om det berodde på att alla fortfarande trodde på tomten blev väl inte klargjort, inte heller vilka tipsarna var, men nu var i alla fall alla överens på tågen. Ingen övertid i julhelgen! Nej, nej, absolut ingen övertid!

Åke Johansson

Om texten:
Denna text är en förkortad version av den novell Tomten skickade mejl som
finns med i min bok Trainspottern och andra berättelser från järnvägen.

Den är också med i Slutsnackat, av Frances Tuuloskorpi (red). Slutsnackat är del tre av fyra i bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Hela den serien, med massor av inspiration till facklig kamp, bör läsas av alla fackligt aktiva.

Uppdaterades: 05 maj 2021

 

1 Maj Mot ökande klassklyftor - För fred och socialism

I årets 1a maj vill jag demonstrera bakom parollen

Mot ökande klassklyftor - för Fred och Socialism.

Vi upplever över hela världen en svår pandemi, men istället för en världsomfattande satsning mot sjukdomen, så satsar stormakterna mer än tidigare på krigsmateriel.

Sverige har närmat sig Nato som satsar på krig och när USA sa ifrån att Sverige inte fick ratificera FN-avtalet mot kärnvapen så ändrade sig vår regering, följde USAs order och bytte sida. Sverige säger inte längre nej till kärnvapen. Sverige borde som tidigare stå på oberoende staters sida och bekämpa stormakterna hot och förtryck.

Jag vill att Sverige ska minska och inte som idag öka klassklyftorna i vårt land. Arbetslösheten måste minska och vi måste stoppa försämringen av strejkrätten och anställningstryggheten. Pensionen måste höjas för oss med låga pensioner. Plakatet Bygg dubbelspår på Ostkustbanan NU! vill jag också bära. Och för att stoppa hoten mot demokratin; Satsa på kulturen, folkbildningen och folkrörelserna!

28 april World Day for Safety and Health at Work

28 april är Den internationella arbetsmiljödagen, dagen då vi minns och hedrar de arbetare som dör på arbetsplatsen. Denna text skrev jag efter min arbetskamrats död:

En järnvägare är död

En järnvägare är död. Förolyckad under ensamarbete.

Vi var arbetskamrater på den tiden då vi järnvägsanställda ännu arbetade åt ett och samma företag.

Vi arbetade på bangården. Med godståg och persontåg. Tidiga morgnar och sena kvällar gick vi och sparkade loss bromsblock, vi slet med nerisade koppel och med luftslangar. Vi satte ihop tågsätt, delade andra.

Nu är hon borta. Dog i en olycka när hon arbetade ensam, hon skötte själv både lok och vagnar.

Dessa ständiga besparingar. Det sparas in på personal, det sparas in på underhåll av lok, det sparas in på underhåll av spår.

Min arbetskamrat fick betala med sin kropp och med sitt liv. Hon skulle just få sitt första barnbarn.

Åke Johansson

Krönika om arbetarskrivare och att räta på ryggen inleder Facklig Vänster/Kultur

 Nu kör vi igång med mer kultur på Facebooksidan Facklig Vänster:

KLASSKULTUR PÅ FACKLIG VÄNSTER

Nu och framöver kommer vi att uppmuntra och upplåta utrymme för mer kulturinslag på Facklig vänster. Först ut är Åke Johansson, arbetarskrivare och pensionerad järnvägare. Hans krönika, som finns länkad i inlägget på Facklig vänster härunder, kan gärna läsas som en uppmaning. Åke, som också bidrar med tips på hur man kan komma igång, kommer att återkomma med mer material.

Vi har också fått in dikter av fd betongarbetaren (numera byggnadsombudsmannen) Lisa Ledin, den första publicerar vi nästa vecka.

Vad vi vill ge plats för, och uppmuntra, är framför allt texter som tar sin utgångspunkt i arbetslivet, utifrån ett arbetarklassperspektiv (utifrån en bred definition, förstås). Skriver du poesi, noveller eller krönikor utifrån ett klassperspektiv, eller är du sugen på att pröva, och bli publicerad på Facklig vänster? Kulturen är en kraft, och vi vill gärna ge spridning och uttryck för den verklighet som ofta är satt på undantag i det större mediala sammanhanget. Du behöver inte vara ”proffs”, och vi kan hjälpa till med tips och bolla utkast.

(Vi har ingen budget för detta och kan inte stå för någon ekonomisk ersättning, utan det är ideellt engagemang som efterfrågas).

Länk till inlägget på Facklig vänster: https://www.facebook.com/112644953916525/posts/253843426463343/?d=n

Och här kommer krönikan:

Åke Johansson, pensionerad järnvägare i Sundsvall (tidigare varvsarbetare från Karlskrona), kommer att presentera texter och annan kultur här på Facklig Vänster. Här är hans första krönika. Efter den följer även tips för dig som vill komma igång med arbetarskrivande!

————————————

Räta på ryggen!

Klasskampen lever, men det är kapitalisterna som driver den. Medan lokförare och brevbärare, undersköterskor och metallarbetare i stort har tappat tron på att vara en kraft i samhället, så snacka om att kapitalisterna har klassinsikt. De lyser av självförtroende och darrar inte det minsta inför förhandlingarna med LO-förbunden. Så kan de hålla lönerna nere och försämra anställningstrygghet och strejkrätt ytterligare.

Till sin hjälp har de många partier som arbetar för dem och en rik press där deras bokförlag och tankesmedjor tar plats. Tidningar och kommuner prisar entreprenörer och hyllar influencers, medan de som skapat välfärden och det moderna Sverige – arbetarna – inte ens syns. Som bortblåsta, liksom arbetarpressen. Istället är vi individer. Som ska sköta sig själva istället för att se sig som del i en klass.

Vi borde ha fackliga agitatorer som på varje arbetsplats beskriver de ökande klassklyftorna. Att en direktör får 20 miljoner i bonus trots att de redan tjänar över tio miljoner. Medan Eva, efter att ha jobbat ett långt yrkesliv som städerska på tågen eller Gunilla, som vårdbiträde, går hem med eländigt låg pension. För några, många, ska ju betala de rikas lyxliv. Det är skamligt hur klassklyftorna har fått öka så här. Hur kan det få fortsätta?

Nyckeln till makten ligger i att ta tillbaka tron på oss själva. Oss tillsammans som klass.

I Sverige har arbetarlitteraturen tidigare betytt mycket i samhället. Som Ivar Los böcker om statarna. Sjömannen och författaren Ove Allansson som med sina böcker gav kraft åt fackets krav på bättre arbetsförhållanden på sjön. Sara Lidmans bok Gruva gav gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget råg i ryggen inför deras stora strid. De medverkade alla till att arbetarna fick människovärdet tillbaka.

Böckerna, sången och konsten blev liksom de fackliga och politiska studierna tidigt en viktig del i att hålla ihop som klass och att blicka framåt. Böcker såldes i massupplagor. De mångas insikt att man tillhörde en arbetarklass gav fackförbunden tyngd och tvingade borgarna bakåt.

Dagens arbetarskrivare, om än mindre kända, för traditionen vidare och skriver för arbetare. Som Jenny Wrangborg och David Ericsson, som 2017 delade på SEKOs stora litteraturpris till Ove Allanssons minne.

Fackförbunden borde ta mer hjälp av kulturen, av arbetarförfattare som visar att vi är många som har det likadant. Som vill och kan hjälpa till att skapa liv i arbetarrörelsen. Som skriver om arbetare och gör oss tydligare. Arbetare som har roligt, är riktigt förbannade men också ledsna. En och en och tillsammans. Vi kan skriva om hur en tomte kan användas i facklig kamp, om att fira lugnet vid havet efter en lång dag bakom lastbilsratten, om en semmeltjuv på verkstaden, om hur man håller ihop på bageriet då en nyanställd råkar stoppa bandet och allt bröd förstörts, om att följa regler till punkt och pricka som en maskningsaktion, om hur det är att kämpa, om att man aldrig ska vänja sig vid dumheter på jobbet, istället ska man göra uppror. Om vår verklighet.

”Arbetare, räta på ryggen!” brukar Vibeke Olsson, författare till romanserien om sågverksarbetarflickan Bricken som var med vid Sundsvallsstrejken 1879, säga. ”Glöm aldrig att det var ni som byggde det moderna Sverige!” För så var det. Med arbetet och med våra organisationer.  Vi måste lära oss den läxan nu, att det är vi som bygger landet! Då kan vi också ta tillbaka vad vi förlorat.

Vi behöver sprida arbetarlitteraturen och annan kultur som visar samhället ur vårt eget perspektiv. Och liksom vi behöver fler fackligt och politiskt aktiva, behöver vi bli fler som skriver! Som bidrar till att göra klassamhället tydligare!

Åke Johansson

——————

Tips från Åke för dig som vill börja skriva!

Inspireras!
Föreningen Arbetarskrivare ger ut tidningen Klass, fyra gånger per år. Du kan prenumerera och bli medlem. Föreningen ger ut en antologi vartannat år.

Delta i skrivskola:
”Kvastens skrivskola” startar 14 april, digitalt, med målet att fler ska börja skriva om sina liv och sitt arbete. Kvasten är en facklig tidning som ges ut av arbetare på Volvo Personvagnar i Torslanda. Läs mer här, och låt dig inspireras och starta liknande på din arbetsplats eller på din ort!

Kursledare är Henrik Johansson, som är med i Föreningen Arbetarskrivare. Han har gjort en studiehandledning för skrivarkurser, som finns att ladda ner kostnadsfritt från ABF, https://webbutik.abf.se/ftp/files/studiehandling%20Skriv%20om%20klass.pdf

En annan kurs på gång är LOs och ABFs digitala skrivarkurs för arbetare med Anneli Jordahl som kursledare. Dessvärre så har anmälningstiden just gått ut, men här finns info om den.

Kom igång och skriv: Ta gärna kontakt med facket och ABF lokalt och hör om de kanske kan starta en skrivarkurs för arbetare. Just nu måste det bli digitalt. Föreningen Arbetarskrivare brukar alltid kunna hjälpa till med studieledare. Kontakta gärna mig om du vill veta mer, ake.johansson04@gmail.com

Uppdaterades: 09 apr 2021

http://facklig.vansterpartiet.se/2021/04/09/rata-pa-ryggen/?fbclid=IwAR0oHSY_Sqb-mdZPTOElwDvswynMWefPxnxhujpslPU4_LBpL8YlAgwbpak