Tal på Stora Torget i Sundsvall idag.

Idag var det Röd Lördag, med torgmöte på Stora Torget i Sundsvall. Det har inte regnat i stan sedan det vräkte ner på 1a maj men nu kom det en skur plötsligt när vi skulle börja hålla våra appeller. Skuren gick snabbt över och solen sken över oss och ett antal åhörare. Det blev flera bra appeller, även Hasse, Niklas och Martin pratade, Christiane och Jenny var borta) och en hel del prat med folk som kom förbi. 

På allmän begäran, nåja det var två, varav en icke aktiv i partiet, som sa att det var bra, så lägger jag

ut det här. 

Hej sundsvallsbor.

Jag undrar, funderar inte ni som jag så här ibland:

Har det blivit någe bättre med den här privatiseringsvågen vi ser över allt?

Jag tänker på järnvägen. Inte har det blivit säkrare att du kommer fram. 

Jag tänker på apoteken. Fler butiker i centrum, mycket solkräm, men det lär ha blivit längre väntetid på mediciner. 

Jag tänker på äldreomsorgen. Där kan det vara anställda från fem olika bolag som besöker fem olika gamlingar i samma hus. Sedan jäktar de vidare till var sin bil och till nästa gamling att besöka. 

Och all annan privatisering.

Många bolag har det blivit. Många anställda som ska sitta och räkna på kostnader och skicka anbud och detta ska betalas av någon. Liksom vinsten till ägarna. Och har det då blivit bättre för samhället? För medborgarna?

Nej jag säger som Stefan Sauk, jag är skeptisk.

Riksdagen beslutade att säga nej till Vänsterpartiets och regeringens förslag om begränsning av vinster i välfärden. Varför det? Det finns faktiskt 6 miljarder skäl att säga ja. De 6 miljarder kr som aktieägare tar ut i vinst från skolor och välfärd varje år. Det skulle räcka till 30 000 lärare eller sköterskor. Saken borde vara klar. Det tycker nog ni också. De flesta svenskar, även de som röstar borgerligt, tycker att det är fel att låta aktiebolag ta ut obegränsat med vinst till sina ägare.

Hela övriga världen tycker som vi gör. Det är omoraliskt att låta aktiebolag, vars uppgift är att göra så stor vinst som möjligt, driva skolor för att tjäna pengar. Före den här privatiseringsvågen var det så i Sverige också. Arbetarrörelsen byggde upp samhället med tanken att alla skulle gå i en bra skola. Inga aktiebolag var tillåtna i välfärd och skola. Det var en god moral.

Men vad säger ägarna? Engelska Skolans grundare, Barbara och Hans Bergström, intervjuades i Dagens Industris TV-studie och de kallade regeringen och indirekt hela omvärlden för kommuniststyrd. Världen är styrd av kommunister. Vadå moral? Det är vår rätt som kapitalister, som företagare, att plocka pengar från skolan.  Annie Lööf var lite mer lågmäld, kallade det för socialistisk politik. 

Det fanns också sex miljarder skäl att rösta mot regeringens och V:s förslag. Pengar, pengar, och ökade klyftor i samhället. Bästa skolor för vissa, Sänkta löner, enklare jobb och otrygga anställningar åt andra. Ett ännu tydligare klassamhälle med fler tjänare åt de rika.

Jag ändrar frågeställningen, för vem har det blivit bättre?

Jag hörde att medianinkomsten för storbolagsdirektörer, den är 1 miljon kr, i månaden. En miljon i månaden. Det tar 50 månader för en industriarbetare att tjäna 1 miljon. För 30 år sedan var skillnaden 1 till 10. Nu är den 1 till 50. För vem har det blivit bättre?

Vi lever längre, men skillnaderna är stora. Om du får cancer och har en hög lön och lång utbildning så lever du åtta år längre än den som får cancer samtidigt men som har låg lön och kort utbildning. Hörde ni detta? Den som är rik och drabbas av cancer lever åtta år längre än den som får cancer, men har en låg lön.  Det är skillnad på folk och folk. Jag kallar det för klasskillnad och vi i Vänsterpartiet vill ändra på det.

För vem har blivit bättre? Ska det saknas 30 000 lärare eller sköterskor för att aktiebolag ska ha rätt att sno pengar från välfärden?

Ska vi ha alltfler fattigpensionärer samtidigt som de rika blir allt rikare?

Ska 3000 cancerpatienter dö i onödan varje år?

Ja tycker de borgerliga. Sossarna mumlar i skägget, det var längesedan de pratade om klass.

Jag lovar att om ni röstar fram en regering med ett stort Vänsterparti så ska vi ändra på det.

Ge Vänsterpartiet din röst, och tipsa din granne och din arbetskamrat att ge sin röst till oss, så kommer vi att strida för minskade klyftor i samhället.

Vi kommer att strida för högre pensioner, för en jämlik sjukvård och för en bra skola för alla.

Kom med i Vänsterpartiet

För vi står inte för privatiseringar, vi står inte för ökade klyftor.

Vänsterpartiet står för rättvisa, ökad jämliket och socialism

Debattartikel för billiga och bra bostäder, i dagens ST

I dagens ST finns en debattartikel som jag skrivit som en kommentar till en utmärkt insändare från två representanter för Hyresgästförningen, nyligen införd i ST, där de varnar för att med en borgerlig regering riskerar hyrorna att skjuta i höjden, kanske 50% hyreshöjningar. Hoppas nu på fortsatt debatt.

"Vänsterpartiet vill se en bostadspolitik som är inriktad på att unga människor ska kunna flytta hemifrån", skriver Åke Johansson. 

Med anledning av Rösta för rätten till en bra bostad till rimlig kostnad – friare hyressättning medför snart marknadshyror, ST 8/6.

Ta parti för människans rätt till en bra bostad till en rimlig kostnad, uppmanar Hyresgästföreningen. Föreningen varnar för att flera borgerliga partier föreslår friare hyressättning. Vänsterpartiet säger också nej till fri hyressättning och marknadshyror, eftersom det skulle leda till högre hyror och ökad bostadssegregation. I stället behöver vi minska ojämlikheten på bostadsmarknaden och vi vill liksom Hyresgästföreningen bygga fler och billigare hyresrätter.

Vänsterpartiet vill se en bostadspolitik som är inriktad på att unga människor ska kunna flytta hemifrån, boendekostnaderna ska passa vanliga plånböcker och kommunen ska inte delas upp i fattiga och rika områden.

V fick i förhandlingar med regeringen fram ett beslut om investeringsstöd till de som bygger miljövänliga bostäder med rimliga hyror. Ett villkor är att hyrorna sätts i förhandlingar med hyresgästerna. I Sundsvall har Mitthem på detta sätt kunnat hålla nere hyrorna på sina byggen. Vi tycker, i motsats till de borgerliga, att riksdagen ska utöka investeringsstödet och dessutom inrätta ett statligt topplån på 25 procent för hyresbostäder, för att unga och gamla ska kunna bo bra och billigt. Som motvikt till den marknad som tar ut det högsta pris de kan få, vilket är lättare med 11 000 i bostadskön.

Intressant att Jörgen Berglund (M) i ST 5/5 erkände den borgerliga bostadspolitikens misslyckande. Då marknaden inte bygger bostäder för äldre i Matfors vill han att kommunen ska göra det. Här är jag enig med Jörgen.

Vi i vänstern vill att Mitthem ges möjligheter att bygga billiga och bra bostäder och inte bara centralt. Vi behöver fler trygghets- och äldreboenden. Alla över 80 år ska vara garanterade en plats på äldreboende.

Dessutom bör de nya bostäderna byggas i trä, som är långt mer klimatvänligt än att bygga i betong.

Åke Johansson, Vänsterpartiet

Vice ordförande stadsbyggnadsnämnden, ersättare riksdagen

Avrättningarna i Märynummi och minnesstenen

Från resan i Finland, i spåren av 1918 års klasskrig.
I april ockuperas det röda Sommerå av vita soldater från Skärgårdens frikårer. Många kända röda tas till fånga. I början av maj 1918 arresterade soldater från de borgerliga skyddskårerna 49 kända arbetarrörelseaktiva i Sommerå och gick med dem mot fångläger i Ekenäs. 
Men på vägen dit valde de vita fångvaktarna att istället arkebusera dem på en plats som heter Märynummi. Tio åt gången fick de lämna de övriga och vandra till en plats, där det tidigare varit en rysk kasern, så långt bort att gevärsskotten inte hördes. Till slut hade alla 49 avrättats. De slängdes i en massgrav. 

Historikern Aapo Roselius berättar om
bakgrunden till minnesstenen i Märynummi

Anhöriga försökte efter kriget väcka åtal och begärde en undersökning och namngav både dödade och mördare men regeringen sa nej. 
Först på 50-talet kunde finska vänstern få sätta upp ett minnesmärke på platsen. Ett exempel av så många på högerns terror och på hatet mot de röda. Det visar sig nu när forskare engagerar sig i inbördeskriget att det är de vita som stått för terrorn. Och att et officiella Finland så långt efter terrorn mot de röda, äntligen kunde tillstå hur illa arbetare och deras familjer hade behandlats. 
Varför detta klasshat mot de röda? Varför denna vita terror? För att skrämma andra arbetare att veta sin plats under stöveln, att hålla sig borta från krav på demokrati och rättvisa, att hålla sig borta från den yttersta högerns och borgerlighetens krav på hegemoni och makt.
Idag samlas arbetareföreningar här varje år en helg i mitten av maj till en stor tillställning, för att hylla minnet av de röda. 
Denna första vecka i maj var en av de mörkaste veckorna. Men den vita terrorn fick fortsätta utan bestraffningar. 

Resa i det Röda Finland 100 år efteråt

 Igår kom jag hem efter en veckas resa i södra Finland, en bildningsresa som Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap gjorde i spåren av de rödas Finland 1918. Vi reste från Helsingfors via bl a Lahtis och Ekenäs till Åbo. Vi reste i 1918 års inbördeskrigs spår. Det krig som av de röda kom att kallas Klasskriget och av de segrande vita för Frihetskriget. Frihet från Ryssland hade landet dock fått redan året innan, efter den ryska revolutionen. Det handlade om ett arbetarnas demokratiskt Finland eller ett de rikas Storfinland.

Historikern Aapo Roselius påTallbacken

Med fenomenal guidning av flera enormt kunniga historiker, besökte vi minnesmärken, gravplatser och museer. Av någon anledning var de vitas hjältegravar och minnesmärken stora och oftast placerade mitt i städerna medan de rödas placerats utanför städerna och var mindre i storlek. Ett exempel är den massgrav av röda stupade som fanns på Tallbacken i Helsingfors, där ett avgörande slag stod, just utanför arbetarstadsdelen. Efter kriget samlades arbetarna här efter att ha demonstrerat från järnvägsparken i centrum, som en hyllning till de röda kämpar som slagits för demokrati 1918. Det var förstås inte tillåtet, så segrarna tvingade röda fångar att gräva upp alla liken som sedan transporterades ut till platser långt utanför staden. Något minnesmärke har inte fått sättas upp här. Först 1970 blev det politiskt möjligt att sätta upp en staty till minne över de röda som stupade, men då ännu längre bort, vid Stadion. Drygt 50 år efter kriget var det möjligt. Bå statyns baksida finns bl a texter av Väinö Linna, Elvi Sinervo och Elmer Diktonius.

Monumentet över stupade på Tallbacken

Segrarna tog sig rätten att nedvärdera och skymfa arbetarna som förlorat kriget. Förlorat mot de vita säger man, men då glömmer man att avgörande när kriget vände var de drygt 10 000 tyska soldater som landsteg på Hangö och i Åbo 3 april, och även de i Tyskland utbildade flera tusen finska militärer, s k jägare, som i förväg skickades dit från Tyskland. Jägare som ansågs ha röda värderingar hölls kvar i Tyskland. I centrala Helsingfors finns en staty över Mannerheim, från ”segerparaden” när de vita tågar in i Helsingfors. Men den verkliga segerparaden var den tyska den 14 april. Först den 16 maj tågade Mannerheim in i staden. Kriget var över, men den vita terrorn mot de röda fortsatte.

Minnesmärket vid fånglägret Dragsvik

Drygt 5 000 röda stupade i kriget. Mellan 80 000 och 100 000 röda samlades sedan ihop i fångläger runt om i landet under omänskliga förhållanden. 7 500 röda avrättades eller mördades efter kriget men 12 000 dog i fångläger. 600 dog efter frigivning.

I det stora fånglägret i Dragsvik utanför Ekenäs, tidigare plats för ett ryskt regemente för 2000 soldater placerades efter kriget över 7000 fångar. Av dem var drygt 600 kvinnor. Idag finns här ett finskt regemente. På den plats och i de kaserner där det för 100 år sedan dog i snitt 30 fångar per dag under juli 1918. Vissa dagar dog 65 fångar per dag. De hade vatten i närheten, men då det fanns för få soldater att vakta dem, så fick de hållas inomhus, utan vatten och utan toaletter. Knappt något annat att äta en liten brödbit. Detta var också en del av det vita hatet.

Ett monument sattes 1950 upp på åsen några kilometer därifrån. Tretusen kroppar efter dem som dog i dödslägret ligger begravda här. 2600 har fått sina namn ingraverade. Stenen med texten sattes upp i smyg av föreningen Forna rödgardister och andra vänsterorganisationer. ”För att hedra dem som i klasskriget 1918 kämpade för demokratin och föll offer för de vita segrarnas blodiga hämnd.”

Grymheterna fortsatte långt efter kriget. En del av de många kvinnor som blev ensamma med sina barn fick försörjningsstöd av regeringen. Men det gällde inte änkor till de röda. Där fanns ingen sympati.

De vita kallade sig nationalister, men de var inte mer nationella än att de ville riva upp beslutet om demokratisk republik och införa en monarki för att inte majoriteten i val igen skulle få för sig att välja ett socialistiskt Finland.

De vitas hat mot dem som inte stödde yttersta högerns tanke på ett Storfinland ända bort till Ural fortsatte under mellankrigstiden då flera fascistiska paramilitära grupper som t ex Lapporörelsen bekämpade arbetarrörelsen på sitt sätt med mord och mordbränder. De fick blodad tand när Tyskland under Hitler åter vände sig mot bolsjevismen och Sovjet. Drömmen om ett Storfinland och om att åter få internera socialister fick nytt liv.

Visserligen kunde arbetarrörelsen och andra progressiva krafter under några decennier efter Andra Världskriget ge rättvisa åt röda kämpar, flera minnesmärken kunde sättas upp vid kända gravplatser, men idag marscherar åter fascister på gatorna. Hatet mot socialister beblandas med hatet mot invandrare och den demokratin som de röda slogs för 1918 känns åter osäker.