Medryckande syskonberättelse som söker efter våldets förklaringar

 Maria Elena Bergmans debut­roman Sju systrar är en tumult­artad läsning med många känslo­mässigt starka upplevelser.

                                                           

KULTUR

Berättaren i Maria Elena Bergmans Sju systrar heter Esmeralda men har också ett annat namn, Negerläppen. Så har alla sju flickorna begåvats med namn som används oftare än de riktiga. Övriga kallas sådant som Kanintänder, Dödskalle med tofs och Kotunga. Pappan får heta Äckliga gubben. Namnen har sina förklaringar och kan samtidigt göra det lättare för läsaren att hålla sig en bit vid sidan av det som utspelas.

Esmeralda växer tillsammans med sina sex systrar upp i ett fattigt hem i Chile. Pappan är hamnarbetare, alkoholiserad och aktiv i en frikyrka. Mamman är också djupt troende och berättar tidigt att hon helst velat ta livet av dottern när hon föddes. Esmeralda utsätts för sexuellt utnyttjande såväl inom familjen som i frikyrkan. Dessutom torteras och våldtas hon av militärer efter att Pinochets junta tagit makten. När hon släpps ut ur fängelset, tar hon sig ut ur landet och får asyl i Sverige, dit också fyra av systrarna och till slut även föräldrarna kommer. Ett senare återbesök i hemlandet ger många glimtar in i både familjens historia och samhällets utveckling men också livet som återvändande flykting i hemlandet.

Det sexuella utnyttjandet som berättaren drabbats av är ett återkommande tema i berättelsen. Även religionen återkommer och frågan hur mamman i sin djupa tro kan ha överseende med sin makes beteende mot döttrarna och med alkoholismen som gör att familjens pengar går till sprit i stället för kläder eller utbildning åt barnen. Det är de två äldsta systrarna som genom att arbeta på frisersalonger håller familjen uppe. Ett tredje tema är politiken, uppvaknandet med den socialistiska rörelsen och valet av Salvador Allende som president. Romanen beskriver hur lite demokratin var värd när handlarna plockade bort varor från butikerna och högern skyllde en manipulerad brist på livsmedel på socialisterna, i syfte att skapa hat mot regeringen.

Förutom en spännande berättelse har Bergman också ett medryckande språk som skapar en särskild attraktion i läsandet. Svärtan i de djupt sorgliga händelser som systrarna är med om både uppvägs och förstärks av den rebelliska anda som driver fram den historia som berättas. Som ett direkt svar på en fråga i boken om varför hon fortsätter att älta om alla fasor – våld­täkterna, militärens jakt på motståndare eller de religiösas omoral – säger författaren att det är för att hon försöker förstå. Den drivkraften, hennes önskan att hitta förklaringar, har vi att tacka för att vi nu kan ta till oss denna mycket läsvärda roman.

Recension, publicerad i Flamman nr 3, 2021

Kommunal debatt som når bottenträsket

En riksdagsman (M) från Sundsvall nåddes av ljuset en vinterdag

Den politiska debatten kan då och då, också på kommunal nivå där man annars kan se prov på samarbete, dyka ner i ett riktigt bottenträsk. Ibland blir det ännu sämre. Som när Moderaternas riksdagsman, Jörgen Berglund från Sundsvall, nåddes av ljuset en vinterdag och i Sundsvalls Tidning nyligen anklagade en centerpartist i stan för att vara socialist. Vilket måste vara det värsta som finns i moderatens världsbild. Enligt riksdagsmannen kan ju det bara sluta i "död, förtryck och en förstörd miljö".

Vad har då den stackars centerpartisten föreslagit? Förstatligande av banker, järnvägen eller busstrafiken? Nej, det rörde sig naturligtvis om något långt mycket värre. Magnus Persson (C) hade föreslagit en "kommunal bilpool för att bekämpa luftföroreningarna " i Sundsvall. Gudars skymning! Tidigare hade han dessutom fått igenom beslutet att ställa ut lådor med sand till medborgarna för att minska ner på halkolyckor. Extremt socialistiskt förslag också det enligt moderaten.

Politik som gynnar medborgarna och miljön är förstås rena stalinismen för moderater som vandrar allt längre åt höger i försvaret av marknadsliberalismen. Huva sicken dårskap!

Svenska högern splittrad om Trump och stormningen av Capitolium

 En svensk moderat riksdagsman, Jan Ericsson från Västra Götaland, försvarar Trump med att de som stormade Capitolium var utklädda vänsteraktivister. Ja jösses!

Annars tar de flesta moderater, som uttalat sig, klart ställning mot Trumps agerande efter valet. Men SDs ledning står fast vid Trumps sida, de vill t o m ge honom fredspriset och talar själva om att det nu gäller att segra eller dö, också i Sverige. Nästa höst är det val. Ska moderater och kristdemokrater, kanske också liberaler, ta armkrok med SD på en Trump-politik? Ja det är mycket möjligt.

För arbetarrörelsen gäller att då ha en tydlig politik för jämlikhet, som tar klart avstånd från de ökande orättvisorna i samhället och som satsar på stora offentliga investeringar som skapar arbete och tar ansvar för klimat, miljö och fred.

Pappers 100 år Kamp Konflikt Kultur

Pappers 100 år. Hundra år av kollektiv gemenskap. Min recension i Flamman nr 50 av den minnesbok Kamp Konflikt Kultur, som gavs ut till Pappers100-årsdag finns inte på Flamman på nätet. Lägger ut texten mer här.

I en tid då tilltron till fackföreningar minskat i samma grad som ojämlikheten har ökat i samhället, är fackliga minnesböcker en bra möjlighet att lära av historien. När Pappers i år fyller 100 speglar undertiteln ”Konflikt Kultur Kamp” verksamheten väl, även om boken och historien även innehåller en hel del samverkan.

Den från Flamman och från sina historiska arbetarskildringar kända författaren Vibeke Olsson medverkar med artikeln ”Pappers 100 år Upp till kamp”, en text som, med utgångspunkt i Sveriges första strejk på sågverken i Sundsvall 1879, via 60-talets strejker, pekar framåt i en tid när samhällsfunktioner urholkas av vinstjakt och socialdemokrater går med på inskränkningar i strejkrätten.

Visst finns hyllningstexter till ordföringar i förbundet. Men mer intressant är porträtten av enskilda medlemmar och avdelningar. De säger ofta lite mer om den fackliga vardagen, med såväl konflikt och kamp som kultur. Även om det är individer som porträtteras så är det ofta kollektivets kamp som står i fokus. Utan aktiva medlemmar, ingen kollektiv kamp, ingen arbetarrörelse.

Skotten i Ådalen 1931 beskrivs ofta felaktigt som en enstaka tragisk händelse i historien. I ett av bokens många intressanta porträtt minns en man den fackliga striden i Sandarne 1932. Bruket hade sänkt lönen för massaarbetarna. När de strejkande ersattes av strejkbrytare marscherade arbetare mot brukskontoret. Där stod poliser på led. Protesterna blev högljudda och när någon kastade sten sköt polisen skarpt rätt in i folkmassan. Det var en ren tillfällighet att ingen dog, men flera skadades. Arbetare fängslades, men inte de poliser som sköt.

Flera artiklar tar även upp konflikten inom arbetarleden, mellan socialdemokrater och kommunister. Den visade sig bland annat genom de många avtalsomröstningar under strejkerna på 30-talet, där förbundsledningens förslag ofta möttes av nej från en majoritet av medlemmarna, med stöd av kommunisterna, som länge dominerade i vissa avdelningar.

I en berättelse om en av dessa avdelningar, 68 i Hallstavik, framgår att den deltog i Röd Facklig Opposition och att den redan 1933 fick Pappers kongress att anta ett uttalande mot nazisternas terror i Tyskland och 1937 bildade en Spanienkommitté.

Kulturen har fått en särskild avdelning i boken. Förutom arbetsplatsbibliotek, teaterspel, konstföreningar och utställningar har förbundet delat ut kulturstipendier till medlemmar sedan 1979. Kulturstipendierna delas fortfarande ut och Pappers medverkar i lässatsningen ”Läs för mig, pappa!” men kulturen tar inte längre någon större plats i det fackliga arbetet.

Flera texter tar upp frågan, om än kort, vad som kan göras åt att det blivit svårare att värva medlemmar. Kampanjen ”Ung 2020” är ett försök, men osäkra anställningsformer som vikariat och visstidsanställning gör att många tvekar att gå med. Och många unga saknar den fackliga medvetenhet som man tidigare i bruksorter fick med bröstmjölken, som någon säger. Gränserna mellan makten och folket är utsuddade.

Kanske medlemsomröstningar kan vara ett sätt att engagera medlemmarna?

Denna minnesbok får inte gömmas undan. Den ska finnas på fackkontor, fikarum och arbetsplatsbibliotek. Här finns massor av kunskap att hämta och strider att lära av.

Åke Johansson