Joe Hill i Sundsvall

 Grymt bra, rörande och skickligt spelat

Kvartersteatern i Sundsvall spelade åtta föreställningar av sin pjäs Joe Hill nu i mars. Alla var fullsatta och de fick väldigt fin kritik. Grymt bra, rörande och skickligt spelat, vilken energi och vilket viktigt budskap, fantastiskt, mycket bra, magnifikt. Andra, som inte lyckats få biljetter undrar om det inte blir fler föreställningar. Och det kan det kanske bli, framåt hösten, säger Perra Söderberg, manusförfattare och regissör tillsammans med Daniel Dahlqvist.

Först ska de ha teaterskola med unga teaterintresserade. Men till hösten kan det säkert bli intressant, inför valet kanske? Pjäsen där musiken så tydligt är med och för fram berättelsen kan engagera många.

Vad är det som gör att svenskfödde Joe Hill, arbetaren, fackföreningsaktivisten, författaren, sångaren och agitatorn lever än idag, mer än 110 år sedan han avrättades i Salt Lake City. Han dömdes i en snabbt genomförd rättegång, efter vilken till och med USA:s president Wilson begärde att Joe Hill, Joel Hägglund, skulle benådas. Det var ett solklart riggat åtal, där guvernör, åklagare och domare snabbt lyckades få den populäre agitatorn avrättad. 

Joe Hill föddes 1876 som Joel Hägglund i Gävle. Han växte upp i ett religiöst hem med mycket musik och lärde sig spela på många instrument. Hans pappa var konduktör på järnvägen, men dog när Joel var 8 år. Själv tog han jobb i hamnen innan han tillsammans med sin bror valde att söka lyckan i Amerika 1902. Men det där med mycket arbete och lättförtjänta pengar stämde inte. Det var många som sökte de lediga jobben och lönerna var låga. Från New York tog han sig västerut, oftast genom att hoppa på godståg. Han provade på många jobb. 1910 blev han medlem i Industrial Workers of the World, en socialistiskt inriktad fackförening. Då hade han deltagit i många strejker och hans sånger, där han oftast använde sig av melodier kända från frikyrkorörelsen, spreds över landet. Hans sånger blev en del av agitationen, de ingick i de röda sångböcker som IWW gav ut och de sjöngs av strejkande arbetare runt om i landet. De spred skratt och kampanda med sina berättelser om strejkbrytare, hycklande präster och giriga fabriksägare, men han skrev också en hyllning till en kvinnlig agitator och sånger om kraften i fackföreningen.

När han på en agitationsresa kom till Salt Lake City blev en speceriaffär rånad och två personer sköts ihjäl. Utan något bevis för att han skulle ha varit på platsen plockades Joe Hill in som misstänkt och arkebuserades 14 januari 1915.

Agitatorns låtar spred sig hem till Sverige. Många trubadurer och grupper har spelat in låtar som Det är lång väg att gå i soppkön, Casey Jones, Luffaren, Svarta präster med flera liksom den kanske mest kända Balladen om Joe Hill, som kallats en av de starkaste politiska sångerna. Den skrevs av Alfred Hayes och Earl Robinson med svensk text av Rune Lindström. I USA har hans låtar förts vidare av kända musiker. Woody Guthrie, Pete Seeger, Bob Dylan, Joan Baez och John Lennon har alla inspirerats av Joe Hill. Och när Bruce Springsteen sjunger I dreamed I saw Joe Hill last night skapar det fortfarande starka känslor hos publiken. För Joe Hill kan aldrig dö.

Joe Hill är inte bara känd för sina sångtexter. Minst lika kända är några av hans sista ord: Don´t waste any time in mourning. Organize!.

Samtidigt som jag funderar över Joe Hills plats idag, skriver Dagens Nyheter att allt färre svenskar kallar sig liberaler, och de röstar på S eller M. Men den största gruppen av de intervjuade, 34 procent, kallar sig istället socialister och väljer V, S och även Mp. Det är intressant, när dessa partier samtidigt knappt vågar prata om socialismen.

Uppmaningen att organisera gäller också idag. Folk behöver känna styrkan i en fackförening. I manifestationer mot inhumana utvisningar, mot klimatförändringar, mot krig, mot ökad ojämlikhet. För solidaritet och rättvisa, för fred och 6 timmars arbetsdag. Och ta med Joe Hill i det arbetet. Vi behöver skriva nya sånger och använda kulturen. Som Joe Hill och hans kamrater.