Bokprat och folkbildning i Timrå

Igår var jag på Pangea-huset i Timrå och pratade om boken om Veikko Keteli och historien kring de finska krigsbarnen inför en engagerad publik. Arrangerat av Vänsterpartiet Timrå och ABF Västernorrland.

Till fikat efteråt hade vi också ett fint samtal om hotet mot folkbildningen. Och om hur ABF ska arbeta med att få fler föreningar att bli bättre på att använda ABFs tjänster och erbjuda sina styrelser och medlemmar utbildning. Där fick jag stor assistans av Petra Åkerlund, verksamhetsansvarig på ABF i Sundsvall/Timrå.

För en månad sedan höll jag ett liknande föredrag I Harmångers bibliotek, också i en fin omgivning.

Det känns väldigt bra att få komma ut och prata om boken, utgiven med hjälp av föreningen Liv i Sverige på Ord&visor förlag.

Idag bor Veikko i Oslo, har mycket att berätta som är gott att ha med sig. Om att vara flykting och fackligt/politiskt aktiv arbetare.

Veikko har en enorm historiekälla att hämta berättelser från. Med starka känslor, med värme och med en hel del humor. Som brukligt läste jag ett stycke högt ur boken. Det blev när han bad bagaren i Timrå fara åt helvete. Bagaren tänkte inte betala någon lön för att skrapa bakplåtar, det var ju en lärlingsutbildning för livet, enligt bagaren. Och hur sedan handlare Andersson gav dem båda en lektion i förhandlingsteknik, eller kanske utpressningstaktik. Om du inte ger grabben betalt, så ....

Förhoppningsvis kommer jag att kunna besöka många föreningar och berätta om boken och dessutom om hur viktig folkbildningen varit för det moderna Sverige och kommer att vara i framtiden.

På tågresa i sydöstra Spanien

Från en resa i Spanien 

Vi reste nyligen med tåg och buss i sydöstra Spanien, Med den lilla staden Cocentaina som mittpunkt mellan Valencia och Alicante. Där bodde vi hos Bosse, en gammal arbetskamrat från järnvägen, och hans Elena.

De mötte oss i Valencias vackra järnvägsstation Estacio del Norte, invigd 1917, med en vacker fd tjurfäktningsarena som granne. Efter en fika for vi med Renfes motorvagnståg till deras vackra bostad i Cocentaina. Två timmars resa.

Vi stannade och vandrade i bergen runt omkring, La Serreta  och Serra Mariola. Bosse har lärt sig mycket. De visade oss platser där utgrävningar gjorts från den iberiska kulturperioden innan kelter och senare romarna tog över, liksom rester av palats också fästningar från tiden när morerna regerade i stora delar av Spanien.

Vi vandrade i hög värme, flera dagar med över 30 grader. Då var det skönt att hitta skugga under träd. Lyxigt med så mycket frukter och örter som de kan plocka direkt från skogsstigarna. Fikon, mandel, granatäpplen, oliver liksom sparris, rosmarin, timjan mm.

Vi hade missat stadens fiesta då man firar la reconquista, då kristna trupper körde morer och judar från landet, om de inte övergav sin tro. 

På toppen av La Serreta kom vi till vad som varit en luftförsvarsställning, där regeringstrupper försvarade regionen mot de italienska fascisternas bombflyg under inbördeskriget på 30-talet. 

Stora delar av städerna i södra Spanien bombades sönder för att underlätta för Francos trupper som kom in i landet från Nordafrika för att ta makten från den vänsterledda folkfronten. Dessvärre lyckades de, tack vare hjälp från Italien och Tyskland. 

Vi besökte också fina historiska och arkeologiska museer.

Härligt med allt gott som Elena tillagade liksom med våra många långa samtal. Historier från våra, tillsammans, nära 70 år på den svenska järnvägen liksom om boendekostnader i Spanien, svensk och spansk politik.

Bosse kunde inte förstå att Sverige frivilligt kan gå med i Nato. Inte jag heller, men det blev ju aldrig någon diskussion ens. Det socialiststyrda Spanien hanterar dagspolitiken bättre än högerstyret i Sverige. Genom sänkt moms på mat och på gas, höjda minimilöner och andra förbättringar för arbetare och vanligt folk samtidigt som regeringen höjt skatten för de rika och bankerna.

En dag gick vi till deras kolonilott i utkanten av stan. Plockade jordgubbar snyggt planterade runt hela odlingslotten med lök, kål och annat gott. Men det var torrt och det fanns regler för när man fick vattna.Det hade inte regnat på länge. Från tågresor kunde vi se torkan breda ut sig i Spanien, landet med de uttorkade flodbäddarna. Höstens olivskörd var extremt dålig. Det tycks inte bli bättre i år. 
Samtidigt är det positivt att spanska regeringen infört stora rabatter på tågresor för att minska på biltrafiken och att städer som Valencia uppmuntrar cykeltrafiken, som ökat avsevärt. 

Något för Sverige att ta efter. 

Vi kanske inte köper något hus därnere, men vi kommer gärna tillbaka 

och hyr en lägenhet.

Och jodå, vi for även ner till kusten, till Alicante, och badade i havet.

 

Karl Östmans 100 år gamla roman rykande aktuell

Läser Karl Östmans roman Den breda vägen, utgiven av Tidens förlag 1923 -100 årsjubileum i år, läs den - och slås av mycket i hans berättelse. I boken ska till exempel en sågverksdisponent åka hem från lantstället i skärgården efter semestern, när han av nån anledning får en uppenbarelse: Arbetarna har fåt det för bra och har för hög lön. Han har räknat ut, eller någon annan kanske har gjort det åt honom, att han har bara 65 ggr mer än arbetaren i lön. Och då är hans arbete så oerhört mycket viktigare än stabbläggarens eller maskinskötarens. Så han beslutar att sänka arbetarnas löner. Och de går i strejk.

Idag, efter att löneskillnaderna först minskat radikalt ner till 15 gånger så mycket när arbetarrörelsens röster hördes mer än arbetsköparnas och sedan från 70-talet åter ökat, så gick det återigen 65 arbetarlöner på en direktörslön för ett par år sedan. Och idag 2023 är storbolagsdirektörens lön 70 gånger så hög som arbetarens.

100 år efteråt har historien rört sig bakåt. Vad skulle Karl Östman säga och skriva, månntro?

Tänk på det, arbetarskrivare och fackligt och politiskt aktiva. Och ryt till så det hörs!

På Smålit, bokmässa i Jönköping 4 februari

 

Jag var på Smålit, bokmässa i Jönköping, en kylslagen första lördan i februari. Arbetarskrivare hade bokbord där. Jag, Mija Åhlander och Annica Albertsson representerade föreningen. Vi sålde föreningens antologier och den formidabla tidskriften Klass plus egna böcker och vi pratade med folk som kom förbi om hur viktig vår förening är idag. Så många som håller med om att alla röster inte hörs i dagens samhälle. Vårt recept: skriv! Och kom med i föreningen!

Jag hade tagit SJs nattåg till Skövde och på morgonen åkte jag vidare med regionaltåg till Jönköping. Tågen var i tid, tack för det, så jag hann med en kulturfrukost på hotell på morgonen.

Jag passade på att göra reklam för och sälja några ex av min och Veikko Ketelis bok Jag lärde mig att gilla läget - Ett finskt krigsbarn minns.

Kul att träffa andra skrivare och inte minst att prata med bokläsare.

På kvällen blev det tågresa hem igen. Via Nässjö denna gång.

Härliga läsarkommentarer till nya boken

 

Underbart med läsarkommentarer som de här som kommit in till Veikko Ketelis och min bok Jag lärde mig gilla läget - Ett finskt krigsbarns minnen. På Ord&visor förlag. 

- Boken om Veikkos liv är väldigt intressant och bra. Ger mycket av historia och politik under lång tid. LÄS DEN!

- Gratulerar till en väldigt bra bok. Minst sagt spännande och intressant liv han Veikko har levt. Fint flyt i språket och berättelserna. 

Hoppas den får många läsare. Skicka ett ex till Babel. 

- Grattis! Vilken bragd! Helheten är svindlande, att en människa hinner uppleva så där mycket under ett enda liv och att du/ni lyckas finna en form där den inbyggda dramaturgin för framåt på ett sätt som gör att ingenting känns som transportsträcka! 

Början där du filosoferar över skonaren är en strålande inledning över din livsresa.

Här finns tillräckligt mycket för dem som är intresserade av krigsbarnstematiken, tidsskildringen, lokalfärgen, äventyret. Alla boplatser i alla dessa länder, samhällsanalysen osv.

+++ Tackar ödmjukast för dessa kommentarer!

Succe på boksläppet

 Fredagen 13e blev en lyckodag. Då hade vi boksläpp för Jag lärde mig gilla läget - ett finskt krigsbarn minns  

Tack alla ni som gjorde fredagskvällens boksläppsfest i Finska föreningens lokal till en succe. Veikko Keteli och jag pratade och svarade på frågor inför ett femtiotal glada gäster och vi fick signera böcker tills pennan brann upp av alla värmande hälsningar. Ingrid Sjökvist pratade om föreningen Liv i Sveriges arbete på att samla in berättelser.

Särskilt tack till Tina som hjälpt till med festen, och hon var även med redan när Thomas Jäärf sammanförde mig med Veikko i Oslo för 4 år sedan. Under en studieresa i Finland på sommaren samma år, med Arbetarnas Kulturhistoriska sällskap, då vi besökte minnesmärken för klasskriget 1918, bestämde vi oss, nu kör vi!

Under boksläppet hann vi prata om krigsbarn och om Veikkos äventyrliga liv, med många roliga berättelser. Och om utmaningen i att skriva en bok tillsammans.

Även ni andra kan köpa boken, Jag lärde mig gilla läget - ett finskt krigsbarn minns. I bokhandeln eller direkt av mig. Eller från förlaget Ord&Visor.

www.ordvisor.se

Artikel i Sundsvalls Tidning idag

Tina är intervjuad om den gamla och en kommande Högomsutställning i dagens ST:

SUNDSVALL FÖRR & FRAMÅT | DEL 4

Sundsvalls historia skrivs om – jagar fler pusselbitar

SUNDSVALL Högom vakar fortfarande över sina hemligheter.

Värdefulla gravfynd har hamnat på villo- vägar och den största gravhögen är fortfarande orörd.

– Det vore en dröm att få vara med på den utgrävningen, säger Tina Johansson, som är museiintendent vid Sundsvalls museum.

Nu ska Sundsvalls tidiga historia skrivas om.

Efter 30 år i närmast oförändrat skick ska museets utställning om Hövdingen i Högom stängas för att moderniseras och byggas om för sju miljoner kronor. Det har ST tidigare berättat.

Och nu börjar detaljerna att klarna.

Nya forskningsrön har tillkommit och berättelsen om Högom och dess förhistoria har med tiden blivit finmaskigare. Numera framträder bilden av utställningens huvudperson, Högommannen, som kung Wada och att han härskade över ett rike som vuxit fram under 1 500 år.

Den nya utställningen ska vara klar lagom till Sundsvalls försenade 400-årsjubileum om två år.

Redan nu finns det ett uttalat mål, att den nya utställning ska komma närmare de människor som levde i Högom under blomstringstiden på 500-talet efter Kristus. Dels ska hövdingen uppgraderas till den kung över Hälsingeriket, som han i verkligheten var. Dels ska vardagslivet bland de stora långhusen lyftas fram.

– Kvinnorna, barnen, trälarna, maten, hantverket, språket och sjukdomarna kommer att få ett större utrymme när den nya utställningen öppnas, berättar museiintendenten Tina Johansson.

Hon vill också att den nya utställningen ska spegla de internationella förbindelser som präglade dåtidens Sundsvall och att handelsförbindelserna med Skandinavien och övriga Europa utvecklats under århundraden innan Högoms storhetstid. Nya analysmetoder av benrester och tandfragment kan inte bara avslöja människors ursprung utan också var de vistats under livet.

För museiintendenten Tina Johansson väntar ett stort projekt och två spännande år av forskande och sökande innan utställningen om Högom ska få sitt nya uttryck.

Lite överraskande berättar hon att föremål som hittades och registrerades vid utgrävningen på 1940- och 50-talen kommit på villovägar och behöver hittas. Det är dels föremål från hövdingagraven. Dels glaspärlor efter en högt uppsatt kvinna som brändes inne vid en attack mot Högom på 300-talet.

– Det ska finnas 235 pärlor men här finns bara en bråkdel, berättar hon och pekar på en av montrarna där det ligger ett knappt hundratal pärlor.

Från utgrävningarna i Högom för 70 år sedan saknas även förgyllda knappar i silver och klädfragment som hittades i hövdingagraven, föremål som tros ha blivit kvar i Historiska museets gömmor i Stockholm.

Nu ska de sökas upp. Tanken är att undersöka om de är i ett sådant skick att de kan hämtas hem till Sundsvall och ställas ut.

Särskilt pärlorna intresserar Sundsvalls museum och Tina Johansson.

Oansenliga för en lekman men med en historia av ofattbart våld som för tankarna till en krigszon eller en scen ur tv-serien Vikings.

Skillnaden är att det hela inträffade mitt i Sundsvall för drygt 1 600 år sedan, och att berättelsen har en given plats i den nya utställningen.

Det kan ha varit en släktfejd som urartade, eller en attack utförd av svearna i deras försök att kuva norrlänningarna. Men oavsett vad, så rör det sig om ett blodigt angrepp mot Högom.

De arkeologiska spåren tyder också på att angriparna var många. Spåren ger även skäl att tro att det bland långhusen i Högom kan ha pågått en festmåltid i en speciell ceremonihall när huset sattes i brand.

Det berättar arkeologen och författaren Jonathan Lindström som i sin bok Sveriges långa historia, med stöd av bland andra arkeologen Per Rahmqvist, lyft fram teorin om ”Frejaprästinnans” våldsamma död år 360 efter Kristus.

Fynd av pilspetsar tyder på att de som försökte fly ur eldhavet hindrades av en skur av pilar från angriparna.

Troligen slogs attacken så småningom tillbaka men tre kvinnor brändes inne när huset störtade samman. Efteråt tros kvinnorna ha hedrats med stora offermåltider innan det restes en gravhög över brandresterna och deras kvarlevor.

En av dem bar på de 235 pärlorna och verkar ha haft en högt uppsatt ställning i Högom och Hälsingeriket.

Men vem hon var och vilken roll hon spelade i Hälsingeriket, är en av de gåtor som Högom fortfarande ruvar på.

Efter brandattacken kom Högom att motstå fiendens erövringsförsök i ytterligare drygt 200 år.

Sedan tar Sveakungen Ottar över Hälsingeriket och kuvar Högom med vapen i hand. I tid sammanfaller det med massakern vid Sandby borg på Öland som under senare år väckt stor uppmärksamhet bland arkeologer och historiker.

Det är då, när rikets undergång är nära, som den sista och största högen i gravfältet i Högom uppförs. Den är outgrävd och har fått behålla sina hemligheter.

Men Tina Johansson skulle gärna delta i en utgrävning. Det vore en dröm, säger hon, även om det finns förklaringar till varför det inte redan skett.

– Dels är det dyrt att gräva, dels har det funnits en tanke att invänta nya arkeologiska grävmetoder som DNA, isotopanalyser och magnetometer, men det är en utgrävning jag gärna skulle vara med om, säger hon.

Text Rolf Lunneborg