Förord
- DU FÅR SKYNDA DIG INNAN KÄRLEKEN TAGIT HELT
SLUT!
Orden kom från en god vän, Anna,
men det handlade inte om några känslor för mig utan om SJ, vårt kära
järnvägsföretag.
Jag hade berättat att jag höll på
att samla ihop berättelser till en antologi med järnvägsskildringar. Alla har
ju något slags förhållande till vår Svenska Folkets Järnväg. För en del är det
något att ständigt klaga på, men för många fler har det varit en långvarig, öm
och välvillig relation, fylld av minnen från resor, möten och äventyr.
Annas kommentar var att jag borde
skynda mig. För nu har allt fler allt mindre gott att säga om järnvägen. Jag
tror nog att hon har rätt, tyvärr, men järnvägen har varit uträknad flera
gånger tidigare. Tänk på Stefan Demerts slagdänga SJ, SJ, gamle vän,
konstigt att du lever än.
Självklart har resandet med tåg och
livet kring järnvägen gett en mängd avtryck, eller spår, i vår litteratur.
Sara Lidman kommer alltid att
finnas med oss och en av anledningarna är hennes fantastiska Jernbaneepos. I sju romaner beskrev hon
livet i byn Lillvattnet. Om hur Didrik kämpar för att få järnvägen dragen till
byn, för att den ska komma närmare Schwärje, få del av välståndet och
utvecklingen söderut. Det handlar om modernisering, men också om kolonisering.
Byn fick sin järnväg, men inte utan pris. Didrik fängslades för bedrägerier,
men de stora bedragarna, som satt högre upp, de klarade sig. Och Norrlands
råvaror skickades söderut.
Framför allt handlar böckerna om
människorna under en tid då järnvägen kommer till byn; Didrik och Anna-Stava,
Isak Mårten och Rönnog och alla de andra. Mycken smärta, men också mycket
glädje. Det är friskt och passionerat beskrivet. Sara Lidmans Jernbaneepos är
en guldklimp i vår svenska litteratur, att ställa bredvid Vilhelm Mobergs
Utvandrarserie.
Om några år öppnas en ny
järnvägsbana i Norrland, Botniabanan. Också ett tecken på att järnvägens död
åter skjuts på framtiden. Men det var först efter en lång kamp av lokala
järnvägsvänner, som politikerna övertygades om satsningen.
August Strindberg skrev satiriskt
om en järnvägsinvigning i Svenska Folket.
En mustig avklädning av överheten. Också Sara Lidman har en sådan scen i
romanen Järnkronan. Även hon hör och
ser kungatalet och bockandet underifrån. Här komma Öfverheten och prata eller
åtminstone dricka och äta. Vem där tänkte på svenska folket? På dem som byggt
banan? På dem som får betala banan?
Svenska Folkets kärlek till
järnvägen ligger på flera plan. De flesta av våra minnen är mer jordnära, eller
spårnära. Själv växte jag upp nära ett stationshus. Visserligen blev det snart
en fritidsgård för oss ungdomar och spåret en cykelbana, för då hade Karlskrona-Kalmarbanan
lagts ner. Men från Karlskrona gick resorna till Malmö och Växjö på andra
banor.
Min farfar var en av många rallare
som byggde banor i Norrland. Ofta med ett romantiskt skimmer över det tunga
arbetet. Rallaren som med mustasch och slokhatt efter veckans hårda slit tar
sin flaska och vinner flickornas hjärtan vid dansbanan, efter att ha visat sin
styrka vid slagsmål med rivalen, den okultiverade drängen.
Rallaren kom med en vision om
framtiden. Nu skulle järnvägen föra moderniteten och upplysningen ut i byarna.
Många rallare stannade längs banan, blev stationskarlar åt järnvägsbolaget, en
del blev politiskt aktiva, drev på för fortsatt modernisering.
Rallare, och senare lokförare, blev
idoler i många ungdomars ögon. Att få ett jobb vid järnvägen var länge något
stort. Representanter för modern teknik och samtidigt vägvisare ut i den stora
världen. Nu blev dock inte alla lokförare. Att arbeta som bromsare, lokputsare
eller grindvakterska var mindre romantiskt.
Gustav Olsons Tåg ut och Sune Jonssons Stationskarl
Albin A Anderssons memoarer är två exempel på böcker som ger en bra bild av
hur arbetet och livet vid järnvägen varit. Egentligen var det inte förenat med
en gnutta av den glans som var förbehållen lokens utsida och stinsens knappar.
Mer moderna beskrivningar från
arbetslivet längs järnvägen finns bland annat i Örjan Nyströms fina bok Tiden byter fot.
Från Karlskrona tog jag själv tåget
ut i stora världen. Då var det, för den som inte blev sjöman, tågluff som
gällde. Interrail; jag suger ännu på många upplevelser som snabbt dyker upp ur
minnenas vrår. Dagar i Venedig mitt under en stor kulturfestival för tidningen
L’Unita tillsammans med några nya vänner från olika länder. Ofta var då själva
resan lika mycket värd som resmålet. Möten med andra ungdomar på tåget kunde
snabbt betyda ändrat resmål.
Resandet med tåg erbjuder en plats
för möten, drömmar, förväntningar, överraskningar, minnen. Redan på perrongen
står vi och iakttar varandra i väntan på tåget. Vem är han med gitarren? Vart
ska hon med den lilla resväskan resa?
På en resa till Lund, varifrån jag
nästa dag skulle resa vidare till Paris med min kvinna som då bodde i Lund,
blev jag bekant med en tjej. Hon skulle till en bekant i Paris. Dagen därpå
reste även vi dit.
När vi efter en veckas förlustelser
tog nattåget tillbaka till Köpenhamn, hamnade vi i en kupé med två underbara
danska tanter, som varit i Provence, och en märklig man. Han presenterade
sig som spansk-italienare och
discjockey på Ibiza. Mannen var i 60-årsåldern och med ett långt grått hårsvall
som samlats ihop i en hästsvans, var han på väg till Leningrad, innan staden
bytte namn till S:t Petersburg, för att gifta sig. Vi delade med oss av
varandras matkorgar, och det blev gammeldansk, ostar, bröd, frukt och vin. Och
många skratt åt goda berättelser. Discjockeyn lärde oss dessutom sjunga Ay
Carmela, en spansk motståndssång.
Två år senare återser vi så mannen
vid utecafét mitt i Kungsträdgården. Där sitter han och dricker te tillsammans
med den kvinna som jag träffade på tåget till Lund. Det var honom hon skulle
besöka i Paris. Nu var han hos henne. Tillbaka från Leningrad. Skild.
Det finns en sensualism i resandet
med tåg som saknas på flyget eller bussen. På tåget finns större möjlighet att
bekanta sig närmare med varandra. Kanske ett glas vin i restaurangvagnen,
samtal om tågresor i andra länder. Kanske finns det en gemensam nämnare, något
som knyter två människor närmare, medan vackra landskap glimrar förbi. En
stilla sjö, några rådjur på ängen.
Järnvägen spelade en avgörande roll
för Sveriges industriella utveckling. Miljömässigt, ekonomiskt och inte minst
socialt, är järnvägen ett fantastiskt transportmedel som många är beredda att
ta strid för att bevara och utveckla. Under de stora järnvägsnedläggningarnas
period på 60-talet skrev Ove Allansson Pojken
som lovade rädda Sveriges Järnvägar. En satirisk politisk thriller som
berättar hur en svensk gerillarörelse skapas för att stoppa den bilmaffia som
fört riksdag och SJs ledning på fel spår.
Idag, 30 år senare, har det åter
blivit svårare att åka tåg i Sverige. En gång var det naturligt att samhället
tog över de privata banorna, som var för sig inte klarade konkurrensen med den
ökande landsvägstrafiken. Staten kunde samordna järnvägstrafiken och göra
nödvändiga större investeringar. Nu har trafiken åter splittrats upp och olika
bolag lägger anbud på trafik och underhåll. Men vilka vågar göra några större
satsningar om det efter fyra år kan bli någon annan som vinner upphandlingen?
Statens Järnvägar finns inte
längre. SJAB, som bedriver enbart persontrafik, är visserligen liksom
godstrafikbolaget Green Cargo, fortfarande statsägt, men har i uppdrag att
tjäna in vinstpengar åt staten. För trafiken i övre Norrland har den avreglering
som skulle ge ökad konkurrens, betytt att det franskägda Connex nu kontrollerar
såväl buss- som tågtrafik. Totalt monopol i avregleringens namn. I
Storbritannien, som gått ett steg längre än Sverige, har underhållet av banorna
minskat och antalet olyckor ökat. Trots detta föreslås nu i Sverige en fortsatt
avreglering av järnvägstrafiken.
Det är svårt att tala om en svenska
folkets järnväg i dessa vinstmaximeringsdagar. Nu handlar det om en mängd olika
järnvägsbolag, yield management, tunnelbyggen som stora kostsamma
manlighetssymboler i jakten på någon minut hit och dit. Såväl tanken om hela
folkets järnväg som miljötänkandet har körts in och parkerats på ett övervuxet
spår mot en gammal stoppbock. För att definitivt rosta sönder eller för att
kanske en gång åter rustas upp.
Vi som ändå lever med järnvägen,
som resenärer och/eller anställda har mängder av upplevelser att berätta. Denna
bok presenterar ett urval av de spår som järnvägsresandet gjort i vår
litteratur. Självklart finns det många fler.
Jag vill särskilt tacka Ove
Allansson för att ha givit mig kraft att förverkliga en gammal idé och dessutom
med textförslag. Dessutom tack till Gunder Andersson och Lena S. Karlsson som
hjälpte mig att färdigställa boken, liksom till Hans-Erik, Gunnar och Kent på
förlaget.
Ha en god läsning på fortsatta
tågresor!
Sundsvall, februari 2006
Åke Johansson, järnvägsanställd och
frilansskribent
