20 dec skulle
arbetarförfattaren Väinö Linna fyllt 100 år. Han är i Sverige mest känd för romanen
Okänd soldat och torpartrilogin - Högt bland Saarijärvis moar, Upp
trälar och Söner av ett folk.
Linna var torparsonen som
blev arbetare, på Finlaysons bomullsfabrik i Tammerfors. Idag finns där
Arbetarmuseet Werstas, väl värt ett besök. En byst av Linna finns inne på
gården.
Trilogin skildrar inte
bara en torparfamiljs öden från 1880 till 1950, den berättar samtidigt det
moderna Finlands framväxt. När det i andra boken blir tydligt att tsaren och
det ryska hertigdömet ska falla, vill den finska arbetarrörelsen med stöd från
landsbygdens fattiga skapa ett demokratiskt socialistiskt samhälle, i stad och
på landsbygd. Trots majoritet i lantdagen manövreras de bort av
borgarna. Striden blir väpnad, också i byn Pentinkulma, där Aleksi Koskela
och andra fattiga gör uppror. Hoppet om rättvisa drivs på flykten när tyska
förband kommer till de vita gardenas undsättning.
När Upp trälar
kommer ut i slutet av 50-talet är boken en sensation. Ingen har tidigare
skrivit om den vita terrorn efter inbördeskriget 1918. Det hade varit
nedtystat. Linna beskriver händelserna, hur fackligt aktiva och andra som höjt
rösten mot överheten jagades, arkebuserades, sattes i dödsläger där de dog av
antingen kulor eller svält. Deras brott var längtan efter rättvisa för landets
fattiga.
Linna gav äntligen Finlands
arbetande sin historia tillbaka. Minnesmärken över de rödas kamp för rättvisa
och över de vitas slakt på de röda kunde äntligen sättas upp, men på
undanskymda platser.
Okänd soldat, filmad flera gånger, är ett mäktigt epos över krig
och lidande, men också över de finska soldater som med Linnas mustiga språk
blir verkliga människor. Han visar upp kriget på ett annat sätt än i militärens
propaganda. Medan krigsledningen vill skapa ett Storfinland, vill soldaterna
hem till familj och gård.
Linnas popularitet beror
mycket också på språket, tilltalet. Han var överjävlig på dialoger där han fick
möjlighet att låta dialekterna, bybornas språk, få fritt spelrum. Språket
tillsammans med respekten för de som slogs för ett bättre liv för de fattiga,
de som byggde landet, är grunden till hans storhet som författare.
Väinö Linnas böcker
tillhör de som är värda att ständigt återkomma till. De som aldrig ska lämnas
bort när flyttlådorna bärs in i det nya hemmet. Och så skall det vara.
Skrev tillsammans med Emelie Bergström ett svar på en ledare i Sundsvalls Tidning. Skribenten menade att om V ska fortsätta få ett ökat stöd så måste partiet sluta prata om socialism. Det tycker inte vi. Här hela vår kommentar, införd i Sundsvall Tidning 16 november.
Jag var ute och piskade mattor idag. Inte så vanligt att folk gör det numera, så folk brukar stanna till och titta. Kanske särskilt idag. Jag piskade och piskade som sällan förr, för republik och fosterland, så dammet yrde omkring mig. Jag slog och slog och jag tänkte på de förbaskade partier och politiker som tillsammans med svenska arbetsgivarföreningen vill ytterligare försämra anställningstryggheten för arbetare och tjänstemän och piskade mattorna extra hårt. Fan ta dem. Pisk ska de ha. Att bara tänka sig att vilja göra det ännu jävligare på jobbet. Själv tänker jag att det ska vara gott att leva, också på jobbet. Jag piskar mattorna och kvinnorna på gatan stannar och tittar. Jag ropar till dem, att det är försämringarna av LAS som jag piskar ut från samhällsmattan. De skrattar och frågar om det känns skönt. Haha, helt fantastiskt.
En dag när Vänsterpartiets utdelning av LAS-flygblad på torget blev inställd pga Covid 19.
Häromdagen protesterade körsångare landet runt mot hur orättvist pandemireglerna drabbat kulturen och idrotten jämfört med restauranger och stora affärer. Under protesterna sjöng de Fångarnas kör ur operan Nebukadnessar av Verdi. Kom att tänka på när jag jobbade på Karlskronavarvet, satt och svetsade instängd i dubbla botten, en fartygssektion till ett Roll on Roll off-fartyg, och sjöng (nåja) just Fångarnas kör bland svetslopporna. Skrev en hyfsat rolig berättelse med samma titel som finns med i Arbetarskrivarnas antologi Kneg, från år 2006. Roligt minne. När jag arbetade på varvet? på sjuttiotalet.
Jag sitter vid fönstret mot Nackstaskogen och skriver. Ser barn i förskoleåldern glatt leta sig in längs stigarna tillsammans med två lärare, en först och en som går sist. Ibland ser jag dem komma tillbaka också. Kanske missar jag dem när jag går och äter eller fikar. Men de kan också varit på väg tillbaka till Kulans förskola som ligger i östra skogskanten, inte långt från min utkiksplats.
Slås ibland av att inte fler går med sina hundar i skogen. Men det finns ett skäl att jag från ett annat fönster kan se så många fler hundägare, de som går på trottoarerna. Här bor många äldre, nästan alla med hund verkar det som och jag inser att skogsstigarna härifrån är för svåra att gå för dem.
Nu dags för en matbit samtidigt som jag ska lyssna på P O Enquist. Kanske passar barnen på att komma tillbaka då.
Jag var med och skrev under en insändare, i Sundsvalls Tidning 16 juni mot den nedläggning av bibliotek som diskuteras utifrån politikernas krav på besparingar. Fyra bibliotek har nämnts som möjligt besparingsmål.
När
Sundsvalls kommun ska spara är ett av förslagen som nämnts i media att lägga
ner bibliotek.
Folkbiblioteken
är idag en skattkista full av kunskap och bildning. Med böcker och kultur lär
vi av erfarenheter från andra människor och tider, vi skaffar oss insikter om
vad det är att vara människa. Vi växer och stärks.
Tillgången
till böcker och till språket är central för barns uppväxt och en plattform för
livet. En nedläggning av folkbibliotek skulle äventyra de läsfrämjande
satsningar för barn och unga som idag görs där.
Folkbiblioteken
möjliggör för alla, oavsett inkomst, tillgång till god litteratur och
inspiration till läsning. De är värdefulla resurser och en fristad för
nyanlända. Folkbiblioteken utför också ett viktigt arbete med att stärka den
digitala kompetensen bland medborgarna. En nedläggning av biblioteksenheter skulle
försämra denna service avsevärt.
Skolor ska enligt lag ha skolbibliotek och flertalet folkbibliotek fungerar idag
som sådana. I november 2019 tillsattes en statlig utredning i syfte att stärka
skolbiblioteken i kommunerna. Eventuella planer på att lägga ned
biblioteksenheter som fungerar som skolbibliotek rimmar väldigt illa med det syftet.
Det vore olyckligt om några av kommunens skolbibliotek riskerar att förpassas
till en källare eller en lokal utan kompetent bibliotekspersonal.
Mot denna bakgrund vänder vi oss till Sundsvalls politiker med en vädjan om att
hålla fast vid befintliga biblioteksresurser för kunskaps- och
bildningstörstande medborgare. Folkbiblioteken är nödvändiga för att stärka medborgarna
och utvecklingen av ett demokratiskt och jämlikt samhälle. Därför behöver folkbiblioteken
ses som en resurs för framtiden och snarare rustas och utvecklas, istället för
att avvecklas!
Bibliotekets vänner
Gunnar Augustsson, Carina Blomcrantz, Peder Forsberg, Anita
Forssell, Gustaf Forssell, Björn Gimstedt, Ulrika Hådén, Bengt Ingelstam, Åke
Johansson, Åsa Lindqvist, Leif Markström, Vibeke Olsson Falk, Eivor Schultz,
Maria West
En av många böcker som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, i och med Coronapandemin. Men samtidigt särskilt intressant just därför. Hur ska resandet se ut framöver?
En bok som förtjänar många läsare nu är Fartrusiga av Björn Forsberg. Förlag Ord&Visor. Han skriver om historien, hur järnväg, bilen och flyget under 200 år förändrat våra möjligheter att resa och att frakta varor. Tack vare oljan. Och så vågar han ta steget vidare. När oljans epok är slut, den är faktiskt inte evinnerlig även om vissa önskar det, och när vi nu måste minska utsläppen från den fossila energin för att minska uppvärmningen, hur ser framtidens transporter ut? Vi måste planera samhällen annorlunda. Kan människor inte bara vara tvungna, utan kanske också vilja resa mer långsamt, ta tåget istället för flyget? Forsberg ägnar många sidor åt den tekniska utveckling som skett tack vare oljan. Men han menar att politiker måste våga inse att det inte finns bränslen eller batterier som kan ersätta bränslet till dagens massflyg och biltrafik. De snabba resorna över kontinenter är inte längre möjliga. Dagens samhällsmodell bygger på oljan. Du måste ha bil för att handla mat och annat långt bort från bostaden. Vi måste istället satsa på närhet, på kollektivtrafik, järnväg, bussar och på samåkande. Bilar ska inte behövas i städerna utan prioriteras där de måste finnas, utanför städerna. Vi måste ställa om. Vi kan inte slösa med oljan som finns kvar. Bygga höghastighetståg drar för mycket energi, istället vill han bygga ut den järnväg vi har, fler dubbelspår. Snabbheten kan inte kosta oss klimatet. Mer gods ut på järnvägen. Utökad nattågstrafik. Forsberg väjer inte för att det blir en annan tid. Det snabba resandet kan ersättas av ett lugnare. Jag som åkt mycket tåg håller med. Läs den, både för historien, han skriver så man förstår, man hänger med på alla resor han tar oss med på. Tänk vilket lyxigt resande det var i zeppelinarna, t ex. Mycket läsvärt på dessa 540 sidor. Det finns ett gott liv och ett bättre liv i en fossilfri morgondag, enligt Forsberg.
Forsberg får, med sina texter om nattågstrafiken som behöver satsas på efter flera decennier av nedläggningspolitik, mig att tänka på mina egna resor. T ex nattåget som kallades Alfred Nobel som kördes av SJ och DB. Ett särskilt minne. Innan tåget kom in till Stockholm Central kunde man köpa en starköl till frukosten på tåget. Nattåget var, som Forsberg skriver, en frizon från dåtidens strama svenska alkohollagstiftning.
Innan massflyget kom, och innan politiker krävde hög lönsamhet, anbudsupphandlingar och stoppade beställningar av nya vagnar till nattågen, kunde man åka i direktsovvagnar från Sverige till såväl Berlin som Paris. Idag tar det längre tid att åka tåg och det har blivit mycket dyrare, medan det blivit snabbare och dessutom billigare, pga subventioner, att flyga.
Med annan politik kan vi åter bygga upp nattågstrafiken till övriga Europa. En sådan inriktning har regeringen också lagt fram. Nu gäller det att ligga på så att de planerna också blir verklighet.
Det blev ingen fysisk 1 maj-demonstration i år, men på Vänsterpartiets i Sundsvalls fb-sida visade vi tre stycken filmer, varav en där jag berättar om historien bakom första maj.
Från det att Andra Internationalen, på sin kongress 1889, på hundraårsdagen av den franska revolutionen, beslutar att anordna en gemensam demonstrationsdag för arbetare över hela världen. Det blev den 1 maj, med inledning 1890, för att hedra arbetare i Chicago som 1886 dödades i samband med en strejk för åtta timmars arbetsdag. Den strejken inleddes just 1 maj.
Andra Internationalen levde sedan vidare till första världskriget inleddes, då internationalen sprack eftersom det tyska arbetarpartiet valde att stödja sitt lands borgerskap och
militär i kriget. Alla partier hade då varit ense om att säga nej till kriget. Där och då splittrades arbetarrörelsen.
Jag nämner i filmen hur tusentals arbetare i Sundsvall deltar i strejken 1890, med Axel Danielsson som huvudtalare. Han var redaktör för tidningen Arbetet i Malmö, och hade förankring i trakten då hans far arbetade på ett sågverk i Timrå.
I täten för demonstrationen i Sundsvall gick Märta Nordén med standaret med texten 8 timmars arbetsdag, 8 timmars frihet, 8 timmars vila.
Jag berättar också om den stora demonstrationen i Sundsvall 1 maj 1917 då 10 000 arbetare tågade från arbetsplatser i hela staden in till centrum. Då med banderoller som bl a hyllade revolutionen i Ryssland och som krävde högre lön på ägarvinstens bekostnad.
I och med splittringen av arbetarrörelsen 1917, då SAP körde ut ungdomsförbundet och oppositionen som bildade det vänstersocialdemokratiska förbundet, kom det senare att bli två demonstrationståg 1a maj. Jag nämner då också Enhet Solidaritet-tågen under 1970-talet.
Här följer en länk till filmen: https://www.facebook.com/vansterpartietsundsvall/videos/237805790895491/?epa=SEARCH_BOX
28 april är dagen då vi minns och hedrar de arbetare som dör på arbetsplatser.
Den här texten skrev jag efter en arbetskamrats död.
En
järnvägare är död
En järnvägare är död. Förolyckad under ensamarbete.
Vi var arbetskamrater på den tiden då vi järnvägsanställda
ännu arbetade åt ett och samma företag.
Vi arbetade på bangården. Med godståg och persontåg. Tidiga
morgnar och sena kvällar gick vi och sparkade loss bromsblock, vi slet med
nerisade koppel och med luftslangar. Vi satte ihop tågsätt, delade andra.
Nu är hon borta. Dog i en olycka när hon arbetade ensam, hon
skötte själv både lok och vagnar.
Dessa ständiga besparingar. Det sparas in på personal, det
sparas in på underhåll av lok, det sparas in på underhåll av spår.
Min arbetskamrat fick betala med sin kropp och med sitt liv.
Hon skulle just få sitt första barnbarn.
Fin artikel i Sundsvalls Tidning igår. Kulturprofilen Tina Johansson. Frida Stéenhoff. Sigrid Hjertén. Maria Kihlbaum. Hilda Östman. Det är några historiska Sundsvallspersoner som Tina Johansson kliver in i när hon leder stadsvandringar. Åhörarna är så vana att se henne utklädd att en och annan inte känner igen henne när hon bär sina egna kläder. Hon är arkeologen som inte kunde nöja sig med gamla föremål – hon ville berätta människornas historier också.
Bild: Susanne Holmlund
Säkert blir coronavåren en historisk epok. Men än är den inte historia och Tina Johansson har ännu inte börjat berätta om den.
Däremot har hon fått oväntat mycket tid för att planera verksamheten 2021, nu när inte skolklasser kan boka in sig för att få Sundsvalls historia levandegjord för sig hos Sundsvalls museum. Tina Johansson undervisar i utställningarna, och gärna i dramats form.
Museiintendent Tina Johansson, är välkänd för många i Sundsvall, inte minst genom dramatiserade stadsvandringar. Fast arkeologer brukar sätta föremål i fokus ville hon berätta om historiens människor.
Bild: Susanne Holmlund
– Jag började med att dramatisera själv. Men nu har jag skaffat rekvisita för 30 personer att alla i en klass eller grupp kan bli gestalter ur historien. I Högomsutställningen till exempel kan det vara folk på gården, som sköter olika sysslar. I industrihistoriska utställningen kan det vara sågverksarbetare ur Karl Östmans böcker, träpatroner och deras barn. Skolklasserna älskar det, säger hon.
För oss vuxna har hon lett dramatiserade stadsvandringar i 10 år, i skepnad av Frida Stéenhoff, Sigrid Hjertén, Maria Kihlbaum eller någon annan historisk Sundsvallsprofil. Hon är så identifierad med dem att det har hänt att vandringsdeltagare inte känt igen henne när hon kommit som "sig själv".
– Då tänkte jag: Oj, jag är verkligen en representant för historien. Och min man Åke brukar säga att han är gift med många kvinnor.
Ofta har vi lättare att ta till oss kunskap om den är kopplad till människor än till byggnader, årtal eller händelser. Tina Johansson kom själv in på spåret genom att fundera över vem som bott i stadens hus. Och nu kan hon inte sluta forska i den saken.
Carina Möllerberg och Tina Johansson vid stadsvandringen "I krigets skugga" om Sundsvall under andra världskriget. Här är Tina Johansson Alma Braathen, Sundsvallsfödd journalist som skrev under signaturen Brodjaga.
Bild: Susanne Holmlund
Hon ärfödd i Västerås, med finska rötter på mammas sida. När hon var sex år flyttade familjen till Sundsvall, till Granlo.
– Då sprang jag omkring på Högomskullarna och hittade på egna sagor om vilka människor som bott där.
Senare bodde familjen på Kuben, och där gick Tina och mamma på upptäcktsförd bland skeppsvrak, öde källare och vildvuxna trädgårdar. Om somrarna hälsade hon på släkten i Finland, och mormors gamla spännande hus blev än mer magiskt när man släckte ner, tände levande ljus och berättade historier.
– Mamma tog mig med till slott och kyrkor; hon tyckte om att resa med mig och vi hann uppleva gamla Norrmalm också – det var en chock när det revs. Med skolan gick man inte på museum på den tiden. Första gången jag gjorde det var med bildläraren i högstadiet. Och jag kunde inte förstå varför vi inte fått göra det tidigare; det var ju en helt fantastisk byggnad, full av historia.
Pappas släkt bidrog också till intresseinriktningen. En faster, som var konstnär, överöste henne med färg och dukar och efter gymnasiet ville hon ge konsten en chans och sökte in vid Sundsvalls Konst- och Miljöskola 1983-84. Då hade hon fått äldsta dottern Tessi.
– Hon fick vara med i skolan och alla tog hand om henne så att även jag kunde måla och vara i fotolabbet. Hon fick sitta modell också. När hon själv gick samma skola som vuxen hittade hon bilder och skulpturer där av sig själv som bebis.
Tina Johansson som konstnärinnan Sigrid Hjertén. Hon började själv på konstnärsbanan - men först arkeologin och sedan berättandet tog över i stället. Bild: Mathias Johansson
Trots att hon blev antagen till Konstfack tvekade Tina Johansson inför att flytta till Stockholm. stället läste hon konstvetenskap på distans och sedan kulturvetenskap i Lund, där hon också spelade amatörteater. Efter en termin där hittade hon arkeologin.
– Jag for på grävningar i Frankrike, Portugal, Norge, Åland. Tessi var med till Åland och satt med en egen grävsked.
Men ändå var det som om hon inte kunde nöja sig med föremålen som man undersöker som arkeolog; hon ville hitta människor och deras historier också, och berätta dem. Under grävningen i Portugal började något hända. En stark socialdemokratisk rörelse svepte över landet då; folk sjöng och berättade överallt. Tina blev särskilt god vän med en fåraherde och en tvätterska.
– Hon bodde i en jordkula och jag blev hennes extradotter. Till henne återvände jag flera gånger fram till hennes död. Jag tog med mig hennes historia och tänkte att jag måste få berätta den på något vis.
Vi tog världen till museet.
Då var hon arkeolog vid Malmö museum, men drömmen var att arbeta inomhus med utställningar och berätta om människor i andra länder och i andra tider. Men kontakten med Sundsvall var livlig, inte minst sedan hon träffat sin nuvarande man Åke Johansson, som bodde här. Vid ett tillfälle, när de satt på caféet i Kulturmagasinet, föreslog han att hon skulle kontakta museets ledning och fråga om det fanns arbetet åt henne. Det visade sig att man just behövde en person med hennes inriktning, så i december 1993 flyttade hon tillbaka till uppväxtstaden. Här har hon förblivit sedan dess.
Hon arbetade med Hjördis Johansson som också tyckte om att resa, bo i små byar och samla berättelser, inte minst kvinnornas och barnens. Nu började en tid då de två gjorde utställningar om Indiens kastlösa, Guatemalas mayaindianer med flera.
– Vi tog världen till museet - och det drog mycket folk, konstaterar Tina Johansson.
I 1,5 år tog hon också tjänstledigt för att kunna vistas i Pakistan och Afghanistan. Åke och döttrarna Amanda och Camille var med, och flickorna gick i en internationell skola där Tina fick jobb. Hon revolutionerade undervisningen genom att se till att barnen fick kunskaper också om det land där de vistades, inte bara sina hemländer
Tina Johansson och Frida Lundström leder historievandring för barn - som fattighusföreståndarinnan Lovisa Forsström och Justina Altin som lät uppföra Altinska skolan.
Bild: Susanne Holmlund
Bland annat letade hon fram gamla pakistanska gudinnebilder som stoppats undan eftersom man inte ville lyfta fram kvinnor.
– Det blev rabalder och flera fäder klagade hos rektorn, som stöttade mig och sa att det här var viktig historia som vi hade glömt bort.
Från Pakistan kom materialet till bland annat utställningen om skuldslavbarnen och mattknytarpojken Iqbal.
– Det var precis när USA började bomba i Afghanistan, och det kom massor av folk på den utställningen.
Så har det fortsatt; hon har funnit fler och fler människor att berätta om också i Sundsvall. I de dramatiserade vandringarna ger individernas liv och berättelser bilden också av den tid de levde i. Och är det något Tina Johansson saknar nu under coronavåren, när klassbesök och vandringar är inställda, så är det att inte få berätta. Det är vad hon vill.
– Det är därför jag har stannat här; för friheten att göra min tjänst till vad jag vill, säger hon.
Fakta/Tina Johansson
Yrke: Museiintendent
Bor: Sallyhill
Familj: Maken Åke, döttrarna Tessi, 38, Amanda, 30 och Camille, 27, samt bonusdöttrarna Mikaela och Ellinor. Två bonusbarnbarn som också är flickor - och snart ett eget barnbarn som sensationellt nog är en pojke.
Läser: Samhälle och historia, människors berättelser och böcker med verklighetsbakgrund, men också deckare för avkoppling
Äter helst: Vegetariskt och fisk
Dricker helst: Vitt vin till fisken, självbubblat bubbelvatten med citron
Gör när jag inte jobbar: Reser, åker skidor och vandrar, helst i berg. Ser teater och dans, lyssnar på jazz och folkmusik. Fotograferar, målar akvarell - och odlar en del av familjens mat i koloniträdgården i Sidsjö.
Hade velat jobba med om jag inte varit museiintendent: Då hade jag varit naturfilmare. Jag var tokig i djur som liten.
Tre kulturtips i coronatider: 1) Se Norrdans dansa utanför fönstret. 2) Besök museerna via deras filmade berättelser från utställningar – sådana filmer ska vi göra med Sundsvalls Museum också. 3) Gå ut i naturen, gör upp en eld och ät maten ute.
Stenstans Berättarteater, numera vilande, guidar en historisk vandring på GA-kyrkogården. Tord Lundgren, Catrin Bertlin, Tina Johansson, Jana Lindh Olsson och Lisbeth Malm.
Första maj har varit arbetarrörelsens dag sedan 1890. Arbetare
runt om i världen visade då sin styrka och sin kamp för bl a 8 timmars
arbetsdag. 1a maj blev en kampdag för kortare arbetstid, högre lön på
profitens, vinstens, bekostnad och medborgerliga rättigheter. Redan första året
deltog 10 000 i demonstrationen i Sundsvall. Märta Norden bar standaret med
texten 8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars vila. Bland talarna fanns
Axel Danielsson, då redaktör på tidningen Arbetet. Hans far arbetade på en såg
i Timrå.
Beslutet om en internationell dag för att visa arbetarnas styrka
togs på en arbetarkonferens i Paris 1889, på 100-årsdagen av franska
revolutionen. Där bildades också Andra Internationalen. Just 1 maj blev det för
att man ville hedra de arbetare i Chicago som 1 maj 1886 inledde en strejk för
8 timmars arbetsdag. Polis skyddade strejkbrytare och slog med våld ned
strejken.
I år demonstrerar
vi digitalt. För att få stopp på åtstramningar och försämringar när politiker
gynnar borgerligheten och kapitalet med försämringar av arbetares
anställningstrygghet och med marknadshyror.
Gert Nygårdshaug. "Mengele Zoo" Oktoberförlaget,
översättning: Lars Lindgren.
I vårt
grannland har den korats till tidernas bästa roman, men först i år kommer
berättelsen om Mino och ursprungsbefolkningens uppror mot det brasilianska
storkapitalet ut på svenska. En berättelse som är aktuellare än någonsin.
Kultur
När Brasiliens president Jair
Bolsonaro ger sitt stöd åt skövlingen av regnskogen och förstörelsen av
ursprungsbefolkningens marker så skapar det förstås motstånd. Kanske kommer
någon att göra som indianpojken Mino i romanen Mengele Zoo av den norske
författaren Gert Nygårdshaug? Den skrevs redan 1989 men är först nu översatt
till svenska. I Norge är den däremot en storsäljare och korades 2007 vid en
litteraturfestival till bästa norska romanen genom tiderna.
Bakgrunden i Nygårdshaugs roman är
att människorna i en by i regnskogen vägrar att lämna ifrån sig marken till ett
gruvbolag. Militären jämnar byn med marken och dödar alla invånare, endast Mino
kommer undan. Pojken flyr in i djungeln och överlever tack vare en kringresande
magiker. Från sina föräldrar har han ärvt både ett rättvisepatos och stor
kunskap om djur och natur, särskilt om fjärilar.
Pojken följer med magikern på turné
i byar och städer och lär sig både om orättvisorna i landet och om magiska knep
som kan trollbinda folk, vilket han får användning av ju längre berättelsen
fortskrider. Han studerar och söker politiska vägar för att förändra samhället,
men behovet av att hämnas de som dödade hans föräldrar och de andra i byn leder
snart till direkta aktioner. Tillsammans med några vänner bildar Mino en hemlig
grupp, som blir kända som Mariposa-rörelsen, då de har fjärilar som sin symbol.
De kallas terrorister men ser sig själva som förkämpar för regnskogen och för
ursprungsbefolkningens rättigheter.
Boktiteln anspelar på nazisten Josef
Mengele som kom till Latinamerika och fick skydd av den brasilianska
högerjuntan (som Bolsonaro gjort sig känd för att hylla) efter andra
världskriget, och Nygårdshaug har med stor skicklighet skapat en spännande och
lättläst roman, som med en stor portion humor tar sig an ett ämne som dessvärre
blivit plågsamt aktuellt i och med Bolsonaros makttillträde. Författaren visar
med Minos hjälp hur militärens makt bygger på stödet från multinationella bolag
och hur gruvbolagen i sin tur är beroende av militären för att kunna profitera
på mark som inte är deras. När samhället accepterar denna ordning tar Mino och
vännerna sig rätten att hämnas.
I Norge kom i år Nygårdshaugs femte
och avslutande del i serien om Mino och om kampen för regnskogen, Europa
Zoo, där klimatfrågan står i centrum. Mengele Zoo gavs ursprungligen
ut på ett mindre förlag och det var först när den senare kom ut på ett större
som den även fann en större publik. När den nu kommer på svenska är det lilla
Oktoberförlaget som har stått för översättningsarbetet. Förhoppningsvis når den
ut så brett att hela serien snart kommer på svenska.
24 januari var jag en av 378 folkrörelseaktiva,
författare och forskare som i Arbetet protesterade mot att personalen på
Arbetarrörelsens bibliotek riskerar att sägas upp. Vi försvarar arbetarrörelsens
kulturarv och vill rädda arbetarrörelsen!
I en tid då arbetarrörelsen är på reträtt och krafter
som ifrågasätter forskning tar ton är det ett särskilt olyckligt beslut att
säga upp all personal på Arbetarrörelsens bibliotek, det skriver 378 forskare,
debattörer och folkrörelseaktiva i ett upprop.
”De omfattande
nedskärningarna innebär också en kraftigt ökad press på den kvarvarande
personalen, och har redan fått effekter i form av minskade öppettider och
avskaffande av möjligheten att låna och återlämna böcker via ABF-huset”,
skriver debattörerna.
Det är med
bestörtning vi nås av nyheten att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek säger
upp all bibliotekspersonal och totalt minskar personalstyrkan med åtta
personer jämfört med i början av förra året.
Alla inköp av
böcker och tidskrifter har avbrutits. Kombinerat med att man nu gör sig av med
nästan all bibliotekskompetens riskerar det att bli början på slutet för
biblioteket.
Det är inte
uteslutet att detta kan leda fram till att frågan om att överhuvudtaget bevara
biblioteksbeståndet väcks. Enkelt uttryckt riskerar ovärderliga delar av
arbetarrörelsens idéarv att hamna i soporna om inte utvecklingen bryts.
De omfattande nedskärningarna innebär också en kraftigt ökad
press på den kvarvarande personalen, och har redan fått effekter i form av
minskade öppettider och avskaffande av möjligheten att låna och återlämna
böcker via ABF-huset.
Detta är en följd
av åratal av i princip oförändrade anslag i reella tal.
Vad det innebär
för förutsättningarna att bedriva verksamheten är uppenbart. Såväl staten som
LO och Socialdemokraterna har satt Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek på
undantag, och nu ser vi de dramatiska följderna.
Det är särskilt
allvarligt att detta sker i en tid då arbetarrörelsen är på reträtt, samtidigt
som främlingsfientliga krafter har flyttat fram sina positioner.
I flera europeiska länder har vi också sett angrepp och
inskränkningar mot forskningsvärlden, kritiska medier med mera. Det allra sista
som behövs i det här läget är att kasta arbetarrörelsens idéarv och minne i
soporna och inskränka möjligheterna till forskning i dess historia.
Vi 378
undertecknare slår vakt om arbetarrörelsens minne och möjligheten till
forskning i arbetarrörelsens historia.
Därför säger vi:
rädda Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek!
Anslagsgivarna
måste skyndsamt skjuta till ökade resurser till verksamheten, och
biblioteksverksamheten måste räddas.