30 år efter Vysotskijs död

Vargjakten, Den döde, På Bolsjom Karetnyj, Ingen mans land, Mina hästar, Jag växte upp under Leningrads belägring.
Sånger med texter om en värld det inte var tänkt att vi skulle känna till. I de officiella sovjetiska historieböckerna fanns den inte.
Men när trubaduren, skådespelaren och poeten Vladimir Vysotskij dog för trettio år sedan, 25 juli 1980, följdes han till graven av flera hundra tusen människor. De kände till verkligheten. Fattigdomen, korruptionen, att inte kunna lita på myndigheterna, att hamna i fängelser eller läger. Om hur enkla människor knuffades undan för att de högre upp skulle gå före i kön. Om hur de stora tjuvarna lurar både småtjuvar och hederligt folk. Och ändå en stolthet över att vara delaktig i detta land.
Sångerna kan kallas moderna folkvisor, rysk blues, krigssånger, tjuvsånger. Men vad de än kallas så är de allt annat än hovsamma. Någon hovsångare åt överheten blev han inte. Istället är sångerna råa, desperata, längtande, smärtfulla, fräcka, cyniska och samtidigt så kärleksfulla och sentimentala. Och hans sätt att sjunga måste läggas till. Hans hesa uppfordrande röst som intensivt skrek ut begäret efter lyssnare. Hör min röst! Hör min sång! För helvete!
Alla lyssnade också och tog honom till sig. Ingen tycks ha kunnat låta bli att älska honom. Men det fanns en gräns. Ytterst få av hans sånger kunde säljas öppet under hans livstid. Men desto mer sökte folk efter de illegala banden.
Han blev känd i Sverige mycket tack vare Fria Proteaterns föreställningar och skivinspelning med titeln Sånger av Vysotskij från mitten av 80-talet. Stefan Ringbom från Fria Pro fortsätter att sjunga hans sånger. Det dyker också upp nya inspelningar, ofta av unga vissångare, som Dan Fägerkvist och visgruppen Volodja. Ibland dyker det upp hela föreställningar kring Vysotskijs texter, sånger och inte minst hans liv och den värld hans texter speglar.
Då, när han levde, fanns bandinspelningar att köpa på svarta marknaden i Sovjet och i övriga östeuropa. Hans mer än 600 sånger var omåttligt populära och han uppträdde gärna med sina sånger, när det var möjligt. Hans yrke var annars skådespelarens. Efter teaterutbildning hamnade han på den kända närmast oppositionella Tagankateatern i Moskva. Han deltog också i ett tjugotal filmer, bl.a. som polis i kriminalserien Den svarta katten och Muratovas film Kort möte.
Men hans hårda liv, med arbete, arbete och arbete, varvat med alkohol, gjorde också livet kort. Vladimir ”Volodja” Vysotskij blev bara 42 år gammal.
Nu är det tack vare bl.a. Youtube möjligt att också lyssna på originalet. Sök t.ex. efter Vargjakten eller som den heter på ryska Охота на волков.
För den som vill läsa hans texter finns boken Vargjakten, med 48 av hans sånger i bröderna Palmaers tolkningar, på förlaget Karneval och då medföljer en cd med 17 sånger inspelade av Fria Proteatern. På svenska finns också hans hustru skådespelaren Marina Vladys bok En kärleks saga (Norstedts 1988) och på förlaget Fram kom 1991 boken Vladimir Vysotskij Människa, Poet, Aktör, som bl.a. innehåller en längre intervju med trubaduren och många av hans texter översatta av Ola Palmaer.
Läs, lyssna och följ med in i Vysotskijs värld.

Fantastiskt att folk åker tåg

Det är fantastiskt att folk fortsätter att åka tåg. Dagens problem är egentligen resultatet av flera tiotals år av planerad nedläggning av järnvägen. Det skedde från femtiotalet och framåt då näringsliv och politiker vurmade för framtidens bilsamhälle, understött av svensk bil- och lastbilsindustri.
Fortfarande på 80-talet planerade SJ för en trafik från Gävle och söderut. Ingen järnväg i norra halvan av landet. Men så kom frågorna om ifall oljan skulle ta slut och om klimathot och plötsligt skulle det satsas på järnväg. Men knappt var den tanken född förrän nyliberalerna kom på att här skulle det tjänas pengar åt den privata storfinansen. EU bestämde om avreglering och privatisering och Sverige gick i spetsen.
Av SJs 40 000 anställda är vi idag mindre än femtusen kvar. Och de som är kvar har fått nya regler att följa. Den gamla stoltheten att vara järnvägare finns inte längre. Järnvägskulturen är borta. Idag handlar det om business och vi som jobbar ska bara ge ett leende till kunden och resten ska våra chefer sköta.
Då går det som det går.
Läs gärna boken Trainspottern och andra berättelser från järnvägen som jag gett ut på förlaget Ord&Visor. Beställ från mig, ake_j@telia.com eller förlaget, se www.ordvisor.com
Några exempel på recensioner och artiklar om boken finns här intill.

Lär dig spela benflöjt på lördag

I Sundsvall på lördag? Då ska du inte missa Anders Pettersson, när han spelar på benflöjt uppe på Norra Berget i samband med Vikingamarknaden. KL 13-16. Han ska dessutom lära oss andra att både spela och tillverka flöjt av ben. Anders, från Näsåker, är också en hejare både på att sjunga och läsa poesi. Finns på youtube.

Dessutom var han järnvägare i Långsele förr i tiden. Ingen dålig cv.

Vandring i överklassens Stockholm

Var i Stockholm hela lördagen och eftersom det var ett otroligt fint väder så var jag ute o promenerade. Först runt Skeppsholmen och Kapellholmen. Tittade på båtar o skepp. Njöt av solen och allt grönt i trädgårdar o parker. Kände den söta mjuka o sköna doften från häggen som var i sin bästa skrud. Undrar om den blir lika ful som i Sundsvall när hela trädet tas över av larver som i sina nätkostymer äter upp varenda grönt blad, tills allt är bara slut o man kan tro att nu är vi mitt inne i en film från ett framtida krig där Viggo Sörensen vandrar fram med nåt svart i blicken o allt annat är grått eller brunt.
Inte bara häggen blommade. T.o.m. syrenen var i skön knoppningstid. Kunde doftas. Kännas vara på väg.
Så gick jag vidare längs kajerna bort mot Strandvägen, fortsatte mot Gärdet längs vattnet och tänkte runda bort mot Rosendal där det finns en bro över till Djurgården. Vackert, så vackert. Stannar och fikar medhavd lunch uppe på en kulle med utsikt över vattnet och Djurgårn.
Men så? Ibland hörs högtalare. Det är nån tävling. Kanske kappsegling eller kanot?
Färdigfikat, jag vandrar vidare längs stranden. Hör att tävlingen är slut och så ser jag dem komma mot mig. På väg tillbaka mot Östermalm. Tusentals snorvalpar som alla ser likadana ut. Alla talar likadant. Fiiint. Blåvitrandiga skjortor med vit krage. Vita blusar. Det var roddtävling mellan Sigtuna vs Lundsbergs internatskolor. Aha. Gräddans grädde. Lättingarnas fest var sponsrad av Gant. Betalad av det arbetande folket.
Synd att det inte regnade. Men dom där är ju födda med guldsked i munnen. Och nu är det förstås deras tid mer än nånsin. Tänkte på Strindbergs scen ur Röda Rummet där välgörenhetskvinnorna fick höra att en dag så ska arbetarna komma ner från Vita Bergen och ta det som rätteligen hör till dem. Det var några år efter Pariskommunen. Samma år som strejken bland sågverksarbetarna i Sundsvall.
När ska överklassen sättas på plats på riktigt? Tänk att få besluta om massor av vindkraftverk på Östermalm och på östermalmbornas öar i skärgården.

Läsare som gör en glad

Jag var inbjuden till Tågets Dag i Ånge i torsdags. Det var i samband med att Banverket invigde nya Driftledningscentralen, vilket skapat många nya arbeten i annars hårt drabbade Ånge.

Jag berättade några historier ur boken Trainspottern och andra berättelser från järnvägen.

Allra roligast var ändå de många äldre järnvägare som kom förbi mitt bord, där jag sålde den boken och den förra, Järnvägsliv. De pratade om hur arbetet förändrats, om kolleger de kommer ihåg, inte minst om Lill-Åke, och om historier som borde skrivas ner.

Några skrattade gott åt mig och berättade att de läst boken och tyckte att den var mitt i prick. Det var så mycket de kände igen. Det känns bra att få höra. Samma sak när arbetskamrater undrar när nästa bok kommer.

- Nu har jag två böcker i bokhyllan och det är dom som du skrivit.

Visst känns det bra. Jag brukar ta de läsarna med till vårt arbetsplatsbibliotek och peka ut andra böcker att låna hem och prova.

Alldeles nyss ringde en kollega i Vännäs o sa att han ville köpa en bok till. Han hade skänkt bort sin bok till nån som skulle fylla år.

- Det var som mitt i prick, sa han, om bokens berättelser från arbetet.

Härligt att höra. Visst finns det de recensenter och förståsigpåare som tyckt att inte var det där något att trycka. Men det gäller att lyssna på de som begriper något. Det blir nog en bok till. Arbetets skildringar blir det aldrig för många av.

Missa inte Jurell på Östasiatiska

Torsten Jurells utställning på Östasiatiska museet i Stockholm ska ni inte missa. En riktig orgie i att må bra av kulturen och att inspireras.

Goda nyheter från Underjorden, kallar han den. Med inspiration från inte minst Kina. Med träskulpturer, teckningar, en hel bok i maxiformat med grafikblad, brons- och glasgjutningar, målningar, tyg, collage , teater... ja allt finns här.

Här är fullt av ingångar ut i världen, impulser att se med nya ögon, intryck, uttryck.

En gult torn med högtalare återfinns i mängder av varianter. Högtalaren med information från underjorden. Lyssna på vad du hör. Kommentarer till utvecklingen i Afghanistan samsas med en sensationellt rolig och vacker rörlig marionetteater med dockor av kinesisk sten. Telefonnummer till kinesiska kriminella som säljer illegala papper typ körkort, universitetsbetyg osv. Stora kvinnoskulpturer i trä som heter Flickorna i Calais (efter Rhodin). En stor, kackerlacka i trä, härligt läcker och hängande i luften, med en poetisk text på ryggen (på kinesiska) om kackerlackan som söker kärleken i världen. Och mycket mycket mer.

Det hela är en magisk resa som handlar om att samla bilder och att se och se och se igen. Underjorden talar till oss. Vi tolkar och ser världen utifrån vad vi ser och från vad vi har med oss sedan tidigare. Torsten Jurell hjälper oss på vägen. Och han är otroligt skicklig. Och dessutom härligt lekfull.

En utställning som gör mig .. ja lycklig faktiskt. Tack vare skönheten, de vackra skulpturerna t.ex., lekfullheten och allvaret. Allt. Tillsammans.

Se den. På Östasiatiska till 9 maj. Köp boken. Goda nyheter från underjorden.

Protest mot SJs personalpolitik

Aktionen mot SJs personalpolitik blev en framgång. På 13 platser runt om i landet. I Sundsvall fick vi in insändare i gårdagens (13 april) lokaltidningar. Och under dagen var vi sedan ute på järnvägsstationen med flygbladet Det här är från oss som jobbar på tåget. Och dit kom både Dagbladet och Sundsvalls Tidning. Liksom Mittnytt som filmade och intervjuade. Härligt. Kan ses på deras websidor. Om kampen mot SJs sätt att ersätta fast anställda med osäkra timanställningar. Vi nådde alltså en härligt stor uppmärksamhet och gav SJ en rejäl knäpp på näsan.

Nu gäller det förstås att gå vidare, så det inte bara blir en dagslända. Dels handlar det om att gå vidare mot politikernas fortsatta avreglerings- och privatiseringspolitik vad gäller järnvägen. Och dels handlar det om att få igång en facklig offfensiv mot högerns arbetsrättspolitik. Det handlar inte bara om SJ, för det är likadant på andra håll. Var hittar du en fast anställning idag? Det är bemanningsföretag och det är timanställningar överallt.

Folk ska sitta vid telefonen och vänta på att någon ska ringa och säga att du behövs på jobbet. Eller så ringer ingen och det blir inget betalt den dagen. Hur fan kan man planera livet på det sättet?

Du vet inte om du ska jobba, du vet inte vad du tjänar. Sjuk utan ersättning, a-kassan mindre än minimal kanske. Går du med i facket då? Och om du gör det, vågar du säga ifrån?

Det här slår i förlängningen mot företagen själva, men så långt tänker de inte. Med osäker lön kan du inte satsa på några större inköp. Lågprissemester, lågprisliv. Det drabbar företagen så småningom. Det må dom ha.

Det kan också bli så att de blir vanligare med fackliga protester igen, att det växer fram en ny motståndsrörelse. Det må både dom och vi ha. Om folk lämnar facket så måste de bli mer aktiva, mer radikala. Det tänkte dom inte på.

Kampen fortsätter.

Arbetslinjen - för att berika andra

Det var i Björkliden på vandrarhemmet Davvu Dalli (ett mycket trivsamt, lugnt och välbeläget ställe med trevlig personal, de köpte t.ex. min bok som de nu låter andra besökare läsa). Tina och jag var på en helt fantastisk skidsemester upp i fjällen runt Björkliden. Veckan efter påsk. Så en dag, onsdag 7/4, köpte jag Aftonbladet i affären i järnvägsstationen. Tillbaka i verkligheten.

Jag läste en krönika av Johan Hakelius, den kulturkonservative skribenten i Aftonbladet. Det går inte att definiera arbetarklass, sa han och kom sen fram till att arbetare mår bäst av att bara arbeta. Det tär på krafterna att alltid vara vilse, skrev han. Han menar med sitt självgoda leende och sin fluga, att det är bättre att låta andra stå för tänkandet. Sådana som han då!?

Men det stämmer förstås med dagens allmänna trend; Arbetslinjen: arbertare, sköt ditt jobb och skit i andra(s), så berikar vi oss ännu mer, vi som tillhör överklassen. Och så vill vi förstås slippa granskningar och kritik.

Var är dagens Strindberg?? Någon som kan täppa till truten på dessa stroppar som njuter av att gå överklassens ärenden och själva smörjer kråset av vad som ställs på bordet av tjänstefolket.

Nytt från Afghanistan

Senaste nyheten från Afghanistan, i våra stora media, var igår att den afghanske presidenten Karzai anklagat västpolitiker för att vilja bestämma över afghansk politik och att de vill ha en marionettregim. Han nämnde Peter Galbraith, en hög FN-tjänsteman som efter förra årets presidentval sa att 30% av rösterna var riggade. Galbraith fick sparken senare.
Nu är det snart val igen och Karzai behöver låta kritisk mot USA för att inte tappa röster, om han nu inte skulle kunna fuska sig till seger en gång till.
Idag ser jag på nyheter från Afghanistan att tyska soldater i den nordliga provinsen Kunduz skjutit ihjäl sex afghanska regeringsoldater, i tron att de var fiender.
För varje dag som går, med skjutglada och nervösa utländska ockupationssoldater i landet, blir det fler afghaner som vill få slut på kriget och de kräver en annan lösning än fler utländska soldater.
Det finns ingen vettig anledning för att ha svenska soldater under Natos ledning i kriget i Afghanistan. Men många för att kräva att de svenska soldaterna ska ut ur landet och ett slut på den militära ockupationen av Afghanistan.

Dags byta bank?

Läser en kort kommentar på Aftonbladets ledarsida i fredags under rubrikrn Kanske dags byta bank?

Det gällde uppgiften att Nordea gett sina toppchefer fem miljoner var i bonus. Tillsammans tjänade de därmed i snitt tio miljoner var förra året. Och utdelningen till aktieägarna blev 7,7 miljarder.

Det finns gott om pengar, men dom hamnar självklart hos dom som redan har. Sådan är kapitalismen.

Aftonbladets kommentar var: Som vanligt är det kunderna som får betala - om de inte väljer att byta bank.

Jag tycker det låter sunt. Byt bank. Men till vilken då? SEB? Knappast. Swedbank. Knappast heller. Handelsbanken? Glöm det. De är alla lika insyltade i girighetens uppblåsthet kring det enda budordet: Åt den som har skall ges ännu mer.

Så vilken bank skall man byta till? Kanske dags att syna JAK-banken? Eller finns det andra förslag? Dags för en facebookgrupp jag protesterar mot storbankernas tjuvande av pengar från vanligt folk.

Från Haiti och Kenya

Igår kväll var jag och lyssnade på författaren, förläggaren, busschauffören m.m. Göran Lundin. Göran var på Kulturmagasinet i Sundsvall för att visa bilder från Haiti och prata om utvecklingen där. Spännande om landets historia, då det tydligen var där det första slavupproret segrade, i strider såväl mot franska, spanska som brittiska styrkor. Om det har Göran skrivit, i boken om den svarte generalen Francois Toussint l'Ouverture. Men framför allt pratade han om dagens Haiti. Dock mer om människorna och kulturen, mindre om jordbävning och de eländesbilder som brukar gälla som Haiti-bilden vi vanligen möter. Han pratade också väl om "Olof Palme-skolan" som han är med och stödjer och samlar in pengar till driften av. Se mer om skolan och annat på hans förlags hemsida; http://www.ordvisor.com/ Jag köpte Görans senaste roman som utspelar sig i Haiti, Baron Lördag.

Det var Göran som nappade på min bok förra året; Trainspottern och andra berättelser från järnvägen är utgiven på förlaget Ord&visor. Så min bok hittar ni också på den hemsidan. Upptäcker nu dessvärre, att Trainspottern inte längre ligger på förlagets bästsäljarlista. Där har den legat sedan den kom ut i oktober. Det har jag absolut inte haft något emot. Kanske borde skickat förlagets bästsäljarlistor (de tidigare alltså, där Trainspottern var med) till SJ. Deras argument, för att inte sälja min förra bok Järnvägsliv på tågen, var en gång att de bara sålde böcker som låg på bestsellerlistorna. Inte undra på att de var tvungna att sluta med bokförsäljning. Alla hade ju redan de böckerna.

Att Göran fortfarande, efter 18 böcker, arbetar deltid som busschaufför, tycker jag är klart imponerande.

Kvällen innan var jag i Västerås, inbjuden av Järnvägsklubben där, och pratade om Kenya och om järnvägsresande. Bra med folk, 25-30, och alla så pass intresserade att efter fikat, efter drygt en timmes prat och bilder, så blev alla kvar ytterligare en timme. Det blev förstås också prat om SJ och den gångna vinterns problem.

Jag passade på att sälja min bok och det gick alldeles utmärkt. Fick också en ny inbjudan till en annan järnvägsklubb senare i år.