28 april är dagen då vi minns och hedrar de arbetare som dör på arbetsplatser.
Den här texten skrev jag efter en arbetskamrats död.
En
järnvägare är död
En järnvägare är död. Förolyckad under ensamarbete.
Vi var arbetskamrater på den tiden då vi järnvägsanställda
ännu arbetade åt ett och samma företag.
Vi arbetade på bangården. Med godståg och persontåg. Tidiga
morgnar och sena kvällar gick vi och sparkade loss bromsblock, vi slet med
nerisade koppel och med luftslangar. Vi satte ihop tågsätt, delade andra.
Nu är hon borta. Dog i en olycka när hon arbetade ensam, hon
skötte själv både lok och vagnar.
Dessa ständiga besparingar. Det sparas in på personal, det
sparas in på underhåll av lok, det sparas in på underhåll av spår.
Min arbetskamrat fick betala med sin kropp och med sitt liv.
Hon skulle just få sitt första barnbarn.
Fin artikel i Sundsvalls Tidning igår. Kulturprofilen Tina Johansson. Frida Stéenhoff. Sigrid Hjertén. Maria Kihlbaum. Hilda Östman. Det är några historiska Sundsvallspersoner som Tina Johansson kliver in i när hon leder stadsvandringar. Åhörarna är så vana att se henne utklädd att en och annan inte känner igen henne när hon bär sina egna kläder. Hon är arkeologen som inte kunde nöja sig med gamla föremål – hon ville berätta människornas historier också.
Bild: Susanne Holmlund
Säkert blir coronavåren en historisk epok. Men än är den inte historia och Tina Johansson har ännu inte börjat berätta om den.
Däremot har hon fått oväntat mycket tid för att planera verksamheten 2021, nu när inte skolklasser kan boka in sig för att få Sundsvalls historia levandegjord för sig hos Sundsvalls museum. Tina Johansson undervisar i utställningarna, och gärna i dramats form.
Museiintendent Tina Johansson, är välkänd för många i Sundsvall, inte minst genom dramatiserade stadsvandringar. Fast arkeologer brukar sätta föremål i fokus ville hon berätta om historiens människor.
Bild: Susanne Holmlund
– Jag började med att dramatisera själv. Men nu har jag skaffat rekvisita för 30 personer att alla i en klass eller grupp kan bli gestalter ur historien. I Högomsutställningen till exempel kan det vara folk på gården, som sköter olika sysslar. I industrihistoriska utställningen kan det vara sågverksarbetare ur Karl Östmans böcker, träpatroner och deras barn. Skolklasserna älskar det, säger hon.
För oss vuxna har hon lett dramatiserade stadsvandringar i 10 år, i skepnad av Frida Stéenhoff, Sigrid Hjertén, Maria Kihlbaum eller någon annan historisk Sundsvallsprofil. Hon är så identifierad med dem att det har hänt att vandringsdeltagare inte känt igen henne när hon kommit som "sig själv".
– Då tänkte jag: Oj, jag är verkligen en representant för historien. Och min man Åke brukar säga att han är gift med många kvinnor.
Ofta har vi lättare att ta till oss kunskap om den är kopplad till människor än till byggnader, årtal eller händelser. Tina Johansson kom själv in på spåret genom att fundera över vem som bott i stadens hus. Och nu kan hon inte sluta forska i den saken.
Carina Möllerberg och Tina Johansson vid stadsvandringen "I krigets skugga" om Sundsvall under andra världskriget. Här är Tina Johansson Alma Braathen, Sundsvallsfödd journalist som skrev under signaturen Brodjaga.
Bild: Susanne Holmlund
Hon ärfödd i Västerås, med finska rötter på mammas sida. När hon var sex år flyttade familjen till Sundsvall, till Granlo.
– Då sprang jag omkring på Högomskullarna och hittade på egna sagor om vilka människor som bott där.
Senare bodde familjen på Kuben, och där gick Tina och mamma på upptäcktsförd bland skeppsvrak, öde källare och vildvuxna trädgårdar. Om somrarna hälsade hon på släkten i Finland, och mormors gamla spännande hus blev än mer magiskt när man släckte ner, tände levande ljus och berättade historier.
– Mamma tog mig med till slott och kyrkor; hon tyckte om att resa med mig och vi hann uppleva gamla Norrmalm också – det var en chock när det revs. Med skolan gick man inte på museum på den tiden. Första gången jag gjorde det var med bildläraren i högstadiet. Och jag kunde inte förstå varför vi inte fått göra det tidigare; det var ju en helt fantastisk byggnad, full av historia.
Pappas släkt bidrog också till intresseinriktningen. En faster, som var konstnär, överöste henne med färg och dukar och efter gymnasiet ville hon ge konsten en chans och sökte in vid Sundsvalls Konst- och Miljöskola 1983-84. Då hade hon fått äldsta dottern Tessi.
– Hon fick vara med i skolan och alla tog hand om henne så att även jag kunde måla och vara i fotolabbet. Hon fick sitta modell också. När hon själv gick samma skola som vuxen hittade hon bilder och skulpturer där av sig själv som bebis.
Tina Johansson som konstnärinnan Sigrid Hjertén. Hon började själv på konstnärsbanan - men först arkeologin och sedan berättandet tog över i stället. Bild: Mathias Johansson
Trots att hon blev antagen till Konstfack tvekade Tina Johansson inför att flytta till Stockholm. stället läste hon konstvetenskap på distans och sedan kulturvetenskap i Lund, där hon också spelade amatörteater. Efter en termin där hittade hon arkeologin.
– Jag for på grävningar i Frankrike, Portugal, Norge, Åland. Tessi var med till Åland och satt med en egen grävsked.
Men ändå var det som om hon inte kunde nöja sig med föremålen som man undersöker som arkeolog; hon ville hitta människor och deras historier också, och berätta dem. Under grävningen i Portugal började något hända. En stark socialdemokratisk rörelse svepte över landet då; folk sjöng och berättade överallt. Tina blev särskilt god vän med en fåraherde och en tvätterska.
– Hon bodde i en jordkula och jag blev hennes extradotter. Till henne återvände jag flera gånger fram till hennes död. Jag tog med mig hennes historia och tänkte att jag måste få berätta den på något vis.
Vi tog världen till museet.
Då var hon arkeolog vid Malmö museum, men drömmen var att arbeta inomhus med utställningar och berätta om människor i andra länder och i andra tider. Men kontakten med Sundsvall var livlig, inte minst sedan hon träffat sin nuvarande man Åke Johansson, som bodde här. Vid ett tillfälle, när de satt på caféet i Kulturmagasinet, föreslog han att hon skulle kontakta museets ledning och fråga om det fanns arbetet åt henne. Det visade sig att man just behövde en person med hennes inriktning, så i december 1993 flyttade hon tillbaka till uppväxtstaden. Här har hon förblivit sedan dess.
Hon arbetade med Hjördis Johansson som också tyckte om att resa, bo i små byar och samla berättelser, inte minst kvinnornas och barnens. Nu började en tid då de två gjorde utställningar om Indiens kastlösa, Guatemalas mayaindianer med flera.
– Vi tog världen till museet - och det drog mycket folk, konstaterar Tina Johansson.
I 1,5 år tog hon också tjänstledigt för att kunna vistas i Pakistan och Afghanistan. Åke och döttrarna Amanda och Camille var med, och flickorna gick i en internationell skola där Tina fick jobb. Hon revolutionerade undervisningen genom att se till att barnen fick kunskaper också om det land där de vistades, inte bara sina hemländer
Tina Johansson och Frida Lundström leder historievandring för barn - som fattighusföreståndarinnan Lovisa Forsström och Justina Altin som lät uppföra Altinska skolan.
Bild: Susanne Holmlund
Bland annat letade hon fram gamla pakistanska gudinnebilder som stoppats undan eftersom man inte ville lyfta fram kvinnor.
– Det blev rabalder och flera fäder klagade hos rektorn, som stöttade mig och sa att det här var viktig historia som vi hade glömt bort.
Från Pakistan kom materialet till bland annat utställningen om skuldslavbarnen och mattknytarpojken Iqbal.
– Det var precis när USA började bomba i Afghanistan, och det kom massor av folk på den utställningen.
Så har det fortsatt; hon har funnit fler och fler människor att berätta om också i Sundsvall. I de dramatiserade vandringarna ger individernas liv och berättelser bilden också av den tid de levde i. Och är det något Tina Johansson saknar nu under coronavåren, när klassbesök och vandringar är inställda, så är det att inte få berätta. Det är vad hon vill.
– Det är därför jag har stannat här; för friheten att göra min tjänst till vad jag vill, säger hon.
Fakta/Tina Johansson
Yrke: Museiintendent
Bor: Sallyhill
Familj: Maken Åke, döttrarna Tessi, 38, Amanda, 30 och Camille, 27, samt bonusdöttrarna Mikaela och Ellinor. Två bonusbarnbarn som också är flickor - och snart ett eget barnbarn som sensationellt nog är en pojke.
Läser: Samhälle och historia, människors berättelser och böcker med verklighetsbakgrund, men också deckare för avkoppling
Äter helst: Vegetariskt och fisk
Dricker helst: Vitt vin till fisken, självbubblat bubbelvatten med citron
Gör när jag inte jobbar: Reser, åker skidor och vandrar, helst i berg. Ser teater och dans, lyssnar på jazz och folkmusik. Fotograferar, målar akvarell - och odlar en del av familjens mat i koloniträdgården i Sidsjö.
Hade velat jobba med om jag inte varit museiintendent: Då hade jag varit naturfilmare. Jag var tokig i djur som liten.
Tre kulturtips i coronatider: 1) Se Norrdans dansa utanför fönstret. 2) Besök museerna via deras filmade berättelser från utställningar – sådana filmer ska vi göra med Sundsvalls Museum också. 3) Gå ut i naturen, gör upp en eld och ät maten ute.
Stenstans Berättarteater, numera vilande, guidar en historisk vandring på GA-kyrkogården. Tord Lundgren, Catrin Bertlin, Tina Johansson, Jana Lindh Olsson och Lisbeth Malm.
Första maj har varit arbetarrörelsens dag sedan 1890. Arbetare
runt om i världen visade då sin styrka och sin kamp för bl a 8 timmars
arbetsdag. 1a maj blev en kampdag för kortare arbetstid, högre lön på
profitens, vinstens, bekostnad och medborgerliga rättigheter. Redan första året
deltog 10 000 i demonstrationen i Sundsvall. Märta Norden bar standaret med
texten 8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars vila. Bland talarna fanns
Axel Danielsson, då redaktör på tidningen Arbetet. Hans far arbetade på en såg
i Timrå.
Beslutet om en internationell dag för att visa arbetarnas styrka
togs på en arbetarkonferens i Paris 1889, på 100-årsdagen av franska
revolutionen. Där bildades också Andra Internationalen. Just 1 maj blev det för
att man ville hedra de arbetare i Chicago som 1 maj 1886 inledde en strejk för
8 timmars arbetsdag. Polis skyddade strejkbrytare och slog med våld ned
strejken.
I år demonstrerar
vi digitalt. För att få stopp på åtstramningar och försämringar när politiker
gynnar borgerligheten och kapitalet med försämringar av arbetares
anställningstrygghet och med marknadshyror.
Gert Nygårdshaug. "Mengele Zoo" Oktoberförlaget,
översättning: Lars Lindgren.
I vårt
grannland har den korats till tidernas bästa roman, men först i år kommer
berättelsen om Mino och ursprungsbefolkningens uppror mot det brasilianska
storkapitalet ut på svenska. En berättelse som är aktuellare än någonsin.
Kultur
När Brasiliens president Jair
Bolsonaro ger sitt stöd åt skövlingen av regnskogen och förstörelsen av
ursprungsbefolkningens marker så skapar det förstås motstånd. Kanske kommer
någon att göra som indianpojken Mino i romanen Mengele Zoo av den norske
författaren Gert Nygårdshaug? Den skrevs redan 1989 men är först nu översatt
till svenska. I Norge är den däremot en storsäljare och korades 2007 vid en
litteraturfestival till bästa norska romanen genom tiderna.
Bakgrunden i Nygårdshaugs roman är
att människorna i en by i regnskogen vägrar att lämna ifrån sig marken till ett
gruvbolag. Militären jämnar byn med marken och dödar alla invånare, endast Mino
kommer undan. Pojken flyr in i djungeln och överlever tack vare en kringresande
magiker. Från sina föräldrar har han ärvt både ett rättvisepatos och stor
kunskap om djur och natur, särskilt om fjärilar.
Pojken följer med magikern på turné
i byar och städer och lär sig både om orättvisorna i landet och om magiska knep
som kan trollbinda folk, vilket han får användning av ju längre berättelsen
fortskrider. Han studerar och söker politiska vägar för att förändra samhället,
men behovet av att hämnas de som dödade hans föräldrar och de andra i byn leder
snart till direkta aktioner. Tillsammans med några vänner bildar Mino en hemlig
grupp, som blir kända som Mariposa-rörelsen, då de har fjärilar som sin symbol.
De kallas terrorister men ser sig själva som förkämpar för regnskogen och för
ursprungsbefolkningens rättigheter.
Boktiteln anspelar på nazisten Josef
Mengele som kom till Latinamerika och fick skydd av den brasilianska
högerjuntan (som Bolsonaro gjort sig känd för att hylla) efter andra
världskriget, och Nygårdshaug har med stor skicklighet skapat en spännande och
lättläst roman, som med en stor portion humor tar sig an ett ämne som dessvärre
blivit plågsamt aktuellt i och med Bolsonaros makttillträde. Författaren visar
med Minos hjälp hur militärens makt bygger på stödet från multinationella bolag
och hur gruvbolagen i sin tur är beroende av militären för att kunna profitera
på mark som inte är deras. När samhället accepterar denna ordning tar Mino och
vännerna sig rätten att hämnas.
I Norge kom i år Nygårdshaugs femte
och avslutande del i serien om Mino och om kampen för regnskogen, Europa
Zoo, där klimatfrågan står i centrum. Mengele Zoo gavs ursprungligen
ut på ett mindre förlag och det var först när den senare kom ut på ett större
som den även fann en större publik. När den nu kommer på svenska är det lilla
Oktoberförlaget som har stått för översättningsarbetet. Förhoppningsvis når den
ut så brett att hela serien snart kommer på svenska.
24 januari var jag en av 378 folkrörelseaktiva,
författare och forskare som i Arbetet protesterade mot att personalen på
Arbetarrörelsens bibliotek riskerar att sägas upp. Vi försvarar arbetarrörelsens
kulturarv och vill rädda arbetarrörelsen!
I en tid då arbetarrörelsen är på reträtt och krafter
som ifrågasätter forskning tar ton är det ett särskilt olyckligt beslut att
säga upp all personal på Arbetarrörelsens bibliotek, det skriver 378 forskare,
debattörer och folkrörelseaktiva i ett upprop.
”De omfattande
nedskärningarna innebär också en kraftigt ökad press på den kvarvarande
personalen, och har redan fått effekter i form av minskade öppettider och
avskaffande av möjligheten att låna och återlämna böcker via ABF-huset”,
skriver debattörerna.
Det är med
bestörtning vi nås av nyheten att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek säger
upp all bibliotekspersonal och totalt minskar personalstyrkan med åtta
personer jämfört med i början av förra året.
Alla inköp av
böcker och tidskrifter har avbrutits. Kombinerat med att man nu gör sig av med
nästan all bibliotekskompetens riskerar det att bli början på slutet för
biblioteket.
Det är inte
uteslutet att detta kan leda fram till att frågan om att överhuvudtaget bevara
biblioteksbeståndet väcks. Enkelt uttryckt riskerar ovärderliga delar av
arbetarrörelsens idéarv att hamna i soporna om inte utvecklingen bryts.
De omfattande nedskärningarna innebär också en kraftigt ökad
press på den kvarvarande personalen, och har redan fått effekter i form av
minskade öppettider och avskaffande av möjligheten att låna och återlämna
böcker via ABF-huset.
Detta är en följd
av åratal av i princip oförändrade anslag i reella tal.
Vad det innebär
för förutsättningarna att bedriva verksamheten är uppenbart. Såväl staten som
LO och Socialdemokraterna har satt Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek på
undantag, och nu ser vi de dramatiska följderna.
Det är särskilt
allvarligt att detta sker i en tid då arbetarrörelsen är på reträtt, samtidigt
som främlingsfientliga krafter har flyttat fram sina positioner.
I flera europeiska länder har vi också sett angrepp och
inskränkningar mot forskningsvärlden, kritiska medier med mera. Det allra sista
som behövs i det här läget är att kasta arbetarrörelsens idéarv och minne i
soporna och inskränka möjligheterna till forskning i dess historia.
Vi 378
undertecknare slår vakt om arbetarrörelsens minne och möjligheten till
forskning i arbetarrörelsens historia.
Därför säger vi:
rädda Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek!
Anslagsgivarna
måste skyndsamt skjuta till ökade resurser till verksamheten, och
biblioteksverksamheten måste räddas.
Den skrattande hazaren Kjell Eriksson Ordfront Förlag
(Min recension från tidningen Flamman, förra veckans nr)
Tio år efter att den senaste boken kom ut är författaren
Kjell Eriksson tillbaka med en Ann Lindell-deckare, den elfte i ordningen. Under
tiden som gått har Eriksson bland annat skrivit två deckare som utspelar sig i
Brasilien, där han numera oftast bor, samt en roman om spanska inbördeskriget.
Han har dessutom fått ta emot fackföreningsrörelsens stora Ivar Lo-pris.
I den nya boken har Ann Lindell lämnat polisjobbet i
Uppsala, flyttat till landet med sin son och arbetar nu på ett ostmejeri. Hon
är mer tillfreds med livet, dricker inte lika mycket vin och har blivit smalare
om midjan. Men nyfikenheten och lusten till att bekämpa brottslighet, när den
visar sig, liksom lusten till sin tidigare kärlek, Edvard på Gräsö, finns kvar.
Andra poliser har tagit över på våldsroteln i Uppsala, men
de känner eller känner till Lindellskan och tar gärna del av hennes tips och
erfarenhet, särskilt eftersom hon bor i byn där mycket utspelar sig.
*Den skrattande hazaren* utspelar sig i ett Sverige som
har förändrats. Det nya Sverige är ett politikens misslyckande där politiker
följer i marknadens spår och lämnar byar åt sitt öde. Där flyktingboenden
bränns ner och människor mördas kallblodigt och orter, som socialdemokraterna
tidigare dominerat, blivit fästen för högerpopulister och rasister. Kjell
Eriksson har följt den politiska utvecklingen på avstånd, men han har också
rest i sina uppländska hemtrakter och pratat med folk han mött.
Titeln anspelar på en afghansk flykting som flyr undan en
mordbrand, och är en spännande kriminalroman med ett driv, en dramatik och en
närvaro som gör att läsare som tidigare följt böckerna om Ann Lindell som
kommissarie, inte kommer att bli besvikna.
Människorna finns där, så tydliga att man kan ta på dem,
höra dem samtala och höra dem undvika att berätta om vad som ännu inte kan
sägas. Samtidigt finns den större diskussionen där, inte på något sätt
övertydlig. Den som handlar om det som finns bakom berättelsen, om varför boenden
bränns ner och om varför Sverige blev en framgångssaga för rasisterna.
Språkmässigt är boken en fullträff. Kjell Eriksson har en
suverän känsla för orden, han kan sitt och bybornas språk. Det är deras
berättelse om svek som han förmedlar. Han är hemtam, väl förtrogen med såväl
arbete och människor som med jord och natur. Och så har han en angelägen
berättelse om samhället att föra vidare, den om vårt ansvar.
*Den skrattande hazaren* är första delen i en
trilogi. Jakten på mördare och på ett annat Sverige fortsätter.
Åke Johansson
Jag skrev ett kort inlägg på Fb efter Vibeke Olsson utmärkta föredrag i Sundsvall nyligen. Många gillade det och tyckte att åtminstone lokaltidningen borde ha haft en journalist på plats. Men det hade de inte. Här följer i alla fall en något längre text utifrån en del av Vibekes föredrag.
Finns det något att lära av en strejk i Sundsvall för 140 år sedan? Somliga vill nog bara att den ska glömmas bort. Men andra, som författaren Vibeke Olsson har studerat strejken noga, dels för att kunna skriva sin romanserie om Bricken på Svartvik och dels för att lära av den och föra lärdomarna vidare, i böckerna och i de föredrag hon håller.
I lördags deltog hon i ett också i övrigt utmärkt arrangemang i Bänkåsvikens Sommargård i Sundsvall. Karl Östmansällskapet arrangerade tillsammans med Sågverksfolket Alnö, Strejkens Vänner och Svartviks Kulturarv. Övriga medverkande var Hans Gillgren från Sågverksfolket och sångaren Jan Hammarlund. Även Åke Näsholm sjöng en sång om Sundsvallsstrejken. Vibeke Olsson började med att läsa upp en berömd scen ur August Strindbergs roman Röda Rummet, som kom ut samma år. Det är det avsnitt då snickaren talar om för välgörenhetsdamerna som är på besök i fattigkvarteren, att det kommer en dag då alla fattiga kommer att kräva sin rätt. Strindberg räknade med att de fattiga i Stockholm skulle göra uppror som på andra håll i Europa, som vid Pariskommunen 1871. Men upproret kom istället i Sundsvall. Då 6000 sågverksarbetare fick nog av sänkta löner. Särskilt när sågverkspatronerna fått tre miljoner från riksdagen för att klara sig genom krisen, men istället för att höja lönerna, valde att äta och supa upp pengarna på Hotell Knaust i Sundsvall. Sågverksarbetarna förlorade strejken, men istället lyckades de, som Vibeke förklarade, göra hela Sverige bättre. Sundsvalls arbetare förändrade Sverige för alltid. De gav arbetarklassen ett ansikte och de satte sig i respekt. Arbetarna var inte organiserade som fackförening ännu. Däremot var många av dem med i olika frikyrkor och där hade de lärt sig principen en man en röst. Den första folkrörelsen kom nu att följas av andra, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen och även av rösträttsrörelsen. Varför skulle de rika ha rösträtt men inte arbetare? Sågverksarbetarna, berättade Vibeke, exponerade förtrycket, gjorde sig synliga och till hjälp hade de nu dagstidningar. Över hela landet läste man nu om arbetarnas uppror i Sundsvall. Så spreds lärdomarna från Sundsvall. Att landshövdingen skickat ett tusen soldater och sex kanonbåtar till Sundsvall istället för bröd och demokrati. Att man inte lyssnade på arbetarna. Oavsett var vi har våra biologiska rötter, sa Vibeke, kommer vi alla härifrån. Det moderna Sverige startade här. Vår tid är besatt av individuella rättigheter, Vi kan välja elbolag och könstillhörighet, men vi har glömt den gemensamma kampen för ett bättre samhälle. Vi har till och med en arbetarrörelse som idag är med på att begränsa strejkrätten. Inte ens på artonhundratalet var det förbjudet att strejka. Det man var mest rädd för var fattigdomen, att vara utan arbete och bostad.
I en tid med alltfler fattigpensionärer, med privatiseringar av skola och omsorg, med försämrade försäkringar för sjuka och arbetslösa, med skattesänkningar för de rika, så behöver vi använda oss av gamla lärdomar; att gå samman i folkrörelser, göra våra röster hörda och tillsammans bidra till att samhället blir bättre att leva i, för alla. Vibeke Olsson kan höras snart igen i Sundsvall. 14 september ska flera författare prata om dagens arbetarlitteratur på Café Svartvik. Även de övriga inslagen var alldeles utmärkta, såväl Hans Gillgrens bild av tiden, av hur och vad som gjorde att Sundsvall blev ett centrum för sågverksindustrin, som Jan Hammarlunds sånger, bland annat en nyskriven visa om Sundsvallsstrejken, med text av Kalle Holmqvist. Snasahögarna, 21 augusti
14 maj publicerade Sundsvalls Tidning denna min artikel om Sundsvallsstrejken 140 år. Den innehåller också en kommentar till dagens politiska läge med barn som skolstrejkar för en bättre framtid och om politiker som vill begränsa strejkrätten och göra det lättare för företagare att säga upp personal. Den avslutas med texten till skillingtrycket Upprorsfanan i Sundsvall.
Till uppslaget hörde också en kort artikel om hur 140-årsminnet uppmärksammades av föreningen Strejkens vänner, LO och Svartviksspelet 18 maj i Svartvik där minnesmärket finns.
Sundsvallsstrejken fyller 140 år – fast arbetarna förlorade skapade de ett
bättre liv för alla som kom efter dem
26 maj 1879 lade 5000 sågverksarbetare i Sundsvall ner arbetet. Det var den
första stora strejken i Sverige och den största under hela århundradet.
Arbetarna visste att de riskerade att förlora inte bara sitt arbete och sin
lön utan också sin familjs möjlighet att överleva och sin bostad. De hade inte
en aning om att de genom sin strejk var med och skapade ett bättre liv för alla
Sveriges arbetare och att de vann människovärdet tillbaka åt en hel klass. De
visste bara att de hade fått nog.
Träpatronerna hade sänkt deras lön till runt en
krona om dagen. För en arbetsdag på tio-tolv timmar sex dagar i veckan.
Eftersom sågarna stod stilla under vintern gällde det att dessutom få ihop
pengar till de skulder man skaffat sig hos handlaren i väntan på att arbetet
skulle komma igång.
Uppslag i Sundsvalls Tidning 13 maj 2019
När 5 000 arbetare lade ned arbetet märktes det också
i staden, med då ca 9 000 invånare. Vid åtminstone två tillfällen gick stora
tåg av strejkande arbetare genom staden för att visa sin styrka och enighet.
Arbetare på andra arbetsplatser lade också ner arbetet, både av solidaritet och
med egna krav. Men allt gick lugnt tillväga. Arbetarna begärde att det inte
skulle säljas sprit i affärer under de dagar strejken pågick. Skärmytslingar
uppstod, men inga större.
Många författare har beskrivit strejkens förlopp
och människorna som var med. Vibeke Olsson är den senaste med serien om
sågverksflickan Bricken. Författaren följer Bricken från strejken och framåt i
tiden. Hon skriver in strejken som en viktig del av Sveriges demokratiska
utveckling. Hur arbetarna, när de genom strejken insåg kraften i att vara många
och eniga, snart också började organisera sig för ett samhälle där ingen skulle
sko sig på andras arbete, för socialismen. Strejken lägger grunden för det
moderna Sverige och sundsvallsborna bör räta på ryggen och känna sig stolta
över sin historia.
Arbetarnas beslutsamhet berodde inte bara på
insikten att lönen inte kommer att räcka. Den kom sig också av ägarnas attityd.
Disponenterna fick pengar av riksdagen för att kunna hantera det sjunkande
världsmarknadspriset på sågat virke. Men de valde att inte dela med sig till
arbetarna. De sänkte lönerna och bjöd sig själva till hejdundrande kalas på
Knaust Hotell.
Alla disponenterna var inte överens om den hårda
linjen mot arbetarna. Några ville låta arbetarna behålla sin fjolårslön mot att
de återgick i arbete, men pressades att hålla ihop mot arbetarna.
Landshövdingen Curry Treffenberg spelade en viktig roll. Han kände till
arbetares uppror i andra länder, Pariskommunen 1871 och arbetare i England som
organiserat sig i socialistiska rörelser och som gick ut i "strike".
När arbetarna i Sundsvall "strikade" så var det mer än en fråga om
lön. Det handlade om en strid om makten mellan klasser. Det förstod Treffenberg.
Han övertalade kung och riksdag att skicka
militärer till Sundsvall. Soldater omringade arbetarna och krigsfartyg
placerades på redden utanför den plats där arbetarna samlats, vid dåvarande
Skarpskyttelägret. På den platsen placerade LO senare ett minnesmärke som med
Sundsvallsbrons tillkomst flyttades till Svartvik.
Det fanns ingen facklig organisation, ingen
ledning för strejken, det hela skedde oplanerat. Något utlöste förstås
strejken. Kanske var det som Lars Molin skriver i romanen Träkusten, att en
faktor hotat några arbetare på Heffners med sparken. Där och då utlöstes vreden
över en ständigt nedlåtande behandling och över den sänkta lönen och samtidigt
vreden över träpatroner som festar upp de pengar som borde ha gått till deras
lön, för det kände man till. Någon tyckte att ”då kan de ta mig fasen såga sitt
timmer själv” och slog av maskinen. Först på Heffners och dagen efter hade
arbetarna på alla 23 sågar utom en lämnat arbetet.
Denna avsaknad av planering och dess stora betydelse
får mig att tänka på en annan aktion. 16-åriga Greta Thunberg, som plötsligt
får nog och bestämmer sig för att klimatet och jordens framtid är så viktig att
hon sittstrejkar från skolan utanför riksdagen. Återigen en strejk. Ganska
snart sprider sig hennes aktion runt om i Sverige och över världen. Ungdomar
demonstrerar och strejkar med henne i Fridays for Future. Många organisationer
har pratat om klimathotet, men den unga flickans beslut och exempel får långt
större genomslagskraft.
Det finns en likhet i känslan/vetskapen att det
här går inte längre. Sågverksarbetarna var hunsade, nertryckta, hungrande. De
var inga socialister, möjligen några enstaka. Många av dem var frireligiösa och
som sådana ipräntade att inte sätta sig upp mot överheten. Ändå .. Men några av
dem hade genom föreningen skaffat sig vanan att tala inför andra.
Isak Boström tillhörde dem och han blev den
mest kände talespersonen i strejken. Han berättade senare om strejkens
betydelse i en intervju:
"Förut var arbetaren som en hund. Man skulle stå med mössan i hand och
i stram givakt för att tala med den minsta överhetsperson, var det så bara en
brädgårdsfaktor. Efter strejkåret blev det lite annan stil och hållning.
Människovärdet liksom kom även till arbetaren, och sågverkspatronerna tog sig
nog en del till vara."
När Boström vågade tala, och till och med inför
landshövding Treffenberg, så kunde snart också andra ta ordet i sin mun. Några
blev talesmän för de strejkande och för deras familjer. De växte, alla växte.
Efter att strejken slagits ner visste man.
De måste ha en förening liksom patronerna hade. De hade känt på storheten när
de var tillsammans under strejken. Den känslan slog undan den rädsla som
funnits. Rädslan så fort man stod inför faktorn eller någon annan från
kontoret. Enighet blev nyckelordet. Det kom att skrivas in på många av de
fackföreningsfanor som snart började synas på möten där organisationer bildats.
Men motståndet var stort. 1899 stod en stor strid
återigen i Sundsvall, då sågverksägarna lockoutade, utestängde, ca 1500
arbetare, som var medlemmar i fackföreningar, från jobbet och flera hundra
familjer vräktes från de av patronerna ägda barackerna.
Först 1906 genom den så kallade decemberkompromissen
erkänner Arbetsgivarföreningen arbetarnas rätt att organisera sig fackligt. Med
åttatimmarsdagen och den allmänna rösträttens införande drygt tio år senare,
efter omfattande demonstrationer och strejker, och revolutioner i omvärlden,
växer det moderna demokratiska Sverige fram.
Men 2019 har utvecklingen sedan länge vänt.
140 år efter den strejk som betydde så mycket för både fackföreningarna och för
Sverige, ska riksdagen besluta om inskränkningar i strejkrätten, medan
storbolagsdirektörer tar ut närmast astronomiska löner och bonusar. Att Svenskt
Näringsliv nu kräver att få tillbaka ”rätten” till att fritt få säga upp
anställda är en följd av regeringens utredning om ytterligare avsteg från
anställningsskyddet. Det kommer att bli mycket spännande att se hur såväl
regeringens utredning som arbetsgivarsidans krav kommer att bemötas av
fackföreningsrörelsen.
Sundsvallsstrejken i
litteraturen och på scenen
Sundsvallsstrejken har blivit rikligt uppmärksammad i litteraturen, men
också på scen. 1979 och något år efteråt sattes ett arbetarspel upp på
Karlsviks gamla fabrik på Alnö, Spelet om Sundsvallsstrejken. Föreningen
Svartviksspelen har under de två senaste somrarna visat upp en musikteater, med
manus efter Vibeke Olssons två första böcker i serien om Bricken. Och Bengt
Bratts TV-serie Träpatronerna finns att se på Öppet arkiv på nätet.
Det finns också ett skillingtryck som spreds efter strejken, ”Upprorsfanan
i Sundsvall”. I den hjälteförklarar landshövding Treffenberg sig själv då han,
i Karl Xlls anda, räddat Sundsvall och Sverige från revolution. Oklart när och
av vem den skrevs.
