Kommentar till artikel i ST om ett skolbolag som fått för få elever

 Marknadsskolan öppnar sin käft och slickar sig om munnen efter elever att suga åt sig. Denna gång blev det för liten fångst, skulle inte bli tillräckligt vinstgivande, så företaget kastar upp årets elevfångst. Utslängda till någon annan som kan tänkas ta emot dem. Men alltid finns kommunen där. Kommunen tar ansvar för elevernas skolgång.

Samtidigt som politiker varje år tvingas betala flera tiotals miljoner extra till friskolorna som kompensation för att kommunen måste stoppa in pengar till skolor som inte går runt, leker stora aktiebolag med elever och skolor som om de vore något som samlas på en slags lagerhylla där på skolmarknaden. Kravet på besparingarna gör att den ena byskolan efter den andra läggs ner när eleverna blir för få, eleverna hänvisas till en annan kommunal skola längre bort. Vilket oftast leder till att ännu fler föräldrar väljer en friskola. En ond cirkel som bara gynnar de stora skolkoncernerna som numera ägs av utländskt kapital.

Friskolan öppnar inte

 I dagens Sundsvalls Tidning, som inte kommer i pappersupplaga utan bara på nätet, finns en artikel om aktiebolaget Jensen Education som hade tänkt öppna en skola i Sundsvall till hösten. De säger sig ha fått ett fint bemötande och lokalerna, gamla Postens lokaler i centrala stan, var perfekta, men eftersom de inte har fått tillräckligt många elever som anmält sig, så väljer de att stå över ett år. De elever som angett Jensens som sitt första- eller andraval får hitta en annan skola att börja i. Men de har inte gett upp. Till nästa år ska de återkomma och innan dess ska de bli bättre på att informera om varför elever ska lämna de skolor de nu går på och istället lämna över sin skolpeng till Jensens bolag.

För mig är det en makaber och talande läsning. Så här fungerar skolan, dvs dagens Marknadsskola. Tjänar de inte tillräckligt mycket pengar så blir det ingen utbildning. Bara så där. Det är denna anarki på skolmarknaden som kommunen får betala för eftersom kommunen har ansvaret för alla elevers utbildning. Det är dessa marknadsskolors verksamhet som är den stora anledningen till att kommunen måste spara in pengar och även lägga ner enskilda skolor. Det är för sorgligt att marknaden och bolagens vinster eller brist på vinster får sabotera för skolor och elever.

https://www.st.nu/artikel/vandningen-friskolan-oppnar-inte-i-sundsvall-i-host-farre-antal-sokande

Drömmar om bröd och arbete i Norrbotten

Jag recenserade romanen Hon är ändå bara flicka av Ulla Brännström Englsperger i Flamman nyligen, nr 12. Förlaget lade ut recensionen, två sidor, på sin Facebook-sida. Boken är andra delen i en serie historiska romaner som utgår från författarens mormors mors livsöden i Tornedalen från slutet av 1800-talet. Följer arbetarrörelsens framväxt i spåren av bland annat järnvägens och malmfältens frambrytning. Skildrar också kvinnors kamp liksom samers och finnars utsatthet. Väldigt intressant och välskrivet.

Ord&visor förlag

3rs1tu Smpooarrnass kgal.eoe 1rdl3ie:mtcdSd22  · 

Ulla Brännström Englsperger får fina vitsord för sin roman Hon är ändå bara flicka, av Åke Johansson i Flamman!

Reklammejl från SAS - nej tack!

 Jag fick ett reklammejl från SAS. Men det började så konstigt. "Hi Åke" och så ville de att jag ska boka en utlandsresa. Men Hi? Saknas det en bokstav? Skulle det vara Hin Åke, i betydelsen hin onde? Eller månne det saknades två bokstäver? Att de ville skoja till det och började med ett skratt: hihi? Men int var det så roligt.

Vart vill de att jag ska åka? Till Barcelona. Men jag såg ett reportage därifrån och folk som bor där var så glada över att de nu, under pandemin, kan gå omkring i stan utan att det är fullt med turister överallt. Nej, dit åker jag troligen inte. I alla fall inte med flyg. Och inte med SAS, de kan ju inte ens stava riktigt.

Inför 8 mars. Ojämlikheten ökar

 Att tänka på till 8 mars. Och varje dag. För att förändra.

Medan riksdagen bestämmer om höjd pensionsålder sjunker medellivslängden i Sverige för kvinnor med kort utbildning. Skillnaden i medellivslängd mellan kvinnor med lång utbildning och de med kortare utbildning var 2015 fem och ett halvt år och HAR ÖKAT med ett år sedan 2000.

Sundsvall är en av tre kommuner, av de 80 största, med lägsta medellivslängden för kvinnor, med 82.71 mot 84.0 som snitt i landet som helhet och högst har kvinnorna i Danderyd 86.43.

Den ojämlika utvecklingen innebär att de med kortare utbildning och lägre medellivslängd inte får ut sin beräknade pension. Den del de inte hinner ta ut går istället vidare till de som lever längre än snittet.

Bevara oss för de borgerligas krigspolitik

 Är det krig? Slog på radion i morse och tänkte höra på nyheterna klockan tio och därefter programmet Plånboken, men hamnade istället i en riksdagsdebatt där moderaternas talesman i militära frågor, Wallmark, höll ett hätskt krigstal, som om vi står inför ett tredje världskrig och att nu måste Sverige gå med i Nato för en offensiv försvarspolitik. Han häcklade vår "tidigare" alliansfria politik.

Om vi skulle få en borgerlig regering skulle Sverige gärna skicka soldater ut i krig mot Belarus, Venezuela, Iran, mot palestinierna och till slut mot Ryssland och Kina. Ja varhelst någon motsätter sig USAs överhöghet ska svenska trupper stå i främsta ledet.

Må Gud och svenska folket bevara oss för denna krigspolitik.

Medryckande syskonberättelse som söker efter våldets förklaringar

 Maria Elena Bergmans debut­roman Sju systrar är en tumult­artad läsning med många känslo­mässigt starka upplevelser.

                                                           

KULTUR

Berättaren i Maria Elena Bergmans Sju systrar heter Esmeralda men har också ett annat namn, Negerläppen. Så har alla sju flickorna begåvats med namn som används oftare än de riktiga. Övriga kallas sådant som Kanintänder, Dödskalle med tofs och Kotunga. Pappan får heta Äckliga gubben. Namnen har sina förklaringar och kan samtidigt göra det lättare för läsaren att hålla sig en bit vid sidan av det som utspelas.

Esmeralda växer tillsammans med sina sex systrar upp i ett fattigt hem i Chile. Pappan är hamnarbetare, alkoholiserad och aktiv i en frikyrka. Mamman är också djupt troende och berättar tidigt att hon helst velat ta livet av dottern när hon föddes. Esmeralda utsätts för sexuellt utnyttjande såväl inom familjen som i frikyrkan. Dessutom torteras och våldtas hon av militärer efter att Pinochets junta tagit makten. När hon släpps ut ur fängelset, tar hon sig ut ur landet och får asyl i Sverige, dit också fyra av systrarna och till slut även föräldrarna kommer. Ett senare återbesök i hemlandet ger många glimtar in i både familjens historia och samhällets utveckling men också livet som återvändande flykting i hemlandet.

Det sexuella utnyttjandet som berättaren drabbats av är ett återkommande tema i berättelsen. Även religionen återkommer och frågan hur mamman i sin djupa tro kan ha överseende med sin makes beteende mot döttrarna och med alkoholismen som gör att familjens pengar går till sprit i stället för kläder eller utbildning åt barnen. Det är de två äldsta systrarna som genom att arbeta på frisersalonger håller familjen uppe. Ett tredje tema är politiken, uppvaknandet med den socialistiska rörelsen och valet av Salvador Allende som president. Romanen beskriver hur lite demokratin var värd när handlarna plockade bort varor från butikerna och högern skyllde en manipulerad brist på livsmedel på socialisterna, i syfte att skapa hat mot regeringen.

Förutom en spännande berättelse har Bergman också ett medryckande språk som skapar en särskild attraktion i läsandet. Svärtan i de djupt sorgliga händelser som systrarna är med om både uppvägs och förstärks av den rebelliska anda som driver fram den historia som berättas. Som ett direkt svar på en fråga i boken om varför hon fortsätter att älta om alla fasor – våld­täkterna, militärens jakt på motståndare eller de religiösas omoral – säger författaren att det är för att hon försöker förstå. Den drivkraften, hennes önskan att hitta förklaringar, har vi att tacka för att vi nu kan ta till oss denna mycket läsvärda roman.

Recension, publicerad i Flamman nr 3, 2021

Kommunal debatt som når bottenträsket

En riksdagsman (M) från Sundsvall nåddes av ljuset en vinterdag

Den politiska debatten kan då och då, också på kommunal nivå där man annars kan se prov på samarbete, dyka ner i ett riktigt bottenträsk. Ibland blir det ännu sämre. Som när Moderaternas riksdagsman, Jörgen Berglund från Sundsvall, nåddes av ljuset en vinterdag och i Sundsvalls Tidning nyligen anklagade en centerpartist i stan för att vara socialist. Vilket måste vara det värsta som finns i moderatens världsbild. Enligt riksdagsmannen kan ju det bara sluta i "död, förtryck och en förstörd miljö".

Vad har då den stackars centerpartisten föreslagit? Förstatligande av banker, järnvägen eller busstrafiken? Nej, det rörde sig naturligtvis om något långt mycket värre. Magnus Persson (C) hade föreslagit en "kommunal bilpool för att bekämpa luftföroreningarna " i Sundsvall. Gudars skymning! Tidigare hade han dessutom fått igenom beslutet att ställa ut lådor med sand till medborgarna för att minska ner på halkolyckor. Extremt socialistiskt förslag också det enligt moderaten.

Politik som gynnar medborgarna och miljön är förstås rena stalinismen för moderater som vandrar allt längre åt höger i försvaret av marknadsliberalismen. Huva sicken dårskap!

Svenska högern splittrad om Trump och stormningen av Capitolium

 En svensk moderat riksdagsman, Jan Ericsson från Västra Götaland, försvarar Trump med att de som stormade Capitolium var utklädda vänsteraktivister. Ja jösses!

Annars tar de flesta moderater, som uttalat sig, klart ställning mot Trumps agerande efter valet. Men SDs ledning står fast vid Trumps sida, de vill t o m ge honom fredspriset och talar själva om att det nu gäller att segra eller dö, också i Sverige. Nästa höst är det val. Ska moderater och kristdemokrater, kanske också liberaler, ta armkrok med SD på en Trump-politik? Ja det är mycket möjligt.

För arbetarrörelsen gäller att då ha en tydlig politik för jämlikhet, som tar klart avstånd från de ökande orättvisorna i samhället och som satsar på stora offentliga investeringar som skapar arbete och tar ansvar för klimat, miljö och fred.

Pappers 100 år Kamp Konflikt Kultur

Pappers 100 år. Hundra år av kollektiv gemenskap. Min recension i Flamman nr 50 av den minnesbok Kamp Konflikt Kultur, som gavs ut till Pappers100-årsdag finns inte på Flamman på nätet. Lägger ut texten mer här.

I en tid då tilltron till fackföreningar minskat i samma grad som ojämlikheten har ökat i samhället, är fackliga minnesböcker en bra möjlighet att lära av historien. När Pappers i år fyller 100 speglar undertiteln ”Konflikt Kultur Kamp” verksamheten väl, även om boken och historien även innehåller en hel del samverkan.

Den från Flamman och från sina historiska arbetarskildringar kända författaren Vibeke Olsson medverkar med artikeln ”Pappers 100 år Upp till kamp”, en text som, med utgångspunkt i Sveriges första strejk på sågverken i Sundsvall 1879, via 60-talets strejker, pekar framåt i en tid när samhällsfunktioner urholkas av vinstjakt och socialdemokrater går med på inskränkningar i strejkrätten.

Visst finns hyllningstexter till ordföringar i förbundet. Men mer intressant är porträtten av enskilda medlemmar och avdelningar. De säger ofta lite mer om den fackliga vardagen, med såväl konflikt och kamp som kultur. Även om det är individer som porträtteras så är det ofta kollektivets kamp som står i fokus. Utan aktiva medlemmar, ingen kollektiv kamp, ingen arbetarrörelse.

Skotten i Ådalen 1931 beskrivs ofta felaktigt som en enstaka tragisk händelse i historien. I ett av bokens många intressanta porträtt minns en man den fackliga striden i Sandarne 1932. Bruket hade sänkt lönen för massaarbetarna. När de strejkande ersattes av strejkbrytare marscherade arbetare mot brukskontoret. Där stod poliser på led. Protesterna blev högljudda och när någon kastade sten sköt polisen skarpt rätt in i folkmassan. Det var en ren tillfällighet att ingen dog, men flera skadades. Arbetare fängslades, men inte de poliser som sköt.

Flera artiklar tar även upp konflikten inom arbetarleden, mellan socialdemokrater och kommunister. Den visade sig bland annat genom de många avtalsomröstningar under strejkerna på 30-talet, där förbundsledningens förslag ofta möttes av nej från en majoritet av medlemmarna, med stöd av kommunisterna, som länge dominerade i vissa avdelningar.

I en berättelse om en av dessa avdelningar, 68 i Hallstavik, framgår att den deltog i Röd Facklig Opposition och att den redan 1933 fick Pappers kongress att anta ett uttalande mot nazisternas terror i Tyskland och 1937 bildade en Spanienkommitté.

Kulturen har fått en särskild avdelning i boken. Förutom arbetsplatsbibliotek, teaterspel, konstföreningar och utställningar har förbundet delat ut kulturstipendier till medlemmar sedan 1979. Kulturstipendierna delas fortfarande ut och Pappers medverkar i lässatsningen ”Läs för mig, pappa!” men kulturen tar inte längre någon större plats i det fackliga arbetet.

Flera texter tar upp frågan, om än kort, vad som kan göras åt att det blivit svårare att värva medlemmar. Kampanjen ”Ung 2020” är ett försök, men osäkra anställningsformer som vikariat och visstidsanställning gör att många tvekar att gå med. Och många unga saknar den fackliga medvetenhet som man tidigare i bruksorter fick med bröstmjölken, som någon säger. Gränserna mellan makten och folket är utsuddade.

Kanske medlemsomröstningar kan vara ett sätt att engagera medlemmarna?

Denna minnesbok får inte gömmas undan. Den ska finnas på fackkontor, fikarum och arbetsplatsbibliotek. Här finns massor av kunskap att hämta och strider att lära av.

Åke Johansson

Arbetarförfattaren Väinö Linna 100 år

 20 dec skulle arbetarförfattaren Väinö Linna fyllt 100 år. Han är i Sverige mest känd för romanen Okänd soldat och torpartrilogin - Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk.

Linna var torparsonen som blev arbetare, på Finlaysons bomullsfabrik i Tammerfors. Idag finns där Arbetarmuseet Werstas, väl värt ett besök. En byst av Linna finns inne på gården.

Trilogin skildrar inte bara en torparfamiljs öden från 1880 till 1950, den berättar samtidigt det moderna Finlands framväxt. När det i andra boken blir tydligt att tsaren och det ryska hertigdömet ska falla, vill den finska arbetarrörelsen med stöd från landsbygdens fattiga skapa ett demokratiskt socialistiskt samhälle, i stad och på landsbygd. Trots majoritet i lantdagen manövreras de bort av borgarna. Striden blir väpnad, också i byn Pentinkulma, där Aleksi Koskela och andra fattiga gör uppror. Hoppet om rättvisa drivs på flykten när tyska förband kommer till de vita gardenas undsättning.

När Upp trälar kommer ut i slutet av 50-talet är boken en sensation. Ingen har tidigare skrivit om den vita terrorn efter inbördeskriget 1918. Det hade varit nedtystat. Linna beskriver händelserna, hur fackligt aktiva och andra som höjt rösten mot överheten jagades, arkebuserades, sattes i dödsläger där de dog av antingen kulor eller svält. Deras brott var längtan efter rättvisa för landets fattiga.

Linna gav äntligen Finlands arbetande sin historia tillbaka. Minnesmärken över de rödas kamp för rättvisa och över de vitas slakt på de röda kunde äntligen sättas upp, men på undanskymda platser.

Okänd soldat, filmad flera gånger, är ett mäktigt epos över krig och lidande, men också över de finska soldater som med Linnas mustiga språk blir verkliga människor. Han visar upp kriget på ett annat sätt än i militärens propaganda. Medan krigsledningen vill skapa ett Storfinland, vill soldaterna hem till familj och gård.

Linnas popularitet beror mycket också på språket, tilltalet. Han var överjävlig på dialoger där han fick möjlighet att låta dialekterna, bybornas språk, få fritt spelrum. Språket tillsammans med respekten för de som slogs för ett bättre liv för de fattiga, de som byggde landet, är grunden till hans storhet som författare.

Väinö Linnas böcker tillhör de som är värda att ständigt återkomma till. De som aldrig ska lämnas bort när flyttlådorna bärs in i det nya hemmet. Och så skall det vara.

Åke Johansson

 

 

 

 

Så ska Vänsterpartiet växa

 Skrev tillsammans med Emelie Bergström ett svar på en ledare i Sundsvalls Tidning. Skribenten menade att om V ska fortsätta få ett ökat stöd så måste partiet sluta prata om socialism. Det tycker inte vi. Här hela vår kommentar, införd i Sundsvall Tidning 16 november.