Bokprat och folkbildning i Timrå

Igår var jag på Pangea-huset i Timrå och pratade om boken om Veikko Keteli och historien kring de finska krigsbarnen inför en engagerad publik. Arrangerat av Vänsterpartiet Timrå och ABF Västernorrland.

Till fikat efteråt hade vi också ett fint samtal om hotet mot folkbildningen. Och om hur ABF ska arbeta med att få fler föreningar att bli bättre på att använda ABFs tjänster och erbjuda sina styrelser och medlemmar utbildning. Där fick jag stor assistans av Petra Åkerlund, verksamhetsansvarig på ABF i Sundsvall/Timrå.

För en månad sedan höll jag ett liknande föredrag I Harmångers bibliotek, också i en fin omgivning.

Det känns väldigt bra att få komma ut och prata om boken, utgiven med hjälp av föreningen Liv i Sverige på Ord&visor förlag.

Idag bor Veikko i Oslo, har mycket att berätta som är gott att ha med sig. Om att vara flykting och fackligt/politiskt aktiv arbetare.

Veikko har en enorm historiekälla att hämta berättelser från. Med starka känslor, med värme och med en hel del humor. Som brukligt läste jag ett stycke högt ur boken. Det blev när han bad bagaren i Timrå fara åt helvete. Bagaren tänkte inte betala någon lön för att skrapa bakplåtar, det var ju en lärlingsutbildning för livet, enligt bagaren. Och hur sedan handlare Andersson gav dem båda en lektion i förhandlingsteknik, eller kanske utpressningstaktik. Om du inte ger grabben betalt, så ....

Förhoppningsvis kommer jag att kunna besöka många föreningar och berätta om boken och dessutom om hur viktig folkbildningen varit för det moderna Sverige och kommer att vara i framtiden.

På tågresa i sydöstra Spanien

Från en resa i Spanien 

Vi reste nyligen med tåg och buss i sydöstra Spanien, Med den lilla staden Cocentaina som mittpunkt mellan Valencia och Alicante. Där bodde vi hos Bosse, en gammal arbetskamrat från järnvägen, och hans Elena.

De mötte oss i Valencias vackra järnvägsstation Estacio del Norte, invigd 1917, med en vacker fd tjurfäktningsarena som granne. Efter en fika for vi med Renfes motorvagnståg till deras vackra bostad i Cocentaina. Två timmars resa.

Vi stannade och vandrade i bergen runt omkring, La Serreta  och Serra Mariola. Bosse har lärt sig mycket. De visade oss platser där utgrävningar gjorts från den iberiska kulturperioden innan kelter och senare romarna tog över, liksom rester av palats också fästningar från tiden när morerna regerade i stora delar av Spanien.

Vi vandrade i hög värme, flera dagar med över 30 grader. Då var det skönt att hitta skugga under träd. Lyxigt med så mycket frukter och örter som de kan plocka direkt från skogsstigarna. Fikon, mandel, granatäpplen, oliver liksom sparris, rosmarin, timjan mm.

Vi hade missat stadens fiesta då man firar la reconquista, då kristna trupper körde morer och judar från landet, om de inte övergav sin tro. 

På toppen av La Serreta kom vi till vad som varit en luftförsvarsställning, där regeringstrupper försvarade regionen mot de italienska fascisternas bombflyg under inbördeskriget på 30-talet. 

Stora delar av städerna i södra Spanien bombades sönder för att underlätta för Francos trupper som kom in i landet från Nordafrika för att ta makten från den vänsterledda folkfronten. Dessvärre lyckades de, tack vare hjälp från Italien och Tyskland. 

Vi besökte också fina historiska och arkeologiska museer.

Härligt med allt gott som Elena tillagade liksom med våra många långa samtal. Historier från våra, tillsammans, nära 70 år på den svenska järnvägen liksom om boendekostnader i Spanien, svensk och spansk politik.

Bosse kunde inte förstå att Sverige frivilligt kan gå med i Nato. Inte jag heller, men det blev ju aldrig någon diskussion ens. Det socialiststyrda Spanien hanterar dagspolitiken bättre än högerstyret i Sverige. Genom sänkt moms på mat och på gas, höjda minimilöner och andra förbättringar för arbetare och vanligt folk samtidigt som regeringen höjt skatten för de rika och bankerna.

En dag gick vi till deras kolonilott i utkanten av stan. Plockade jordgubbar snyggt planterade runt hela odlingslotten med lök, kål och annat gott. Men det var torrt och det fanns regler för när man fick vattna.Det hade inte regnat på länge. Från tågresor kunde vi se torkan breda ut sig i Spanien, landet med de uttorkade flodbäddarna. Höstens olivskörd var extremt dålig. Det tycks inte bli bättre i år. 
Samtidigt är det positivt att spanska regeringen infört stora rabatter på tågresor för att minska på biltrafiken och att städer som Valencia uppmuntrar cykeltrafiken, som ökat avsevärt. 

Något för Sverige att ta efter. 

Vi kanske inte köper något hus därnere, men vi kommer gärna tillbaka 

och hyr en lägenhet.

Och jodå, vi for även ner till kusten, till Alicante, och badade i havet.

 

Karl Östmans 100 år gamla roman rykande aktuell

Läser Karl Östmans roman Den breda vägen, utgiven av Tidens förlag 1923 -100 årsjubileum i år, läs den - och slås av mycket i hans berättelse. I boken ska till exempel en sågverksdisponent åka hem från lantstället i skärgården efter semestern, när han av nån anledning får en uppenbarelse: Arbetarna har fåt det för bra och har för hög lön. Han har räknat ut, eller någon annan kanske har gjort det åt honom, att han har bara 65 ggr mer än arbetaren i lön. Och då är hans arbete så oerhört mycket viktigare än stabbläggarens eller maskinskötarens. Så han beslutar att sänka arbetarnas löner. Och de går i strejk.

Idag, efter att löneskillnaderna först minskat radikalt ner till 15 gånger så mycket när arbetarrörelsens röster hördes mer än arbetsköparnas och sedan från 70-talet åter ökat, så gick det återigen 65 arbetarlöner på en direktörslön för ett par år sedan. Och idag 2023 är storbolagsdirektörens lön 70 gånger så hög som arbetarens.

100 år efteråt har historien rört sig bakåt. Vad skulle Karl Östman säga och skriva, månntro?

Tänk på det, arbetarskrivare och fackligt och politiskt aktiva. Och ryt till så det hörs!

På Smålit, bokmässa i Jönköping 4 februari

 

Jag var på Smålit, bokmässa i Jönköping, en kylslagen första lördan i februari. Arbetarskrivare hade bokbord där. Jag, Mija Åhlander och Annica Albertsson representerade föreningen. Vi sålde föreningens antologier och den formidabla tidskriften Klass plus egna böcker och vi pratade med folk som kom förbi om hur viktig vår förening är idag. Så många som håller med om att alla röster inte hörs i dagens samhälle. Vårt recept: skriv! Och kom med i föreningen!

Jag hade tagit SJs nattåg till Skövde och på morgonen åkte jag vidare med regionaltåg till Jönköping. Tågen var i tid, tack för det, så jag hann med en kulturfrukost på hotell på morgonen.

Jag passade på att göra reklam för och sälja några ex av min och Veikko Ketelis bok Jag lärde mig att gilla läget - Ett finskt krigsbarn minns.

Kul att träffa andra skrivare och inte minst att prata med bokläsare.

På kvällen blev det tågresa hem igen. Via Nässjö denna gång.

Härliga läsarkommentarer till nya boken

 

Underbart med läsarkommentarer som de här som kommit in till Veikko Ketelis och min bok Jag lärde mig gilla läget - Ett finskt krigsbarns minnen. På Ord&visor förlag. 

- Boken om Veikkos liv är väldigt intressant och bra. Ger mycket av historia och politik under lång tid. LÄS DEN!

- Gratulerar till en väldigt bra bok. Minst sagt spännande och intressant liv han Veikko har levt. Fint flyt i språket och berättelserna. 

Hoppas den får många läsare. Skicka ett ex till Babel. 

- Grattis! Vilken bragd! Helheten är svindlande, att en människa hinner uppleva så där mycket under ett enda liv och att du/ni lyckas finna en form där den inbyggda dramaturgin för framåt på ett sätt som gör att ingenting känns som transportsträcka! 

Början där du filosoferar över skonaren är en strålande inledning över din livsresa.

Här finns tillräckligt mycket för dem som är intresserade av krigsbarnstematiken, tidsskildringen, lokalfärgen, äventyret. Alla boplatser i alla dessa länder, samhällsanalysen osv.

+++ Tackar ödmjukast för dessa kommentarer!

Succe på boksläppet

 Fredagen 13e blev en lyckodag. Då hade vi boksläpp för Jag lärde mig gilla läget - ett finskt krigsbarn minns  

Tack alla ni som gjorde fredagskvällens boksläppsfest i Finska föreningens lokal till en succe. Veikko Keteli och jag pratade och svarade på frågor inför ett femtiotal glada gäster och vi fick signera böcker tills pennan brann upp av alla värmande hälsningar. Ingrid Sjökvist pratade om föreningen Liv i Sveriges arbete på att samla in berättelser.

Särskilt tack till Tina som hjälpt till med festen, och hon var även med redan när Thomas Jäärf sammanförde mig med Veikko i Oslo för 4 år sedan. Under en studieresa i Finland på sommaren samma år, med Arbetarnas Kulturhistoriska sällskap, då vi besökte minnesmärken för klasskriget 1918, bestämde vi oss, nu kör vi!

Under boksläppet hann vi prata om krigsbarn och om Veikkos äventyrliga liv, med många roliga berättelser. Och om utmaningen i att skriva en bok tillsammans.

Även ni andra kan köpa boken, Jag lärde mig gilla läget - ett finskt krigsbarn minns. I bokhandeln eller direkt av mig. Eller från förlaget Ord&Visor.

www.ordvisor.se

Artikel i Sundsvalls Tidning idag

Tina är intervjuad om den gamla och en kommande Högomsutställning i dagens ST:

SUNDSVALL FÖRR & FRAMÅT | DEL 4

Sundsvalls historia skrivs om – jagar fler pusselbitar

SUNDSVALL Högom vakar fortfarande över sina hemligheter.

Värdefulla gravfynd har hamnat på villo- vägar och den största gravhögen är fortfarande orörd.

– Det vore en dröm att få vara med på den utgrävningen, säger Tina Johansson, som är museiintendent vid Sundsvalls museum.

Nu ska Sundsvalls tidiga historia skrivas om.

Efter 30 år i närmast oförändrat skick ska museets utställning om Hövdingen i Högom stängas för att moderniseras och byggas om för sju miljoner kronor. Det har ST tidigare berättat.

Och nu börjar detaljerna att klarna.

Nya forskningsrön har tillkommit och berättelsen om Högom och dess förhistoria har med tiden blivit finmaskigare. Numera framträder bilden av utställningens huvudperson, Högommannen, som kung Wada och att han härskade över ett rike som vuxit fram under 1 500 år.

Den nya utställningen ska vara klar lagom till Sundsvalls försenade 400-årsjubileum om två år.

Redan nu finns det ett uttalat mål, att den nya utställning ska komma närmare de människor som levde i Högom under blomstringstiden på 500-talet efter Kristus. Dels ska hövdingen uppgraderas till den kung över Hälsingeriket, som han i verkligheten var. Dels ska vardagslivet bland de stora långhusen lyftas fram.

– Kvinnorna, barnen, trälarna, maten, hantverket, språket och sjukdomarna kommer att få ett större utrymme när den nya utställningen öppnas, berättar museiintendenten Tina Johansson.

Hon vill också att den nya utställningen ska spegla de internationella förbindelser som präglade dåtidens Sundsvall och att handelsförbindelserna med Skandinavien och övriga Europa utvecklats under århundraden innan Högoms storhetstid. Nya analysmetoder av benrester och tandfragment kan inte bara avslöja människors ursprung utan också var de vistats under livet.

För museiintendenten Tina Johansson väntar ett stort projekt och två spännande år av forskande och sökande innan utställningen om Högom ska få sitt nya uttryck.

Lite överraskande berättar hon att föremål som hittades och registrerades vid utgrävningen på 1940- och 50-talen kommit på villovägar och behöver hittas. Det är dels föremål från hövdingagraven. Dels glaspärlor efter en högt uppsatt kvinna som brändes inne vid en attack mot Högom på 300-talet.

– Det ska finnas 235 pärlor men här finns bara en bråkdel, berättar hon och pekar på en av montrarna där det ligger ett knappt hundratal pärlor.

Från utgrävningarna i Högom för 70 år sedan saknas även förgyllda knappar i silver och klädfragment som hittades i hövdingagraven, föremål som tros ha blivit kvar i Historiska museets gömmor i Stockholm.

Nu ska de sökas upp. Tanken är att undersöka om de är i ett sådant skick att de kan hämtas hem till Sundsvall och ställas ut.

Särskilt pärlorna intresserar Sundsvalls museum och Tina Johansson.

Oansenliga för en lekman men med en historia av ofattbart våld som för tankarna till en krigszon eller en scen ur tv-serien Vikings.

Skillnaden är att det hela inträffade mitt i Sundsvall för drygt 1 600 år sedan, och att berättelsen har en given plats i den nya utställningen.

Det kan ha varit en släktfejd som urartade, eller en attack utförd av svearna i deras försök att kuva norrlänningarna. Men oavsett vad, så rör det sig om ett blodigt angrepp mot Högom.

De arkeologiska spåren tyder också på att angriparna var många. Spåren ger även skäl att tro att det bland långhusen i Högom kan ha pågått en festmåltid i en speciell ceremonihall när huset sattes i brand.

Det berättar arkeologen och författaren Jonathan Lindström som i sin bok Sveriges långa historia, med stöd av bland andra arkeologen Per Rahmqvist, lyft fram teorin om ”Frejaprästinnans” våldsamma död år 360 efter Kristus.

Fynd av pilspetsar tyder på att de som försökte fly ur eldhavet hindrades av en skur av pilar från angriparna.

Troligen slogs attacken så småningom tillbaka men tre kvinnor brändes inne när huset störtade samman. Efteråt tros kvinnorna ha hedrats med stora offermåltider innan det restes en gravhög över brandresterna och deras kvarlevor.

En av dem bar på de 235 pärlorna och verkar ha haft en högt uppsatt ställning i Högom och Hälsingeriket.

Men vem hon var och vilken roll hon spelade i Hälsingeriket, är en av de gåtor som Högom fortfarande ruvar på.

Efter brandattacken kom Högom att motstå fiendens erövringsförsök i ytterligare drygt 200 år.

Sedan tar Sveakungen Ottar över Hälsingeriket och kuvar Högom med vapen i hand. I tid sammanfaller det med massakern vid Sandby borg på Öland som under senare år väckt stor uppmärksamhet bland arkeologer och historiker.

Det är då, när rikets undergång är nära, som den sista och största högen i gravfältet i Högom uppförs. Den är outgrävd och har fått behålla sina hemligheter.

Men Tina Johansson skulle gärna delta i en utgrävning. Det vore en dröm, säger hon, även om det finns förklaringar till varför det inte redan skett.

– Dels är det dyrt att gräva, dels har det funnits en tanke att invänta nya arkeologiska grävmetoder som DNA, isotopanalyser och magnetometer, men det är en utgrävning jag gärna skulle vara med om, säger hon.

Text Rolf Lunneborg 

Nya boken om ett finskt krigsbarn liv

 

Jag har skrivit en bok tillsammans med Veikko Keteli, som kom till Sverige som krigsbarn från Finland 1944. 

I boken berättar vi om evakueringen och första tiden i Sverige, i en liten by i Småland. Om hur han 1947 reste tillbaka till mamman i Borgå. Pappan var död, följde med ner i havet när pansarfartyget Ilmarinen sprängdes av en mina och sjönk. Mamman var arbetslös o bostadslös o gick på kurs i norra Finland när Veikko flyttades till Finland. Veikko hamnade först i en annan familj och därefter i barnhem. 

Det blev inte mycket bättre när mammans kurs var klar. 

Det blev några tuffa år. Skildringen är osentimental. När skolan började fick han åka till gården i Småland på sommarloven. När han skulle börja tredje klass valde han att stanna i Sverige och blev kvar här. Han blev svenskunge i Finland och finnunge i Sverige. Mobbades på båda ställen.

Hur drabbades han och andra krigsbarn av att flytta från sin mamma? Vad betydde det för mamman att inte ha möjlighet att ge sitt barn en lika bra uppväxt som den andra familjen i Sverige? 

Han kom till Timrå och Sundsvall när skolan var slut efter 7e klass. 

Mamman flyttade också dit. Och Veikko fick syskon både i Finland och i Sverige.

I boken berättar vi sedan om hans bildningsresa via en stor läshunger som liten till hans arbeten som elektriker och senare på 80-talet som korrespondent i Moskva för tidningen Norrskensflamman. Där kunde han berätta om den nya öppenheten som Gorbatjov lyckades driva igenom. Han skrev om vanligt folks liv i Sovjet, men också om katastrofen i Tjernobyl och om kriget i Afghanistan. 

Vi får också del av hans förälskelser och familjebildningar. Idag bor han tillsammans med sin Ada i Oslo, där han arbetat som lagerarbetare och -förman, innan han pensionerade sig. 

Han har fem barn varav en grabb var med på ön Utøya och drabbades av terrorattacken som dödade så många politiskt intresserade arbetarungdomar. 

Boken kom till tack vare en gemensam bekant som tyckte att Veikko, nu 81 år, borde skriva ner sina berättelser och som sedan frågade mig när Veikko själv inte hade ork som han sa. 

Boken kan köpas av mig. Kontakta mig
via facebook eller mejl, akejoh53@gmail.com

Nyårshälsning

 Gott nytt år vänner!

Så här på nyårsafton, när snön har slutat falla och morgondagens prognos visar på solsken och några få minusgrader och lugna vindrörelser på fjällen, och när kalkonen har landat mjukt i kistan, då är det dags att tänka på nyåret. Hur ska det gå? Det vet jag inte men jag hoppas på bättring, att allt fler höjer rösten för att åter satsa på gemensam välfärd och ett anständigt liv för alla, istället för att vi ska smörja allt fler miljardärer, att solidaritet ska vinna över girighet och att vänstern, arbetarrörelsen och andra folkrörelser lägger mer kraft på folkbildning, på kultur, studier och demokrati. 

Vi tillsammans! Gott nytt år, vänner!

Jag lärde mig gilla läget - Ett finskt krigsbarn minns. Nu är boken under tryckning

 Efter flera års arbete är nu boken under tryckning. En biografi kring ett finskt krigsbarns liv. Hur barndomen var? Ja, det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, som Veikko säger, liksom den finske författaren Ben Furman. 

Följande text om boken finns på förlaget Ord&visors hemsida. Därifrån kan boken också beställas.

Veikko Keteli var ett av omkring 70 000 finska krigsbarn som evakuerades undan kriget till Sverige. Han föddes i finska Borgå 1941. Pappan dog när pansarfartyget Ilmarinen sprängdes av en mina samma år. 

Barndomstiden växlade mellan fosterföräldrarnas bondgård i Småland och den arbets- och bostadslösa mamman i efterkrigstidens Finland – som finnpojke i Sverige och svenskunge i Finland. 

En tid av både kaos och kamp, men Veikko följer maximen Det är aldrig försent att få en lycklig barndom. Bara att gilla läget. Han läste tidigt och mycket; där fann han dörrar till andra världar och han insåg hur stor världen var. 

Vi får följa evakueringen, barndomens lek, skolgången i både Finland och Sverige, förälskelserna, församlingen, krigstjänsten i ett finskt tidigare dödsläger och svartlistningen som fackligt och politiskt aktiv elektriker i Sundsvall. 

Veikko blev så småningom Norrskensflammans korrespondent i Moskva och upplevde såväl förhoppningarna runt Gorbatjov som katastrofen i Tjernobyl och kriget i Afghanistan. Terrorattacken på Utøya drabbade hans egen familj. 

Som åttioårig pensionär i Oslo, med fem barn och med barnbarn runt om i norra Europa, har minnet stärkts av många och långa samtal med författaren Åke Johansson!

Tal vid manifestationen Stop Hazara Genocide, Sundsvall 14 oktober

 I fredags anordnade den afghanska föreningen Darya en manifestation på Stora torget i Sundsvall. Flera tal hölls och ca 250 personer, mest afghaner, var på plats för att visa sin avsky inför det massmord mot hazarer som pågår sedan länge i Afghanistan, men som har ökat i omfattning. Svenska Afghanistankommitténs lokalförening i Sundsvall var inbjuden och jag höll ett anförande, med text ungefär som det som här trycks. Bilderna är från manifestationen. På mötet tog jag också upp kritik mot det minskande biståndet till Afghanistan och risken för en svår hungerkatastrof i landet, liksom Svenska Afghanistankommitténs verksamhet.

Afghanistan augusti 2021, för lite mer än ett år sedan. Talibanerna tog makten i hela landet, det gick väldigt snabbt mot slutet och de utländska trupperna flydde i all hast tillsammans med den tidigare styrande korrumperade eliten. Kriget var slut. Folket längtade efter ett liv i fred. Med bröd, frihet och arbete. Men många såg med djup oro mot framtiden med Taleban.

Idag, mer än ett år senare, har landet tagit många steg bakåt på flera håll. Folket lider svårt av brist på livsmedel, torka och pandemi. FN varnar för en hungerkatastrof. Och samtidigt har Kvinnors och flickors rättigheter begränsats, liksom rätten och möjligheter till fria media. Journalister får svårt att arbeta, många försvinner, många mördas.

Taleban liksom IS/ISK fortsätter också att diskriminera, terrorisera, tortera och mörda motståndare. Allra särskilt riktar de in sig på minoritetsgruppen hazarer.

 

I april i år attackerades två pojkskolor i det hazardominerade bostadsområdet Dasht-e-Barchi med tre bomber. Boende som sprang till den ena skolan för att försöka rädda livet på skadade sprängdes också till döds.

Förra våren attackerades också en flickskola i samma område med bomber, som dödade minst 94 och skadade minst 240. 

Våren före det dödades minst 24 i en attack mot en förlossningsklinik, också den beläget i Dasht-e-Barchi. Nyförlösta mammor och deras bebisar sköts ihjäl inne på sjukhuset.

I april i år dödades minst 31 och minst 87 skadades i en bombattack mot en moské i ett område i Mazar-e Sharif. Även det ett område som domineras av hazarer.

Och Bara för två veckor sedan sprängde en självmordsbombare sig på en skola i Kabul. 50 dödade, nära 100 skadade. De flesta dödade var flickor som skulle göra ett antagningsprov för att komma in på universitet.

 Flickor och pojkar, som gått till skolan för att studera, men de mördades.

Kvinnor som tagit sig till ett sjukhus för att föda barn. Mördades, både kvinnor och barn.

Män som gick till mosken för att höra Allahs ord. Mördades.

 Alla mördades för att de var hazarer.

De flesta av dessa massmord har IS/ISK tagit på sig.

 Ett krig tog slut i augusti förra året. Men kriget fortsätter. Ett annat krig. Andra sorters krig.

Det är inte fred när man inte kan ställa fram mat till sina barn, när inte barn får gå i skola. Det är inte fred när kvinnor inte kan gå till sitt arbete, inte ens föda barn i trygghet. Inte fred när man inte är säker i en moské.

Det är inte heller fred när man mördas för att man tillhör en minoritet.

 

Talibanerna har nu ansvaret, de är ansvariga för brotten mot mänskliga rättigheter. De är också tillsammans med ISK ansvariga för att hazarer terroriseras och massmördas. Soldater och poliser borde finnas på plats för att skydda hazarer, inte för att terrorisera dem.

 

 Även omvärlden har ett ansvar.

 Sanktioner riktade mot det nuvarande talibanstyret och frysningen av den afghanska centralbankens tillgångar i USA och Europa har lamslagit landets finansiella system. Detta har i sin tur förvärrat den ekonomiska och humanitära krisen. Enligt FN riskerar nästan hela Afghanistans befolkning att hamna i fattigdom före årets slut. 

Svenska Afghanistankommittén arbetar bl a med sjuk- och hälsovård, utbildning, rehabilitering av personer med funktionsnedsättningar. Vi verkar i 15 av Afghanistans provinser, däribland Bamiyan och Wardak.  SAK har över 7 000 anställda, av dem är över 99 procent afghaner.

Svenska kommittén utbildar både pojkar och flickor. Vi har även skolor för flickor över 6 e klass, vilket regeringens skolor inte har. Förra året gick över 104 000 afghanska barn i någon SAK-stödd skola, varav 60% var flickor.

 

Det är med stor oro och djup förtvivlan jag ser på utvecklingen i Afghanistan. 

Jag är orolig för att det svenska biståndet till Afghanistan, som redan drabbats av nedskärningar, kommer att minska ytterligare med en ny svensk regering. Jag är djupt orolig för vad det kan innebära för en redan hungrande befolkning. Och för att det minskade biståndet kan göra hazarers situation i landet ännu svårare, när de styrande söker peka ut andra som ansvariga, andra som mindre värda. 

Jag känner en djup förtvivlan över de fortsatta skamliga attackerna, massmordet, på hazarer i Afghanistan. Mördandet av hazarer måste få ett slut!

 

Avslutningsvis vill jag peka på det motstånd som finns och som ibland syns, som de demonstrationer som skett och sker i landet, fr a i Kabul där människor, främst kvinnor, går ut och demonstrerar för bröd, arbete och frihet. Som senast den 13 augusti, ett år efter Talebans maktövertagande. 

Där, i protesterna, finns hoppet om en bättre framtid. Där och i de skolor där pojkar och flickor får sin utbildning, finns hoppet om en ljusare framtid. 

I en framtid kan vi i Kabul liksom i Teheran idag få se hur folket protesterar mot såväl bristen på bröd och arbete som mot diskriminering, terrorisering, tortyr och massmord i Afghanistan.