Byggnads delar ut kulturstipendier

Känns gott att bli uppmärksammad

Fantastiskt kul. Fackförbundet Byggnads delar ut kulturstipendier och i år får jag ett hedersomnämnande, för att stödja slutförandet av den bok jag nu skriver på. Känns gott att uppmärksammas som arbetarskrivare och av ett fackligt förbund dessutom, för mig som tidigare varit fackligt aktiv, i SEKO.  Min far däremot var  medlem i Byggnads. Nu blir det till att lägga i en högre växel i skrivandet. Med ett stort och varmt tack till Byggnads.

Här text ur Pressmeddelandet

Åke Johansson 

Kategori: Litteratur (Hedersomnämnande)  

Åke Johansson har en bakgrund som svetsare, växlare och tågmästare. I boken Finnpojk i Sverige, svenskunge i Finland. berättar han om Veikko, en svensk arbetare som kom till Sverige som krigsbarn 1941. Via Veikkos liv speglas såväl världspolitiken som det personliga ödet. Han blev far till fem barn som i sin tur bosatte sig i fyra olika länder. Ett av barnen var med på Utöya. Byggnads vill gärna stödja arbetet och ser fram emot att läsa berättelsen när den är färdigställd.

Novell: När tomten skickade mejl till tågpersonalen

 Facebookgruppen Facklig vänster sprider arbetarkultur. Denna gång en något förkortad och omarbetad version av min novell om när tomten sa åt tågpersonalen att inte jobba övertid inför julen.

När tågpersonalen i Sundsvall fick ett mejl från tomten var det många som hajade till. Läs novellen av Åke Johansson om en julklapp från tomten som fick tågen att stanna!

Länk till novell: http://facklig.vansterpartiet.se/.../tomten-skickade.../

Här följer en novell av Åke Johansson, fd järnvägare och

arbetarförfattare, om en julklapp från tomten som fick tågen att stanna.

När tågpersonalen i Sundsvall fick ett mejl från tomten var det många som hajade till. Julklapp per mejl?

När Erik öppnade mejlet förstod han. Med ett skratt mindes han
tongångarna vid fackmötet inom Seko-klubben en vecka tidigare.

Det var Kristin, det yngsta skyddsombudet, som väckte en fråga
som skapade en het debatt.
– Vi måste kunna få SJ att anställa fler folk. Det piper stup i
kvarten på mobilen när personalfördelaren vill ha ut folk på övertid, för att
det fattas folk. Hur ska man kunna hålla ihop en familj med de här
arbetstiderna? Nog måste vi väl kunna visa att vi är för lite folk. Det är
baske mig en skyddsfråga.
– Du har rätt i att det fattas folk, svarade Erik, som var
tågmästarsektionens ordförande. Men samtidigt visar cheferna upp papper på att vi redan är fler än vi borde vara, utifrån hur mycket tjänst, hur mycket jobb, vi har i Sundsvall. Ta upp det igen via skyddet.

Frågan hade varit uppe så många gånger utan att ha fått någon
lösning. De var alla förbannade men också nedstämda. De tyckte att de inte kunde göra mer än vad de gjort.
– Med statistik kan man bevisa vad som helst, tyckte Inger,
sekreteraren, som varit med länge. SJ centralt har en uträkning som inte är
gjord efter hur våra tåg går här, vilka tider vi har, utan efter hur det ser ut
i storstäderna. Vi har mer nattåg och mer helgtjänst än på de flesta andra
ställen, därför går det inte att följa den statistiken. Och det har vi talat om
för cheferna, men dom bryr sig inte.

– Det är samma visa som vanligt, tyckte Henrik, den ende utanför
styrelsen som var med på mötet. Ingenting händer. Vi måste vägra jobba övertid.
– Det är bara det, svarade Erik, samtidigt som han drog handen
över den grå skäggstubben, att det inte går att få någon sådan enighet. Det är alltid några som går ut och jobbar ändå. Det är många som vant sig vid att räkna in övertidspengar i löningen och dom skulle inte klara sig utan de
extrapengarna. Dom får vi aldrig med oss.

Alla visste att det var så. Många var förbaskade över att det
aldrig gick att få ledigt när de sökte. Det gjorde jobbet tungt, särskilt när
personalen dessutom ofta var tvungen att jobba sent på fredagskvällar före
helgledighet eller börja tidigt på måndagar efter ledig helg. Det hade varit
trångt med folk under vintersporttrafiken och då hade arbetsledningen sagt att det skulle bli bättre senare. Men det blev inte mycket bättre under våren och sedan var det semestertider och ännu värre igen.

Nu hade dessutom arbetstiderna försämrats med ännu mer överliggningar på bortastationer. Men när man pratat om att vägra jobba övertid tidigare så hade det inte hjälpt. Det var alltid några som lät sig övertalas att jobba extra.
– Annars måste vi ställa in tåget, hade personalfördelaren
påpekat inställsamt. Och så lägger jag på några timmar extra dessutom.
Nu var det december igen och några nyanställningar hade det inte blivit.

Henrik hade suttit med i fackstyrelsen förut men hade hoppat av
för att lämna plats åt en yngre kollega. Han hade tvivlat på att det skulle gå
att få någon yngre att säga ja, men blev överraskad av att Arne i
valberedningen lyckats hitta flera unga som ville vara med. Det var nästan så att han ångrat sig. Det verkade riktigt roligt med facket igen. Han fortsatte att gå på medlemsmötena och var oftast den som tyckte att något drastiskt borde göras.
– Det är för lite strejker, var hans melodi. Det måste bli slut på den här låt-gå-attityden.
Erik och Inger hade haft frågan uppe på flera möten med arbetsledarna om att det måste anställas fler folk, att arbetsbelastningen och övertidsuttaget tär på tålamodet och till slut också på hälsan.
– Ja, ni har rätt, det är inte bra, hade Niklas, den ansvarige arbetsledaren som själv varit med länge, svarat. Men ni vet också att jag inte får anställa folk. Det kan bara Stockholm och deras nya Human Resource-enhet, och de hänvisar till att vi redan har mer folk än vad vi ska ha enligt deras uträkningar.

– Dom lär väl inte begripa nånting förrän vi alla är sjukskrivna, tyckte Inger. Om ens då.
– Nja, så långt ska det väl inte behöva gå, hade Niklas svarat. Vi ska försöka igen. Det gäller att ha tålamod.
– Tålamod, svarade Erik. Det är inte tålamod som är problemet.
Det är snarare tvärtom. Att vi är för dåliga på att förklara verkligheten för
cheferna i Stockholm. Det var annat när vi hade en chef i stan, men nu med det nya projektet Närhet har avståndet bara blivit större. Vi måste höja våra röster därnere.
Mötet med arbetsledaren hade inte gett något resultat och nu satt de på medlemsmötet och diskuterade frågan igen.

– Finns det inget annat förslag, frågade Henrik, än att fortsätta med den gamla visan att ta upp frågan igen med arbetsledare och med facket och skyddet centralt? Något måste göras och det måste till något nytt.

– Men vi kan som fack inte gå ut och säga att nu strejkar vi, svarade Inger. Titta på hur det gick för fackordföranden på Trainee AB:s tåg i Stockholm. Han blev av med jobbet. Det var nära att skyddsombudet på Öresundståg också fick sparken.

– Bestäm en vecka och sätt totalt stopp på all övertid den veckan, var Henriks förslag. Då först kan vi visa cheferna hur mycket folk som fattas, när tågen går med halv bemanning och andra får ställas in helt.

Det kom inga förslag och togs inget beslut på mötet. Men efteråt skulle några gå på puben på Folkets Hus och fundera vidare över en öl.
Några dagar efteråt kom så ett mejl till all ombordpersonal i Sundsvall. Kopia till arbetsledningen i Sundsvall och till flera höga chefer i Stockholm liksom till facket.

Avsändaradressen löd:  tomtemedomtankeomombordpersonaleniSundsvall@yahoo.com

Snälla ombordpersonal i
Sundsvall.

Jag har förstått att ni inte mår
bra på jobbet.
Ni skulle må bättre av att ha
fler arbetskamrater och mindre övertid.

Nästa vecka, v 51, föreslår
jag att ni jobbar era turer som vanligt och INTE jobbar övertid.
Det är för ert eget bästa som jag lämnar detta förslag.

För allas bästa.
Även resenärernas. För de vill inte ha ombordpersonal som mår dåligt och är trötta.

Jag litar på Er och Ni kan lita på mig. Jag tänker på er och hoppas att ni ser till att vara hemma när jag snart kommer på besök.

Jag litar på Er och Ni kan lita på mig. Jag tänker på er och hoppas att ni ser till att vara hemma när jag snart kommer på besök.

Må så gott

Jultomten

Sällan har väl ett jobbmejl skapat så mycket prat och skratt.

Och tankar. Alla pratade om tomten och övertiden. Kristin och Henrik skrattade och såg lika förvånade ut som alla andra när man undrade vem som tipsat tomten.

Om det berodde på att alla fortfarande trodde på tomten blev väl inte klargjort, inte heller vilka tipsarna var, men nu var i alla fall alla överens på tågen. Ingen övertid i julhelgen! Nej, nej, absolut ingen övertid!

Åke Johansson

Om texten:
Denna text är en förkortad version av den novell Tomten skickade mejl som
finns med i min bok Trainspottern och andra berättelser från järnvägen.

Den är också med i Slutsnackat, av Frances Tuuloskorpi (red). Slutsnackat är del tre av fyra i bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Hela den serien, med massor av inspiration till facklig kamp, bör läsas av alla fackligt aktiva.

Uppdaterades: 05 maj 2021

 

1 Maj Mot ökande klassklyftor - För fred och socialism

I årets 1a maj vill jag demonstrera bakom parollen

Mot ökande klassklyftor - för Fred och Socialism.

Vi upplever över hela världen en svår pandemi, men istället för en världsomfattande satsning mot sjukdomen, så satsar stormakterna mer än tidigare på krigsmateriel.

Sverige har närmat sig Nato som satsar på krig och när USA sa ifrån att Sverige inte fick ratificera FN-avtalet mot kärnvapen så ändrade sig vår regering, följde USAs order och bytte sida. Sverige säger inte längre nej till kärnvapen. Sverige borde som tidigare stå på oberoende staters sida och bekämpa stormakterna hot och förtryck.

Jag vill att Sverige ska minska och inte som idag öka klassklyftorna i vårt land. Arbetslösheten måste minska och vi måste stoppa försämringen av strejkrätten och anställningstryggheten. Pensionen måste höjas för oss med låga pensioner. Plakatet Bygg dubbelspår på Ostkustbanan NU! vill jag också bära. Och för att stoppa hoten mot demokratin; Satsa på kulturen, folkbildningen och folkrörelserna!

28 april World Day for Safety and Health at Work

28 april är Den internationella arbetsmiljödagen, dagen då vi minns och hedrar de arbetare som dör på arbetsplatsen. Denna text skrev jag efter min arbetskamrats död:

En järnvägare är död

En järnvägare är död. Förolyckad under ensamarbete.

Vi var arbetskamrater på den tiden då vi järnvägsanställda ännu arbetade åt ett och samma företag.

Vi arbetade på bangården. Med godståg och persontåg. Tidiga morgnar och sena kvällar gick vi och sparkade loss bromsblock, vi slet med nerisade koppel och med luftslangar. Vi satte ihop tågsätt, delade andra.

Nu är hon borta. Dog i en olycka när hon arbetade ensam, hon skötte själv både lok och vagnar.

Dessa ständiga besparingar. Det sparas in på personal, det sparas in på underhåll av lok, det sparas in på underhåll av spår.

Min arbetskamrat fick betala med sin kropp och med sitt liv. Hon skulle just få sitt första barnbarn.

Åke Johansson

Krönika om arbetarskrivare och att räta på ryggen inleder Facklig Vänster/Kultur

 Nu kör vi igång med mer kultur på Facebooksidan Facklig Vänster:

KLASSKULTUR PÅ FACKLIG VÄNSTER

Nu och framöver kommer vi att uppmuntra och upplåta utrymme för mer kulturinslag på Facklig vänster. Först ut är Åke Johansson, arbetarskrivare och pensionerad järnvägare. Hans krönika, som finns länkad i inlägget på Facklig vänster härunder, kan gärna läsas som en uppmaning. Åke, som också bidrar med tips på hur man kan komma igång, kommer att återkomma med mer material.

Vi har också fått in dikter av fd betongarbetaren (numera byggnadsombudsmannen) Lisa Ledin, den första publicerar vi nästa vecka.

Vad vi vill ge plats för, och uppmuntra, är framför allt texter som tar sin utgångspunkt i arbetslivet, utifrån ett arbetarklassperspektiv (utifrån en bred definition, förstås). Skriver du poesi, noveller eller krönikor utifrån ett klassperspektiv, eller är du sugen på att pröva, och bli publicerad på Facklig vänster? Kulturen är en kraft, och vi vill gärna ge spridning och uttryck för den verklighet som ofta är satt på undantag i det större mediala sammanhanget. Du behöver inte vara ”proffs”, och vi kan hjälpa till med tips och bolla utkast.

(Vi har ingen budget för detta och kan inte stå för någon ekonomisk ersättning, utan det är ideellt engagemang som efterfrågas).

Länk till inlägget på Facklig vänster: https://www.facebook.com/112644953916525/posts/253843426463343/?d=n

Och här kommer krönikan:

Åke Johansson, pensionerad järnvägare i Sundsvall (tidigare varvsarbetare från Karlskrona), kommer att presentera texter och annan kultur här på Facklig Vänster. Här är hans första krönika. Efter den följer även tips för dig som vill komma igång med arbetarskrivande!

————————————

Räta på ryggen!

Klasskampen lever, men det är kapitalisterna som driver den. Medan lokförare och brevbärare, undersköterskor och metallarbetare i stort har tappat tron på att vara en kraft i samhället, så snacka om att kapitalisterna har klassinsikt. De lyser av självförtroende och darrar inte det minsta inför förhandlingarna med LO-förbunden. Så kan de hålla lönerna nere och försämra anställningstrygghet och strejkrätt ytterligare.

Till sin hjälp har de många partier som arbetar för dem och en rik press där deras bokförlag och tankesmedjor tar plats. Tidningar och kommuner prisar entreprenörer och hyllar influencers, medan de som skapat välfärden och det moderna Sverige – arbetarna – inte ens syns. Som bortblåsta, liksom arbetarpressen. Istället är vi individer. Som ska sköta sig själva istället för att se sig som del i en klass.

Vi borde ha fackliga agitatorer som på varje arbetsplats beskriver de ökande klassklyftorna. Att en direktör får 20 miljoner i bonus trots att de redan tjänar över tio miljoner. Medan Eva, efter att ha jobbat ett långt yrkesliv som städerska på tågen eller Gunilla, som vårdbiträde, går hem med eländigt låg pension. För några, många, ska ju betala de rikas lyxliv. Det är skamligt hur klassklyftorna har fått öka så här. Hur kan det få fortsätta?

Nyckeln till makten ligger i att ta tillbaka tron på oss själva. Oss tillsammans som klass.

I Sverige har arbetarlitteraturen tidigare betytt mycket i samhället. Som Ivar Los böcker om statarna. Sjömannen och författaren Ove Allansson som med sina böcker gav kraft åt fackets krav på bättre arbetsförhållanden på sjön. Sara Lidmans bok Gruva gav gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget råg i ryggen inför deras stora strid. De medverkade alla till att arbetarna fick människovärdet tillbaka.

Böckerna, sången och konsten blev liksom de fackliga och politiska studierna tidigt en viktig del i att hålla ihop som klass och att blicka framåt. Böcker såldes i massupplagor. De mångas insikt att man tillhörde en arbetarklass gav fackförbunden tyngd och tvingade borgarna bakåt.

Dagens arbetarskrivare, om än mindre kända, för traditionen vidare och skriver för arbetare. Som Jenny Wrangborg och David Ericsson, som 2017 delade på SEKOs stora litteraturpris till Ove Allanssons minne.

Fackförbunden borde ta mer hjälp av kulturen, av arbetarförfattare som visar att vi är många som har det likadant. Som vill och kan hjälpa till att skapa liv i arbetarrörelsen. Som skriver om arbetare och gör oss tydligare. Arbetare som har roligt, är riktigt förbannade men också ledsna. En och en och tillsammans. Vi kan skriva om hur en tomte kan användas i facklig kamp, om att fira lugnet vid havet efter en lång dag bakom lastbilsratten, om en semmeltjuv på verkstaden, om hur man håller ihop på bageriet då en nyanställd råkar stoppa bandet och allt bröd förstörts, om att följa regler till punkt och pricka som en maskningsaktion, om hur det är att kämpa, om att man aldrig ska vänja sig vid dumheter på jobbet, istället ska man göra uppror. Om vår verklighet.

”Arbetare, räta på ryggen!” brukar Vibeke Olsson, författare till romanserien om sågverksarbetarflickan Bricken som var med vid Sundsvallsstrejken 1879, säga. ”Glöm aldrig att det var ni som byggde det moderna Sverige!” För så var det. Med arbetet och med våra organisationer.  Vi måste lära oss den läxan nu, att det är vi som bygger landet! Då kan vi också ta tillbaka vad vi förlorat.

Vi behöver sprida arbetarlitteraturen och annan kultur som visar samhället ur vårt eget perspektiv. Och liksom vi behöver fler fackligt och politiskt aktiva, behöver vi bli fler som skriver! Som bidrar till att göra klassamhället tydligare!

Åke Johansson

——————

Tips från Åke för dig som vill börja skriva!

Inspireras!
Föreningen Arbetarskrivare ger ut tidningen Klass, fyra gånger per år. Du kan prenumerera och bli medlem. Föreningen ger ut en antologi vartannat år.

Delta i skrivskola:
”Kvastens skrivskola” startar 14 april, digitalt, med målet att fler ska börja skriva om sina liv och sitt arbete. Kvasten är en facklig tidning som ges ut av arbetare på Volvo Personvagnar i Torslanda. Läs mer här, och låt dig inspireras och starta liknande på din arbetsplats eller på din ort!

Kursledare är Henrik Johansson, som är med i Föreningen Arbetarskrivare. Han har gjort en studiehandledning för skrivarkurser, som finns att ladda ner kostnadsfritt från ABF, https://webbutik.abf.se/ftp/files/studiehandling%20Skriv%20om%20klass.pdf

En annan kurs på gång är LOs och ABFs digitala skrivarkurs för arbetare med Anneli Jordahl som kursledare. Dessvärre så har anmälningstiden just gått ut, men här finns info om den.

Kom igång och skriv: Ta gärna kontakt med facket och ABF lokalt och hör om de kanske kan starta en skrivarkurs för arbetare. Just nu måste det bli digitalt. Föreningen Arbetarskrivare brukar alltid kunna hjälpa till med studieledare. Kontakta gärna mig om du vill veta mer, ake.johansson04@gmail.com

Uppdaterades: 09 apr 2021

http://facklig.vansterpartiet.se/2021/04/09/rata-pa-ryggen/?fbclid=IwAR0oHSY_Sqb-mdZPTOElwDvswynMWefPxnxhujpslPU4_LBpL8YlAgwbpak

Kommentar till artikel i ST om ett skolbolag som fått för få elever

 Marknadsskolan öppnar sin käft och slickar sig om munnen efter elever att suga åt sig. Denna gång blev det för liten fångst, skulle inte bli tillräckligt vinstgivande, så företaget kastar upp årets elevfångst. Utslängda till någon annan som kan tänkas ta emot dem. Men alltid finns kommunen där. Kommunen tar ansvar för elevernas skolgång.

Samtidigt som politiker varje år tvingas betala flera tiotals miljoner extra till friskolorna som kompensation för att kommunen måste stoppa in pengar till skolor som inte går runt, leker stora aktiebolag med elever och skolor som om de vore något som samlas på en slags lagerhylla där på skolmarknaden. Kravet på besparingarna gör att den ena byskolan efter den andra läggs ner när eleverna blir för få, eleverna hänvisas till en annan kommunal skola längre bort. Vilket oftast leder till att ännu fler föräldrar väljer en friskola. En ond cirkel som bara gynnar de stora skolkoncernerna som numera ägs av utländskt kapital.

Friskolan öppnar inte

 I dagens Sundsvalls Tidning, som inte kommer i pappersupplaga utan bara på nätet, finns en artikel om aktiebolaget Jensen Education som hade tänkt öppna en skola i Sundsvall till hösten. De säger sig ha fått ett fint bemötande och lokalerna, gamla Postens lokaler i centrala stan, var perfekta, men eftersom de inte har fått tillräckligt många elever som anmält sig, så väljer de att stå över ett år. De elever som angett Jensens som sitt första- eller andraval får hitta en annan skola att börja i. Men de har inte gett upp. Till nästa år ska de återkomma och innan dess ska de bli bättre på att informera om varför elever ska lämna de skolor de nu går på och istället lämna över sin skolpeng till Jensens bolag.

För mig är det en makaber och talande läsning. Så här fungerar skolan, dvs dagens Marknadsskola. Tjänar de inte tillräckligt mycket pengar så blir det ingen utbildning. Bara så där. Det är denna anarki på skolmarknaden som kommunen får betala för eftersom kommunen har ansvaret för alla elevers utbildning. Det är dessa marknadsskolors verksamhet som är den stora anledningen till att kommunen måste spara in pengar och även lägga ner enskilda skolor. Det är för sorgligt att marknaden och bolagens vinster eller brist på vinster får sabotera för skolor och elever.

https://www.st.nu/artikel/vandningen-friskolan-oppnar-inte-i-sundsvall-i-host-farre-antal-sokande

Drömmar om bröd och arbete i Norrbotten

Jag recenserade romanen Hon är ändå bara flicka av Ulla Brännström Englsperger i Flamman nyligen, nr 12. Förlaget lade ut recensionen, två sidor, på sin Facebook-sida. Boken är andra delen i en serie historiska romaner som utgår från författarens mormors mors livsöden i Tornedalen från slutet av 1800-talet. Följer arbetarrörelsens framväxt i spåren av bland annat järnvägens och malmfältens frambrytning. Skildrar också kvinnors kamp liksom samers och finnars utsatthet. Väldigt intressant och välskrivet.

Ord&visor förlag

3rs1tu Smpooarrnass kgal.eoe 1rdl3ie:mtcdSd22  · 

Ulla Brännström Englsperger får fina vitsord för sin roman Hon är ändå bara flicka, av Åke Johansson i Flamman!

Reklammejl från SAS - nej tack!

 Jag fick ett reklammejl från SAS. Men det började så konstigt. "Hi Åke" och så ville de att jag ska boka en utlandsresa. Men Hi? Saknas det en bokstav? Skulle det vara Hin Åke, i betydelsen hin onde? Eller månne det saknades två bokstäver? Att de ville skoja till det och började med ett skratt: hihi? Men int var det så roligt.

Vart vill de att jag ska åka? Till Barcelona. Men jag såg ett reportage därifrån och folk som bor där var så glada över att de nu, under pandemin, kan gå omkring i stan utan att det är fullt med turister överallt. Nej, dit åker jag troligen inte. I alla fall inte med flyg. Och inte med SAS, de kan ju inte ens stava riktigt.

Inför 8 mars. Ojämlikheten ökar

 Att tänka på till 8 mars. Och varje dag. För att förändra.

Medan riksdagen bestämmer om höjd pensionsålder sjunker medellivslängden i Sverige för kvinnor med kort utbildning. Skillnaden i medellivslängd mellan kvinnor med lång utbildning och de med kortare utbildning var 2015 fem och ett halvt år och HAR ÖKAT med ett år sedan 2000.

Sundsvall är en av tre kommuner, av de 80 största, med lägsta medellivslängden för kvinnor, med 82.71 mot 84.0 som snitt i landet som helhet och högst har kvinnorna i Danderyd 86.43.

Den ojämlika utvecklingen innebär att de med kortare utbildning och lägre medellivslängd inte får ut sin beräknade pension. Den del de inte hinner ta ut går istället vidare till de som lever längre än snittet.

Bevara oss för de borgerligas krigspolitik

 Är det krig? Slog på radion i morse och tänkte höra på nyheterna klockan tio och därefter programmet Plånboken, men hamnade istället i en riksdagsdebatt där moderaternas talesman i militära frågor, Wallmark, höll ett hätskt krigstal, som om vi står inför ett tredje världskrig och att nu måste Sverige gå med i Nato för en offensiv försvarspolitik. Han häcklade vår "tidigare" alliansfria politik.

Om vi skulle få en borgerlig regering skulle Sverige gärna skicka soldater ut i krig mot Belarus, Venezuela, Iran, mot palestinierna och till slut mot Ryssland och Kina. Ja varhelst någon motsätter sig USAs överhöghet ska svenska trupper stå i främsta ledet.

Må Gud och svenska folket bevara oss för denna krigspolitik.

Medryckande syskonberättelse som söker efter våldets förklaringar

 Maria Elena Bergmans debut­roman Sju systrar är en tumult­artad läsning med många känslo­mässigt starka upplevelser.

                                                           

KULTUR

Berättaren i Maria Elena Bergmans Sju systrar heter Esmeralda men har också ett annat namn, Negerläppen. Så har alla sju flickorna begåvats med namn som används oftare än de riktiga. Övriga kallas sådant som Kanintänder, Dödskalle med tofs och Kotunga. Pappan får heta Äckliga gubben. Namnen har sina förklaringar och kan samtidigt göra det lättare för läsaren att hålla sig en bit vid sidan av det som utspelas.

Esmeralda växer tillsammans med sina sex systrar upp i ett fattigt hem i Chile. Pappan är hamnarbetare, alkoholiserad och aktiv i en frikyrka. Mamman är också djupt troende och berättar tidigt att hon helst velat ta livet av dottern när hon föddes. Esmeralda utsätts för sexuellt utnyttjande såväl inom familjen som i frikyrkan. Dessutom torteras och våldtas hon av militärer efter att Pinochets junta tagit makten. När hon släpps ut ur fängelset, tar hon sig ut ur landet och får asyl i Sverige, dit också fyra av systrarna och till slut även föräldrarna kommer. Ett senare återbesök i hemlandet ger många glimtar in i både familjens historia och samhällets utveckling men också livet som återvändande flykting i hemlandet.

Det sexuella utnyttjandet som berättaren drabbats av är ett återkommande tema i berättelsen. Även religionen återkommer och frågan hur mamman i sin djupa tro kan ha överseende med sin makes beteende mot döttrarna och med alkoholismen som gör att familjens pengar går till sprit i stället för kläder eller utbildning åt barnen. Det är de två äldsta systrarna som genom att arbeta på frisersalonger håller familjen uppe. Ett tredje tema är politiken, uppvaknandet med den socialistiska rörelsen och valet av Salvador Allende som president. Romanen beskriver hur lite demokratin var värd när handlarna plockade bort varor från butikerna och högern skyllde en manipulerad brist på livsmedel på socialisterna, i syfte att skapa hat mot regeringen.

Förutom en spännande berättelse har Bergman också ett medryckande språk som skapar en särskild attraktion i läsandet. Svärtan i de djupt sorgliga händelser som systrarna är med om både uppvägs och förstärks av den rebelliska anda som driver fram den historia som berättas. Som ett direkt svar på en fråga i boken om varför hon fortsätter att älta om alla fasor – våld­täkterna, militärens jakt på motståndare eller de religiösas omoral – säger författaren att det är för att hon försöker förstå. Den drivkraften, hennes önskan att hitta förklaringar, har vi att tacka för att vi nu kan ta till oss denna mycket läsvärda roman.

Recension, publicerad i Flamman nr 3, 2021