VänsterVeteranerna i Sundsvall stod upp för pressfriheten 3 maj

 3 maj uppmärksammas Pressfrihetens dag internationellt, enligt FN-beslut. Vänsterveteranerna i Sundsvall passade på att markera dagen på Stora torget 3 maj från kl 12 till kl 18. Vi delade ut flygblad, texten kommer längre ner, bjöd på kaffe/te och hembakade bullar, vi höll korta tal, firade att Sverige och andra länder ligger högst upp i pressfrihetsindex och vi pratade med folk på torget. 

Reportrar utan gränser ger denna dag ut sitt årliga Pressfrihetsindex. Dessvärre respekteras pressfriheten allt mindre, i allt fler länder klassas läget för pressfriheten som mycket allvarlig. Se mer på sidan reportrarutangranser.se

Vi hade också en insändare inne i Sundsvalls Tidnings nättidning 1 maj, med ungefär samma text som den som följer här, från flygbladet. Vi hade också skickat insändaren till Flamman och dagens ETC, men utan resultat. Varken ST, Radio Västernorrland eller SVT uppmärksammade vår aktion på torget.

Flygbladstext:

        Stå upp för pressfriheten!

Skulle du vilja att alla journalister måste skriva som regeringen bestämmer? Eller som storföretag, drogkarteller, eller religiösa ledare vill? Ska några få personer kontrollera media? Ska Sveriges Radio/SVT/UR skäras ner?

Pressfriheten är en viktig del av demokratin. När journalister dödas för att de skrivit vad de sett eller vet, så är det ett angrepp på både journalisten och på demokratin. När någon skickar hotbrev mot journalister i Sverige är också det ett hot mot inte bara journalisten utan också mot vår demokrati. Målet är att hindra det demokratiska samtalet. 

Lyckligtvis tillhör Sverige och övriga Norden de länder som rankas som bäst i världen när det gäller pressens och journalistikens frihet. Enligt Reportrar utan gränser dödades förra året 46 journalister och 488 fängslades, en dramatisk försämring mot tidigare. Flest mord på journalister skedde i Mexico och Afghanistan. Bland länderna som är sämst på pressfrihet finns också Kina och Eritrea, där den svenske journalisten Dawit Isaak är fängslad sedan 2001.

Krigets första offer är sanningen. Ryska trupper besköt TV-huset i Kiev för att stoppa nyheter om kriget från den ukrainska sidan och journalister är direkta måltavlor. Minst sex journalister har dödats i Rysslands anfallskrig. Ryssland är på plats 150 av 180 länder enligt Pressfrihetsindex.

Julian Assange från Australien sitter i brittiskt fängelse i väntan på beslut om utlämning till USA, där han riskerar 175 års fängelse. Hans ”brott” är att på Wikileaks ha visat på krigsbrott i Irak och Afghanistan, bland annat filmer där amerikanska soldater i helikopter skjuter ihjäl civila, även barn. Amnesty, FN:s tortyrrapportör, Reportrar utan gränser och många fler kräver att han släpps fri.

Andra exempel på inskränkningar i pressfriheten är när anhängare till extremist- och konspirationsteorigrupper har attackerat journalister. Som vid stormningen av Capitolium och vid en del antivaccindemonstrationer. Journalister som inte delar deras syn misstänkliggörs, anklagas för att sprida fake news och möts av hot. Covid 19 har också använts av styrande i flera länder för att hindra journalister i deras arbete.

Vid en debatt nyligen, arrangerad av Reportrar utan gränser, ville tre partier - M, KD och SD - skära ner på verksamheten för Public Service, dvs Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion. Även detta måste vi betrakta som hot mot demokratin. Liksom att mer än 90 procent av svenska dagstidningar kontrolleras av sex ägare.

Vi Vänsterveteraner i Sundsvall vill inför pressfrihetens dag, 3 maj, rikta uppmärksamheten på brotten mot pressfriheten. Vi vill också rosa journalisterna på Sundsvalls Tidning, på Sveriges Radio, på SVT och andra media, som genom sitt arbete står upp för det fria ordet och för demokratin.

3 maj finns vi på Stora Torget kl 12-18! Kom och fika och prata med oss om pressfrihet!

För det fria ordet! För ett öppet demokratiskt samhälle!

För Vänsterveteranerna i Sundsvall: Kenneth Challis, Elisabet Finné, Eva Hagberg Kling, Christer Hultberg, Åke Johansson, Martin Jägesten

Marknadens misslyckande är den viktigaste lärdomen av pandemin

Har vi lärt oss något av pandemin? Eller blir det återgång till same business? Att marknaden tillåts bestämma?

Många drabbas fortfarande av Covid-smittan. Väldigt många, särskilt bland världens fattiga, har ännu inte fått tillgång till vaccinet. De betraktas inte som tillräckligt profitabla. 

Men här har de flesta restriktioner tagits bort. Och nu? Återgång till det normala eller har vi lärt oss något? Att alla ropar på staten efter hjälp borde få åtminstone en del av marknadsekonomins anhängare att tänka till.

Att som tidigare regeringar lägga över hälso- och sjukvårdens beredskap och människors liv och död i händerna på marknaden är de flesta överens om att sätta stopp för nu. Men inte i riksdagen. Byt ut dom! 

Vårdpersonal är en av de grupper som gjort ett fantastiskt arbete under pandemin. Politiker borde förstå att värdesätta deras arbete högre. Bättre anställningsförhållanden och högre löner borde vara självklart. Istället så bidrar politiker från S och högerut med att försämra det anställningsskydd som arbetarrörelsen drev igenom på 70-talet. Privatiseringar har samtidigt bidragit till att fördyra sjukvården och äldreomsorgen, som också blivit mer ojämlik. Har du pengar kan du köpa dig före i kön. Även detta måste tas upp politiskt.

En gång i tiden, innan politiker på 80-talet lät sig luras av näringslivets lobby och började låta marknadens Just in time-filosofi regera överallt, hade staten ett beredskapslager av t ex sjukvårdsmaterial. Det behövdes inte, staten kan köpa på marknaden, sa högern och S hakade på. När det nu ställdes på prov var det inte mycket värt. Lagret av munskydd m.m. saknades och regioner lånade ut pengar till företagare för att de skulle producera munskydd som dessa sedan sålde dyrt.

Sverige hade tidigare egen statlig tillverkning av vaccin. Den bolagiserades, såldes ut och flyttades utomlands. Idag har vi måst låna miljarder för att betala utländska bolags tillverkning av vaccin.

Många lärdomar finns att dra, men det kräver också en vilja att lära av misstagen och en vilja att förändra. Vill vi absolut låta marknaden fortsätta regera med sin kortsiktiga just in time-filosofi och med management by stress? Det borde vi tänka på nu, innan det kommer en ny kris, då vi återigen får se marknadens misslyckande. 

Pandemin har visat att det är inte de rika som förlorar i en kris. De fortsätter berika sig. Så länge vi tillåter den politiken regera. Så länge vi inom vänstern och arbetarrörelsen inte lyckas göra marknadens misslyckande tydligt för folk. Marknadens egen propagandaapparat och deras politiker gör vad de kan för att skyla verkligheten.

LOs nya rapport om Makteliten visar hur långt det har gått. Vi är tillbaka på 40-talet i ojämlikhet. En storbolagsdirektörs inkomst idag motsvarar 64 industriarbetarlöner och 86 städares lön. Oxfam har visat att världens tio rikaste personer har tjänat en halv biljon dollar under pandemin – en summa som hade räckt till att betala för covid-19-vaccin till hela jordens befolkning. Oxfam har dessutom visat att den rikaste 1 procenten står för dubbelt så stort koldioxidutsläpp som den fattigaste hälften av jordens befolkning.

Välfärdssamhället kan inte upprätthållas utan en överföring till det offentliga av de stora rikedomar som samlats hos en liten grupp väldigt rika.

Den politiska viljan inom arbetarrörelsen och den fördelningspolitik, som drev fram den svenska välfärden efter kriget, behövs nu. Och en bred folkrörelse för en demokratisk socialism.

Bokcirkel inom PRO i Sundsvall med stöd av ABF

 Nu är vi igång med en bokcirkel inom PRO i Sundsvall.

Första träffen var riktigt bra, vi presenterade oss, de flesta faktiskt inflyttade, och det blev mycket prat om böcker och om läsande. Ljudböcker, nja, allra helst läser vi pappersböcker, då kommer man ihåg boken bäst. Och vilken bredd i läsningen, Ken Follet och Susanna Alakoski, Jan Guillou och Maj Gull Axelsson, Haruki Murakami och Aino Trosell. Och många många fler, inom olika genrer. Och tänk att det fortfarande är så att pojkar läser mindre än tjejer och att pappor läser mindre för barn än mammor gör. Nu ska vi som träffats i denna grupp, på ABF, läsa och prata böcker tillsammans. Spännande. Kanske kan vi också sprida läsinspiration till andra.

Och första bok, som ska läsas till nästa träff? Susanna Alakoskis Bomullsängeln. Första delen i en romanserie om finska kvinnliga arbetare. Om kvinnor som kommer från landsbygden till Vasa och bomullsindustrin. Om krig och eländiga arbetsförhållanden, men också om kärlek och glädje.

Åkesson har ingen koll, men vad gör LO?!

Arbetarrörelsen - Skärp er! Storsatsa på fackliga utbildningar! Nu!

En av veckans mest uppmärksammade nyheter är den förtroendevalde SDaren som inte fick vara ordförande. Problemet här är att väldigt få ute på arbetsplatserna idag har gått någon facklig utbildning, eller så har de missat något väsentligt. Åkesson ser facket som att företräda medlemmarna "fackligt".

Men det innebär också att "arbeta för en demokratisk och socialistisk samhällsutveckling grundad på politisk, social och ekonomisk demokrati." En sådan här målsättningsparagraf, som denna från GS-facket, finns i alla LO-förbund. Men många har ingen aning.

Nu har förstås inte Åkesson gått någon facklig kurs, han har aldrig haft ett riktigt arbete, men för alla fackligt aktiva borde det vara bekant. Men den fackliga utbildningen av medlemmar har tappat kraft. Och därför blir det så här.

Ska arbetarrörelsen resa sig igen, ska samhället gå mot mer demokrati, mindre klyftor i samhället och mer solidaritet och rättvisa igen, så måste LO storsatsa på de fackliga utbildningarna. Där behövs pengarna och kraften!

Kommer mig att tänka på en bok som kom för många år sedan, med titeln Folkrörelser - Skärp er!

Pillemausares artistnamn

Upptäckte nyligen via en FB-grupp en bok utgiven 2004 av Varvshistoriska föreningen i Karlskrona. Boken heter ”Öknamn, nidnamn, smeknamn eller kort och gott artistnamn på pillemausare genom drygt 100 år”. Författare är Christer Karlsson. Eftersom jag jobbat på varvet så blev jag intresserad.

Vi jobbade båda två som svetsare i Skrovhallen på Karlskronavarvet på 70-talet, före varvskrisen. Han kallades Kocken, för att han jobbat på restaurang, dock inte som kock. När han senare vid en olycka med bilen kvaddade dess grill blev det förstås grillkocken.

Nyfiken på om jag själv platsade i gänget beställde jag boken till biblioteket i Sundsvall och nu sitter jag o tänker på många av mina arbetskamrater från värvet. En del, som kocken själv, visste jag knappt ens då det riktiga namnet på. Pillemausare är gammalt vedertaget smeknamn för arbetare på Karlskronavarvet.

Och jodå, jag finns med i boken, liksom Lappen, Skalman, Kalle Eka, Kjelle Brännvin, Manolito, Pluto, Professorn, Pizzabagarn, Kanackas, Mac Donald, Rosenbom, Masklund, Rebellen, Grytan, Björnligan och många andra. Väldigt bra initiativ från Grillkocken och kul att Varvshistoriska föreningen finns och att den ger ut denna bok som är en del av ett viktigt kulturarv att minnas.

Och mitt artistnamn? Jag minns att man kunde läsa en avancerad och välrimmad dikt om mig på insidan av en toadörr i skrovhallen:

Åke röd / är SKPs glöd / och deras stöd / i deras nöd

Men i boken fick jag ett annat namn, med samma bakgrund

Om att försvara demokratin

Från kommunfullmäktiges horisont

Jag pratade om demokrati på senaste fullmäktigemötet i måndags. Som socialist och förespråkare för ökad demokrati i samhället har jag måst inse att vi idag måste försvara den demokrati vi har. För 100 år sedan infördes allmän rösträtt i Sverige. Vi ”fick” inte rösträtten som det ibland sägs. Svenska folket, genom en mängd folkrörelser, tvingades länge kämpa för den. Till slut, skrämda av revolutioner runt om i Europa, gav högerkrafterna upp, det var ju högern som i det längsta var emot allmän rösträtt.

Ett av dagens högerpartier, moderaterna, hade nu till fullmäktigemötet lagt en motion om att politiskt valda företrädare i de kommunala bolagens styrelser skulle ersättas av styrelseproffs. Förutom att det är skitsnack att jag som gammal svetsare och järnvägare skulle vara sämre lämpad än någon som sitter i en massa andra styrelser, så är det en typisk högerpolitik, att minska de politiskt valdas inflytande. Precis som när högern vill sälja ut kommunala bolag och välfärden till privata bolag. Det handlar inte bara om att ge marknaden möjlighet att göra vinst på välfärden, det är också en utförsäljning av demokratin.
Ge akt på högerkrafterna, håll dem borta från makten!

Kriminalroman som tar oss nära människor

Kjell Eriksson. Ett dödligt tillstånd. Kriminalroman. Polaris förlag

Ny spännande deckare av Kjell Eriksson, den trettonde i serien om Ann Lindell och Sammy Nilsson.

Uppsalapolisen Sammy Nilsson vaknar upp på sjukhuset efter en hjärtoperation. Det lugn som är påbjudet efter operationen vänds till sin motsats redan under tiden på intensiven, när han inser att den man, som tillfälligt placeras i samma rum, är den som han själv länge sökt för flera kvinnomord. 

Eftersom polischef och åklagare tror att han bara hallucinerar, tar han själv, trots att han är sjukskriven, upp jakten på seriemördaren.

Det är spännande redan från första raden i Kjell Erikssons nya kriminalroman, Ett dödligt tillstånd, den trettonde boken i serien om uppsalapoliserna Ann Lindell och Sammy Nilsson, en serie som vunnit flera priser åt författaren. Lindell har lämnat polisjobbet, men hon bistår gärna Nilsson med råd och har inget emot att snoka i ärenden. Han har också god assistans av en ny polis i Uppsala, som inte bryr sig om att cheferna menar att Nilsson bara inbillat sig.

Jakten på mördaren tar Sammy Nilsson från Uppland till Skåne. Han får möta ett annat landskap och andra poliskollegor, mindre vana vid jakt på seriemördare, men som litar på den sjukskrivne polisens övertygelse om att mannen han jagar är en mördare. Simrishamnspolisen Östen Bäck gör här en sympatisk entré i deckar-Sverige.

Kjell Eriksson är bra på att skapa spänning i intrigen och jakten, avslutningen är fenomenal. Han är dessutom bättre än många andra författare på att komma nära människor. Han berättar inte bara om en polismans arbete, utan också om det där ibland så förbaskat besvärliga livet utanför jobbet.

Operationen har naturligtvis tagit rejält på polismannens kondition och styrka. Dessutom tycks den också ha gett näring åt hans känslobank. Att känna sig deprimerad och gråtmild ingår i biverkningarna efter en hjärtoperation och det stämmer in på Sammy Nilsson. Extra mycket med tanke på den fysiska och psykiska press han nu utsätter sig för.

Han är nyss skild från hustrun som lämnat honom och han söker gärna bekräftelser på att han fortfarande kan nå fram till andra kvinnor.

Även mördaren får vi komma en bit in på livet. En man som föraktar svaghet, men som till slut själv möter sin överman, i en oväntad person.

När författaren, tidigare trädgårdsmästare, tar oss med till östra Skåne så är det inte till de rika sommargästernas Österlen, utan det är på mer vardagliga boplatser och bland landskapets kullar, åkrar och nedgångna gårdar som jakten på mördaren får sitt slut.

Kan också avslöja, med tanke på boktiteln, att polismannens tillstånd definitivt är dödligt, men att han håller sig vid liv hela boken igenom. Det är bra det, så att vi kan hoppas på en fortsättning.

Åke Johansson

På TV; folkbildande om en tavlas väg till mångas hem

 Tavlan på väggen; Film av Mona Lang. Kan ses på svtplay 

Nils Dardel är känd för den färgrika och svindyra målningen Den döende dandyn. Filmen Tavlan på väggen, av Mona Lang, visar en annan sida av Dardel, en serie stillsamma vackra porträtt av män och kvinnor. Och de finns på vanligt folks väggar. Historien bakom dem berättades nyligen i en film på SVT.

Mona Lang hade upptäckt att tavlan på väggen i föräldrahemmet också fanns hos flera vänner. Liknande tavlor hade synts i olika filmer, bland annat i ett förhörsrum i Bo Widerbergs polisfilm Mannen från Mallorca. Och numera även på många loppisar.

När hon upptäckt att konstnären var den kände Nils Dardel fick hon snart veta att det var en stor samling porträtt och att de målats när han bodde i Mexico i början av 40-talet.
Porträtten kunde ha blivit kvar i ett fåtal exemplar i utställningslokaler eller i någon rik persons hem, men istället trycktes de upp av Bonniers i massupplagor och spreds via konstföreningar inom olika folkrörelser och även i veckopressen, Året Runt. Därifrån kunde de klippas ut och sättas inom ram.

Hon ville veta mer och satte upp en affisch med bilder runt om i landet, mest i norra Sverige. Hennes idé var briljant, att samla in vanliga människors berättelser om dessa målningars plats och funktion i deras hem.

Berättelserna blir huvudpunkten i filmen. De tar oss med till ett Sverige efter andra världskriget. En tid då landet drevs av en samhällsmodell med en önskan att minska klasskillnader och orättvisor. Det fanns en bildningstörst. De intervjuade berättar att det ofta annars inte fanns någon konst i hemmet och att dessa bilder kom med en bild av en annan värld hem till deras by. Målningarna hade gjorts i Mexico och Guatemala. Samtidigt hade någon tänkt att det där hade varit mamman när hon varit ung.

Dessa porträtt ingick i strävan efter att sprida kultur och bildning utanför överhetens väggar. De kom att vidga demokratin, jämförbart med utgivningen av bra litteratur i massupplagor, som trycktes upp av Folket i Bilds förlag och spreds i arbetarrörelsen.

Filmaren besöker också den plats i Mexico, där Dardel vistades och söker människor som kan tänkas känna igen de avmålade. 

Det är alldeles utmärkt att filmen påminner oss om saknaden av aktiva folkrörelser som sprider kultur utanför en trängre krets idag.

Nils Dardel blev på köpet en folkkär konstnär, vilket han dock aldrig fick veta. Han dog i New York 1943.

Åke Johansson

https://www.svtplay.se/video/32786283/tavlan-pa-vaggen                                                                                                                

Barn i skola är Afghanistans hopp

 Insändare i Sundsvalls Tidning om läget i Afghanistan, augusti 2021

Barn i skola är Afghanistans främsta hopp

 

Återigen har Afghanistans folk fått en regering som kommit till makten genom krig och våld. De som drabbats av våldet är inte minst civilbefolkningen. Dessutom är landet mitt uppe i en pandemi.

Afghanerna undrar liksom omvärlden vad som nu väntar dem. Hopp om fred och lugn i landet blandas med osäkerhet och rädsla. Vi lider med alla här som oroar sig för släktingar och vänner i Afghanistan.

Den nya talibanregeringen har lovat att flickor ska kunna fortsätta gå i skolan och kvinnor ska kunna gå till jobbet, att bönder och köpmän ska kunna transportera varor utan att behöva krävas på pengar vid varje checkpoint. De har också lovat fortsatt pressfrihet. Allt ska dock ske inom den islamska lagen. Nu återstår att se hur den ska tolkas.

Osäkerheten är stor och omvärldens reaktioner kan, utöver det afghanska civilsamhällets, ha en avgörande betydelse. 

Svenska Afghanistankommittén, SAK, har verkat som en hjälporganisation i landet i snart 40 år. Oavsett regering, också när talibanerna styrde landet förra gången, har kommittén bedrivit sin verksamhet inom utbildning, hälsa och landsbygdsutveckling.

Förra året gick 104 000 barn, de flesta flickor, i våra skolor, 1,7 miljoner patienter, de flesta kvinnor, besökte våra hälsocentraler och 4200 barn med funktionshinder deltog i SAKs förberedande utbildning. Kommittén utbildar barnmorskor, hjälper till att förse byar med rent vatten och bistår internflyktingar. 6000 afghaner arbetar i verksamheterna. Allt sker i samarbete med civilsamhället i byar och mindre städer på landsbygden.

Under de senaste 20 åren har antalet skolelever i Afghanistan ökat explosionsartat. Från omkring en miljon elever till mer än sju miljoner. Det är extremt viktigt för landets framtid att denna verksamhet kan fortsätta. Vi hoppas att också landets nya regering liksom omvärlden fortsätter att stödja dessa barns skolgång.

Barn som går i skola är bilden för hopp om fred i landet, om en framtid utan krig och fattigdom.

Du som läser detta kan bidra till Afghanistans framtid genom att stödja Svenska Afghanistankommitténs verksamhet. 200 kr räcker till exempel till skolmaterial för en hel klass i ett år.

Svenska Afghanistankommitténs lokalförening i Sundsvall

Åke Johansson, Sebqat Akram och Lena Lindberg

Tal vid Afghanistan-manifestation i Sundsvall 2 september

 

I torsdags, 2 september, anordnade den afghanska föreningen, Darya, i Sundsvall en manifestation till stöd för folket i Afghanistan. Manifestationen hade två paroller: Nej till talibanerna! och Fred i Afghanistan!

Jag var som ordförande i Sundsvalls lokalförening av Svenska Afghanistankommittén, SAK, inbjuden att tala. Jag var inte överens med Darya om parollen Nej till talibanerna, eftersom SAK inte tar ställning mot olika regeringar utan måste ha en relation med varje regering som gör att vi kan fortsätta vårt arbete i landet. Jag har full förståelse för arrangörernas avsky för och avståndstagande mot talibanerna, men just nu är det viktigt att världen inte avbryter hjälpen till afghanska skolor och sjukvård utan fortsätter stödja Afghanistan humanitärt. Därför höll jag detta tal:

Vänner till Afghanistans folk!

Sedan 2009 har mer än 100 000 civila afghaner dödats eller skadats i krig.

100 000-tals internflyktingar, kanske så många som en halv miljon, har måst fly inom landet.

Extremväder och torka har tillsammans med Coronapandemin förvärrat situationen.

Enligt Röda Korset lider 13 miljoner människor brist på mat i Afghanistan.

Svenska Afghanistankommitténs största oro nu är att omvärlden stryper sitt stöd till Afghanistan.

 

Efter 40 år av krig så är det inte fler soldater och vapen som behövs, folket i Afghanistans byar och städer behöver inte fler fundamentalister och inte heller fler pengar som hamnar i fickorna hos landets rika och korrumperade elit som stod bakom den förra regeringen.

Afghanistans folk behöver hjälp till skolor, sjukvård, mödravård, hjälp till krigsskadade, infrastruktur, arbeten, och landsbygdshjälp för att odla saffran och frukt och grönsaker istället för opiumvallmo.

Inte mera krig!

Idag har Talibanerna tagit makten igen. De har ännu inte utsett en regering. De har sagt att den ska innehålla även andra afghanska intressen, att det ska bli en bred regering. De har lovat amnestier och att kvinnor ska kunna fortsätta gå till sina jobb, det ska finnas skolor för både flickor och pojkar.

Kommer det att bli så? De drev en annan politik förra gången de regerade.

Men läget är annat nu. De sju miljoner barn och ungdomar som går i skola idag, de vill fortsätta. 200 000 lärare vill fortsätta sitt arbete. De och barnens föräldrar kommer att ställa krav på att skolorna ska vara kvar.

Det är viktigt att vi stödjer dem. Vi behöver stödja de kvinnor som vill behålla sina jobb o sina rättigheter. Och de som vill behålla möjligheten till sjukvård. De kommer att pressa på, ställa krav på de lokalt ansvariga.

Kanske kommer fler göra som de kvinnor som nyligen bildat en kvinnoorganisation i Kabul och som kräver inflytande och plats i talibanernas nya bredare regering.

Tänk att de vågar. Vilket oerhört mod de visar. Många i Afghanistan behöver nu omvärldens stöd för att inte skolor, sjukvård och rättigheter försvinner.

Men, vad säger regeringar runt om i världen?

Sveriges regering och andra västländer säger nu Inte en dollar, inte en cent till den nya regeringen. Det betyder att 7 miljoner afghanska barn och ungdomar inte längre kan gå till skolan.

I så fall blir det Sveriges regering o andra regeringar som bidrar till att stoppa flickornas skolgång i Afghanistan. Vi måste tala om det här för regeringen. Stoppa inte biståndet till Afghanistan! Det skulle leda till en humanitär katastrof.

 Svenska Afghanistankommittén, SAK, bedriver verksamhet i 17 av landets 34 provinser, på landsbygden. Vi har kunnat fortsätta med den verksamheten också när talibaner har tagit kontroll över byar, distrikt och provinser. Även flickskolor har fortsatt. Vår personal, även kvinnor har kunnat gå till sina jobb i exempelvis Wardak där talibanerna styrt länge.

 

Men idag har jag fått veta att vår verksamhet i Afghanistan har stött på problem. Problemet är att alla ekonomiska transaktioner till landet har blockerats av det internationella samfundet. Det kommer inte in pengar i landet och den allmänna prisnivån har ökat med 50% på bara några dagar.

Sverige och andra regeringar driver på detta sätt fram en ny och
ännu värre katastrof i Afghanistan.

Svenska Afghanistankommittén har varit på plats, stöttat civilbefolkning på landsbygden, i snart 40 år. Oavsett regering har vi stannat och arbetat, även under talibanernas förra period vid makten. Oavsett regering är det vår skyldighet att stanna i Afghanistan och hjälpa människor.

Afghanistan behöver, efter 40 år av krig, omvärldens stöd.

Vårt arbete behövs. Ditt stöd behövs. 

Stoppa inte stödet till Afghanistan!

Fred i Afghanistan!

 

 

Sekos Ove Allanson-pris tilldelades arbetarskrivaren och lokföraren Linnea Garli

 (Från Fackliga vänsterpartisters facebook-sida)

Åke Johansson, fd järnvägare och arbetarskrivare, uppmärksammar Linnea Garli, lokförare och arbetarskrivare som tilldelats ett författarpris av sitt förbund.

—————————————————————-

Lokföraren Linnea Garli, fackligt aktiv i Seko Stockholm, mottog i onsdags förra veckan på Sekos kongress förbundets stora författarpris till minne av arbetarförfattaren Ove Allansson. Linnea arbetar som lokförare på SJ och var själv ombud på kongressen.

Linnea skriver noveller, bl a från sitt arbete som lokförare, och skriver nu på en historisk roman som utspelar sig bland gruvarbetare i Filipstad. Hon har tidigare gjort en utställning i samma ämne.

Priset ska ”hylla en arbetarförfattare som har skildrat verkligheten inom Sekos områden, och som själv aktivt deltagit i den fackliga kampen. Men litteraturpriset är också tänkt att fästa uppmärksamheten på den arbetarlitteratur som skrivs idag, och som ibland inte är synlig på de stora tidningarnas kultursidor.”

Priskommittén har gjort ett utmärkt val.

Linneas texter Nattågen och Chipsfabriken finns att läsa i antologin När ni andra sover (2016).

Novellen Olof ingår i tidskriften Klass nr 2 2017.

Dubbelspår ingår i Föreningen Arbetarskrivares antologi Världen vi lämnar (2020)

Linnea Garli skriver själv om priset på sin facebooksida:

TACK!!!

I onsdags var det första dagen av fackförbundet Sekos kongress som hålls vart fjärde år. Jag var med som ombud, med allt vad det innebär av inläsning av motioner, verksamhetsplan och andra dokument, debattinlägg och yrkanden. I år hölls denna första dag digitalt, till följd av pandemin (resterande två dagar skjuts upp till i höst), och det gjorde att jag (trots krocken med första semesterveckan) kunde sitta med datorn i Blekinge och gå ut och titta på havet i pauserna.

Utöver att vara ombud så fick jag den stora, stora äran att tilldelas Sekos litteraturpris till Ove Allanssons minne. Så sakteliga börjar det att sjunka in.

Jag är så glad och stolt!!

Ove Allansson var sjöman som blev författare, och han skrev, bland mycket annat, både romaner och resereportage från sina resor runt jorden. Han skrev också en hel del om järnväg, uppvuxen som han var i ett järnvägssamhälle på västgötaslätten och med stationskarlar i släkten. Särskilt hans roman ’Kapten Orädd och jag’ vill jag rekommendera. En fin uppväxtskildring med mycket 30-tals-tåg.

I ett klipp som jag lägger in nedan, som kommentar, kan den som är nyfiken på vad jag skriver se/lyssna till mitt tacktal och en bit ur mitt pågående romanprojekt.

Första semesterveckan alltså. Kongressdagen är äntligen avklarad och Blekinge bjuder till med solsken, kossor i mängd, sälar, skogspromenader och hav, hav, hav. Och förstås – alla nära och kära som finns här

Idag besök på båtkyrkogård där man tydligt kan se sjöfart och järnväg i förening. Om än med sina glansdagar bakom sig.

Tack så MYCKET för detta fina pris! En tydlig sporre att fortsätta skriva.

Klicka här för att se och höra Linneas tacktal vid Sekos kongress.

Åke Johansson